Culture and health across the lifespan – internationell konferens, Nya Karolinska 4 maj 2018

Konferensen den 4 maj Culture and health across the lifespan på Nya Karolinska i Solna var en nordisk manifestation för forskning kring kulturens hälsofrämjande effekter. Stockholms läns landsting har tagit ett stort ansvar för att arbeta för integrering av forskningsresultat som rör området kultur och hälsa i vården.

På konferensen presenterades övertygande forskningsresultat som visar att dans, musik och andra kulturella aktiviteter än nyttiga för kroppen och hjärnan.

I snart flera decennier har liknande studier producerats och sammanställts – med evidens i fokus. Man vet i dag att samhället och vården kan spara stora summor genom färre sjukskrivningar, kortare sjukhusbesök, mindre medicinering och snabbare läkeprocesser liksom återhämtning när man använder kunskaper från såväl humaniora som naturvetenskap i vården.

Många studier visar att kulturutövande människor är friskare, att en estetiskt genomarbetad vård- och arbetsmiljö ger stöd år vårdens resultat.

Vid det avslutande panelsamtalet var föreläsarna från såväl England som de nordiska länderna överens: forskningsresultaten måste spridas till politikerna som fattar besluten. Okunskapen är det största hindret för den förändring som väntar.

På bred front behöver vi en kunskapsbaserad förståelse för att kulturella inslag i vården långsiktigt ska tillföras ekonomiska resurser. Förutsättningen är en samverkan mellan socialpolitik och kulturpolitik. Hälso- och sjukvården behöver mer kunskap och större resurser för att utveckla sambandet mellan kultur och hälsa. För vårdens skull.

Stockholms konstmässor

Bronsskulptur av Éva Mag hos Galleri Riis på konstmässan Market

Avståndet mellan Stockholms två konstmässor, Supermarket och Market, blir bara större med åren. Det mentala avståndet: konsten ses i grunden på olika sätt. Å ena sidan en process, en händelse med den kreativa konstskapande processen i fokus och å den andra det fetischlika konstverket som investeringsobjekt. Konstnärernas kollektiva engagemang och framträdanden med exempelvis performance som enar olika konstarter här, och gallerister med stora ekonomiska intressen som stöttar utvalda konstnärers karriärer både nationellt och internationellt där.

Visst är det ett förenklat och något hårt draget resonemang. Men i årets upplaga tydliggörs denna skillnad även i valet av plats: Slakteriområdet Fållan 10 för Supermarket och Liljevalchs konsthall på Djurgården för Market.

Varje större stad med självaktning har numera sin Art Week. Besökare lockas från när och fjärran till konstmässor eller till öppna ateljéer och konstinstitutioner med specialprogram. Arrangörer och ansvariga torde resonera på liknande vis när valet av datum diskuteras. I april månad kan man åka Europa runt och kolla på aktuell konst, likaså i slutet av september och november. Wien har sin Art Week före advent när mörkret börjar bli outhärdligt – en vecka att se fram emot.

Vad tar jag med mig från årets mässor i Stockholm?

Efter ett längre samtal på Supermarket längtar jag efter att besöka KRÆ Syndikatet i Köpenhamn. Ett kollektivt drivet galleri vars lilla lokal i den gentrifierade stadsdelen Brune Kødby minner om nerlagda slakteriverksamheter. Kollektivet bakom galleriet består av både bildkonstnärer, musiker, filosofer och författare, och tar i sitt manifestet sikte på gränsen mellan liv och död. Namnet problematiserar betydelsenivåerna i ordet kreatur, djur. I förlängningen den andre, flykting, immigrant. Galleriet skulle visst ha öppet i sommar.

Det andra minnesvärda mötet är Éva Mags nya arbeten hos Galleri Riis på Market, skulpturer i brons, gjutna hos Bergmans. Också här är kampen med eller mot det som är det andra i och runtom oss. Hos Éva Mag fungerar det som konstnärskapets ständiga sporre, antingen det gäller den motsträviga leran, döda kroppar eller djur.

Konstrundan på Österlen

Konstrundan i östra Skåne fyller 50 år i år. Utan konstrundan på påsken får jag numera abstinensbesvär. En yrkesskada, måhända. I över tjugofem år har vi haft ett litet hus på Österlen. Förra året var vi inte här och hur roligt var det? Det brukar dessutom vara läge för det första trädgårdsarbetet, något som underlättar för den kommande säsongen.

Den sedvanliga rutinen är att studera konstkartan över utställarna noga för att upptäcka någon nyhet eller förändring. Under en period fanns det en bra vägledning för nytillkomna besökare. Den numera nerlagda tidskriften Konstnärsliv på Österlen kom med åtta årgångar fram till 2005 med intervjuer och presentationer av medlemmarna. Många har kommit till sen dess, det finns ett faktiskt behov av en uppdaterad komplettering trots webbinformationen.

