Sirous Namazi – meningen i det vi ser

Ett långt och intressant samtal hade jag med Sirous Namazi i samband med den recension jag nu publicerar på omkonst.com om utställningen Metropolis på Örebro konsthall. Hans verk bottnar i den flykt från Iran som drabbade honom och familjen när han endast var åtta år gammal, och sedermera rekonstruktionen av de minnen familjemedlemmarna burit med sig. Hemmet blev vandaliserat, i stort sett inget kunde de ta med sig. I verk efter verk har han strävat efter att återskapa bilden av ett minne, sin egen, föräldrarnas och andra släktingars, efter många samtal, beskrivningar och teckningar som behandlats och formgetts med hjälp av digitala visualiseringsprogram.

Under åren har jag då och då ställt mig frågan: hur skulle Namazis verk uppfattas om vi inget visste vare sig om hans personliga upplevelser eller den historiska kontext bakom berättelsen som förstört ett land och jagat traumatiserade människor på flykt? Hur avläser vi rekonstruktionen av delar av ett hem, en trappa, ett handfat, en matta, eller de allt mer estetiskt tilltalande abstraktioner i laserskuren metall och milda färger som renodlats efter konceptuella och minimalistiska överväganden?

Så nu när vi pratade inför utställningen ställde jag frågan: Vad tror du Sirous –  vad ser folk i dina verk – de som inte känner dig och din livshistoria? Uppfattar de dina existentiella tankegångar som skär vassa snitt i begrepp som hem, minne, identitet? Som går balansgång på den smala och sköra egg som skiljer trygghet från katastrof, säkerhet och undergång, och som på ett ögonblick kan vända ordning i kaos?

För visst är det så att konstverket blir till i betraktarens öga?

Sirous Namazi instämde och medgav att alla har en egen berättelse, igenkännandet är en stark faktor i konstupplevelsen. Empatin och medupplevelsen skapar parallella spår. Fast: när vi känner till konstnärens berättelse och arbetsprocesser får vi en större helhetsupplevelse. Då kan det personliga och privata lyftas till allmän giltighet och övervinna tid och förgänglighet.

Stora ord kanske men tiden sållar obönhörligt bort en hel del ur konsthistorien.