Politikerna om konstens roll i Västerås stad

 

 

 

 

Debatt om konsten i Västerås stad med politiker i panel! Jag har bott i Västerås sedan 1984 och aldrig varit med om maken. Det är bra gjort av nätverket med konstnärer och konstaktörer att få VLT:s kulturredaktör Erik Jersenius som moderator. Den 29 maj kom då partiernas representanter till Elektra bio (utom KD och SD) och Jersenius ställde sina frågor rakt på sak.

Vad ska vi med konsten till och varför? Ska vi ha en konsthall? Ateljéstöd – varför har vi inte det? MU-avtalet – varför följer vi inte det? Den offentliga konstens ställning. Skolan och de estetiska ämnena. Och min hjärtefråga: Regionalt resurscentrum för offentlig konst. (Detta senare återkommer säkert då Region Västmanlands politiker möter publiken den 28 augusti.)

Idel rosiga svar bubblade fram när panelen fick ordet. Positivt, stärkande, bra för skola och ungdom, och landsbygdsutveckling, för egen firma och yttrandefrihet.

Kulturnämndens representanter i olika varierande sammanställningar (med föga omsättning på ordförandeposten) har skött Västerås konstliv i decennier. Vad finns då bakom de högtflygande orden?

När publiken ställde frågorna var det lätt att förstå varför det inte finns någon större föryngring och varför unga konstnärer flyttar från stan. Villkoren för att arbeta som konstnär i Västerås har länge varit tuffa. På 1960-talet fanns ett sjudande konstliv, konstnärernas förening och liksom konsthantverkarnas och amatörernas tillsammans med andra aktörer var aktiva. Tanken på offentlig konst var i växande då stadsomvandlingen och byggandet (liksom rivningarna av den gamla stadskärnan) satte fart.

I dag är läget ett annat. Politikernas svar denna kväll vad gäller konkreta åtgärder visar att det saknas visioner och kunskap om konstens värde på många plan: konstens roll för att skapa stadens image och varumärke, konstens roll som en av de kreativa näringarna och del i turism, konstens betydelse för folkhälsa och även dess sociala implikationer liksom dess betydelse för demokratiprocesser. Därtill kommer de estetiska och skapande ämnenas roll för barn och ungdomar i skolan, dess påverkan på inlärningsprocesser. Och då har jag ändå bara ytligt rört vid dessa ämnen.  Konstens egenvärde och tillgången till kultur överhuvud finns olika åsikter om bland partiernas lokala representanter.

När en av politikerna nonchalant kommenterar att konsten inte behöver någon infrastruktur avslöjar detta en hårresande okunskap. För i Västerås är det just bristen på bärande infrastruktur som gör att ad hoc lösningar (som att nu ska cykelgångarna ”smyckas” av skolungdomar med en konstnärs medverkan) får ta plats i stället för långsiktiga investeringar.

En del av denna infrastruktur är just enprocentregeln och stadens krav på byggföretag att tillämpa detta inom kommunen, villkorat ateljéstöd för att få konstnärer att växa och stanna kvar , öppen diskussion om offentlig konst och den estetiska utformningen av de boendes ”vardagsrum”, allmänna gator och torg för långsiktiga projekt med estetisk och social udd. Dialog i samverkan med konstföreningar och arbetsplatsföreningar, med sammanslutningar i skola och stadsdelar.

Och som ett utflöde av dessa: arrangemang då just de visuella konstarterna uppmärksammas, en ”Art week” då konstutställningar kompletteras med konstfilmvisningar utomhus, fotoprojekt, performancer, trolleri och dans – kort sagt: konst i vid bemärkelse.

Allt detta förutsätter inte så mycket mer pengar och ökade budgetar. Det som behövs är en vision, orädd vilja och målmedvetenhet, och främst: kunskap om konstens och konstproduktionens villkor. När jag lyssnar på politikerna i den här ”debatten” förstår jag att vi har en bra bit kvar att gå.