Konstrundorna tar formen av heldagsutflykt med picknickkorg och kafébesök. Nyfiket kliver vi över tröskeln till ateljéer eller utställningsskjul där vi anar att kvalitet produceras. Man stöter på bekanta och vänner. 164 deltagare har i år öppnat dörren till sitt konstnärskap. Så många olika uttryck det finns! Och vad ambitionerna skiftar! Ibland inställer sig dock frågan om vilka kvalitetsavvägningar som avgör vem som kommer med som ny medlem i ÖSKG/Östra Skånes Konstnärs Grupp.

Dessutom har vi gallerierna och de som kallar sig konsthallar. Här trängs människor och parkeringarna är fulla av bilar. Konstnärerna är på plats, möten uppstår och samtal initieras. Årets inkomst för konstnär och gallerist säkras i bästa fall.

Denna påsk är det dock snöstorm på skärtorsdagen, ymnigt snöfall på påskdagen och det österlenska väglaget är förrädiskt. Blåsten gör sitt och man vill ogärna bli stående på ett fält som liknar ett hav av vitt. Men i morgon blir det visst sol.

Tidskriften Konstnärsliv på Österlen som utkom 1996-2005.

 

Pia Mauno och Ulrika Segerberg på Galleri Thomassen i Göteborg

Pia Mauno och Ulrika Segerberg

Pia Mauno och Ulrika Segerberg är konstnärer med rötter i Västerås. Jag åkte till Göteborg för att de ställer ut där på Galleri Thomassen i ännu en vecka, fram till den 25 mars. Det gör de tillsammans med fotografen Jenny Källman (som nu är aktuell också på Galleri Björkholmen i Stockholm).

Det har hunnit gå lite för lång tid sedan jag senast såg vad de två förstnämnda har för sig. Pia Mauno bor i Göteborg och jobbar på Göteborgs konstskola, Ulrika Segerberg har ateljé i Berlin och gästar östra Skåne ibland. När de två nu sammanstrålar blir det både lekfullt och en aning hotfullt i urvalet: stora målningar, och även mycket små, å ena sidan och keramiska objekt som bitvis närmar sig installation å den andra.

Pia Mauno fortsätter sin resa med berättelser om människan som marionett, bunden med outsläcklig längtan att komma loss. Hon har skapat en surrealistiskt förankrad formvärld, modellerad med prismatiskt-rytmiska brytningar i gnistrande färger. Det är roligt att följa hur stora former nu tar övertag, humoristiskt kommenterade av pyttesmå här och där. Kvinnliga teman, tror man, men skenet bedrar. Rosetten visar sig vara yxa på samma gång och det traditionellt kvinnliga hantverket, syslöjden, sömnaden paketeras samman till ett bylte. I en sista dans, en duett, tar det androgyna över.

Ulrika Segerberg vill gärna ta rummet i besittning. Med keramiska former och objekt hämtade från vardagen, kontorsstol, köksporslin och hundmatskål, kommenterar hon ett annat sätt att leva. En udda figur med lång näsa och hatt i glaserad keramik grinar mot oss från sin piedestal. Endast de hopsydda jeanstygen minner om de bylsiga stora tygdockor hon gjorde tidigare. Jeansbitarna klär nu en bänk. Var så god och sitt.

Gör inte det. För båda är på väg, vidare och som det verkar, åt rätt håll.

Sirous Namazi – meningen i det vi ser

Ett långt och intressant samtal hade jag med Sirous Namazi i samband med den recension jag nu publicerar på omkonst.com om utställningen Metropolis på Örebro konsthall. Hans verk bottnar i den flykt från Iran som drabbade honom och familjen när han endast var åtta år gammal, och sedermera rekonstruktionen av de minnen familjemedlemmarna burit med sig. Hemmet blev vandaliserat, i stort sett inget kunde de ta med sig. I verk efter verk har han strävat efter att återskapa bilden av ett minne, sin egen, föräldrarnas och andra släktingars, efter många samtal, beskrivningar och teckningar som behandlats och formgetts med hjälp av digitala visualiseringsprogram.

Under åren har jag då och då ställt mig frågan: hur skulle Namazis verk uppfattas om vi inget visste vare sig om hans personliga upplevelser eller den historiska kontext bakom berättelsen som förstört ett land och jagat traumatiserade människor på flykt? Hur avläser vi rekonstruktionen av delar av ett hem, en trappa, ett handfat, en matta, eller de allt mer estetiskt tilltalande abstraktioner i laserskuren metall och milda färger som renodlats efter konceptuella och minimalistiska överväganden?

Så nu när vi pratade inför utställningen ställde jag frågan: Vad tror du Sirous –  vad ser folk i dina verk – de som inte känner dig och din livshistoria? Uppfattar de dina existentiella tankegångar som skär vassa snitt i begrepp som hem, minne, identitet? Som går balansgång på den smala och sköra egg som skiljer trygghet från katastrof, säkerhet och undergång, och som på ett ögonblick kan vända ordning i kaos?

För visst är det så att konstverket blir till i betraktarens öga?

Sirous Namazi instämde och medgav att alla har en egen berättelse, igenkännandet är en stark faktor i konstupplevelsen. Empatin och medupplevelsen skapar parallella spår. Fast: när vi känner till konstnärens berättelse och arbetsprocesser får vi en större helhetsupplevelse. Då kan det personliga och privata lyftas till allmän giltighet och övervinna tid och förgänglighet.

