Symbolismen – aktuellt även idag

Romaine Brooks, Porträtt av markisinnan Casati, 1920

Samma dag som jag besöker Ordrupgaard norr om Köpenhamn för att se utställningen ”Drømmenes port Symbolisme” rapporterar Sydsvenskan om en storseans med mediet Benny Rosenqvist i Limhamn. Eventet var utsålt långt i förväg och det utlovades att mediet Rosenqvist skulle skapa kontakt med avlidna människor eller deras själar. Men det förmedlades inga budskap och många blev besvikna. De hoppades förgäves.

Det hände häromveckan men det kunde ha hänt för hundratals år sedan.

Det är uppenbart att i en tid som alltmer präglas av krig, väderkatastrofer och oro runtom oss i världen, då fejknyheter och lögner påstås vara sanning, där sviktar åtskilliga människors tillit till logiskt, faktabaserat och rationellt tänkande. Verkligheten som vi uppfattar den går inte att lita på, känner många. Den tycks dölja något annat, stå för dolda budskap – stå för både en sak och dess motsats.

Pierre-Amédée Marcel-Béronneau, Medusa, omkring 1900

Boleslaw Biegas, Chopin, 1902

Symbolismens kärna kretsar kring liknande problematik och fenomen som vi ser idag. Den historiska kontexten är den tredje republikens Frankrike efter det fransk-tyska krigets nederlag 1871, med svaga regeringar och ökad kolonialism. Det var en tid då teknikens framsteg bäddade för industrialismens och kapitalismens utbredning, ökade sociala och samhälleliga klyftor, liksom sekularisering och utbredd materialistiskt tänkande. Mellan 1894 och 1906 pågick även Dreyfusaffären, en rättskandal som spred konspirationsteorier och osanningar. Hit räknas även La belle époqe, 1920-talet. Inom konst och litteratur dominerade positivism och naturalism, ett slags verism.

Motreaktionen lät inte vänta på sig. Determinismen och tron på naturvetenskapen vek undan för relativism och ovisshet, ett ökar intresse för ockulta läror, myter och religiösa dogmer. Symbolismens manifest publicerades i Le Figaro i Paris 1888. Från början en litterär ism i Frankrike och Belgien spred sig dess idéer internationellt med en ikonografi som sökte sig till det oförklarliga och mystiska, till kosmiska paralleller till skeenden på jorden, till esoterik och ockultism. Konsten kunde framstå som en andlig verksamhet. Symbolister, teosofer, spiritister, kabbalister, alkemister och rosenkreutzare – både andliga ledare, författare, poeter, konstnärer, musiker och skådespelare kunde och diskutera andliga ting. Som till exempel Eric Satie, Odilon Redon och Peladan gjorde på Edmond Baillys bokhandel Librairie de l’Art Indépendant i Paris för att fördjupa sig i Helena Petrovna Blavatskys och Papus mystiska texter.

Odilon Redon, Ur Les Fleurs du male, litografi

Symbolismens mest kända konstnärer är Gustave Moreau, Arnold Böcklin, Félicien Rops och Odilon Redon, liksom de engelska prerafaeliterna med Dante Gabriel Rosetti, John Everett Millais, William Holman Hunt samt Edward Burne-Jones. Men även Paul Gauguin, Maurice Denis i gruppen Les Nabis kan räknas till symbolisterna.

I den franska konstsamlaren Lucile Audouys samling ingår många andra mindre kända konstnärer. De utvalda sextio verken på Ordrupgaard lyfter fram åtskilliga konstnärskap som fallit i glömska. Det belyser bredden i symbolismen men också dess avarter och överdrifter och då och då dess kitschighet och sviktande konstnärliga kvalitet. Den digra katalogen ger en intressant fördjupning som består även när utställningen efter den 15 juni 2025 är förbi.