Stora ord kanske men tiden sållar obönhörligt bort en hel del ur konsthistorien.

 

Skum Skum – Samiskt

|

Äntligen stod prästen i predikstolen – för att anspela på Selma Lagerlöf när nu bloggen ska ta fart. Någon predikan med programförklaring blir det dock inte. I stället får mina verksamheter tjäna som underlag, de ger urvalet ämnen. Konstområdet är grunden, konsthistoria och samtidskonst med breda utblickar och implikationer. Det handlar om områden där konsten, utöver sitt eget värde kan användas och göra annan nytta: hälsa, trädgård och meningsskapande på olika sätt.

Som verksamhetsutvecklare i konstfrågor eller enklare uttryckt, konstansvarig i Region Västmanland har vi öppet i Konstarkivet en gång i månaden. Då kan personal, medarbetare och anställda komma dit, till mig som möter dem, och välja bland tavlor och lite annat för sina arbetsplatser, till rummen där de jobbar. Regionen har omkring 6500 tavlor. De flesta är deponerade men i Konstarkivet fylls innehavet på med nyinköp och genom omramningar. Där finns några hundra verk uppställda i hyllor och fack att bläddra sig fram i och hitta rätt. Samtal om vad som behövs efterfrågas, om vad som passar i väntrum, mottagningar eller korridorer undersöker vi tillsammans. Vem är konstnären bakom verken vill man också veta.

Senast, i februari kom det mycket folk. 57 personer på en och en halv timme. Alla hittade något, några lämnade tillbaka för att byta. Plötsligt stod det en person med en mindre tavla under armen framför mig. Nils Skunk? Hon försökte tyda signaturen. Nej, Nils Nilsson Skum, visade det sig. Konstigt namn – fast med tanke på vad bilden föreställde så kände jag igen det.

Det har varit inne med samisk konst på senare tid. Sedan den där magiska natten i kulturhuvudstaden Umeå och med Britta Marakatt-Labbas 24 meter långa broderi som beundrades internationellt på Documenta i somras. Och som nu åter är aktuell på Konstcentrum i Gävle tillsammans med flera äldre verk.

Skillnaden mellan Nils Nilsson Skum och Britta Marakatt-Labba kunde knappast vara större trots att båda berättar om samernas liv och leverne på fjället. Minutiöst och detaljrikt, musikaliskt framvällande och med inlevelse i naturens storhet. Bergen och dalarna, jorden och stjärnorna, renarna och renskötarna. Det var inte samma sak för hundra år sedan att vara same, leva i Sápmi och arbeta som konstnär jämfört med idag.

Nils Nilsson Skum föddes 1872 och blev rik med sina många renar. Men två nödår gjorde slut på renskötarlivet och mot slutet av sitt liv ritade och målade han allt mer och fortsatte även med sitt konsthantverk. Hans bilder samlades i boken Valla renar som utkom först fyra år efter hans död 1955. Men hans bilder spreds över världen, i museer och samlingar. Flera av dem finns även i Region Västmanlands konstinnehav.

 

Bror Hjorths Hus

Ateljén i Bror Hjorths Hus, Uppsala

Släktbesök i Uppsala ledde i dag till Bror Hjorths Hus. Tyra Lundgrens reliefer var en något mager utställning trots hennes enastående karriär som formgivare och konstnär. Med fåglarna som signum. Samtidigt återupplivades gamla minnen från 1950-talets slut: möten med Bror Hjorth som i sin basker gick till och från sin ateljé och mötte barnen från Bergaskolan och Läroverket på Norrbyvägen. Man visste han Han var Konstnären.

Tyra Lundgren, Fåglar i stengods, 1960-tal

Kolossal kanin

Intryck från Vårsalongen: Kanin med morot. Virkning av Simon Fergin i kolossalformat. Till en offentlig plats någongstans?

Abenland – en drabbande vision

Passade på att se om hela filmen Abendland (Hours, Years, Aeons) på Västerås konstmuseum häromdagen. Hela 43 minuter lång. Minns ännu den ringlande kön vid den finska paviljongen från Venedigbiennalen anno 2015.

Det är en drabbande vision av jordens eventuella undergång efter att människan inte längre finns. Spåren av hennes verksamhet har dock sina efterverkningar. Den svartvita filmen kretsar kring ett mäktigt träd, symbolen för liv och jordisk förankring, förbindelsen mellan himmel och jord som skakas sönder och faller ner. Vi sugs in i scenerierna, poesin blandas med skräck. Fjärilarna flyr och ångorna från vattendraget stiger upp. Fiskarna försvinner, stenar och rötter tar över scenen. Svarta fläckar breder ut sig och konkurrerar med gnistrande stjärnor från ett mörkt universum. Eller kan det vara är rester av kärnafall?

Den ekologiska katastrofen är ett faktum.

Ändå: filmen går i loop och när jag dröjer kvar återuppstår trädet.

Hur länge kommer vår era, antropocen att vara? Besinning i vardagen, ansvar för grundläggande vanor, politisk handlingskraft, och globalt engagemang – you name it. Slutsatserna dras av varje betraktare.

Sida 1 av 212