Vårdmiljöer på frammarsch – HFS temagrupp för vårdens miljö i Göteborg

 

Inget stationshus längre. Entrén till Regionens Hus i Göteborg

Temagruppen för vårdmiljö i Hälsofrämjande Sjukvårdsnätverket (HFS) besökte i dag två nya spännande platser i Västra Götalandsregionen: Nya Regionen Hus och Kongahälla Hälsocenter i Kungälv. Imponerande bygginvesteringar, med ett resultat som det säkert råder olika åsikter om. Men vad som gäller den estetiska omsorgen om interiörerna för både administrativ och vårdpersonal råder ingen tvekan om det kvalitativt höga målet.

Mobila arbetsplatser med hänförande utsikt

Samtals- och mötesrum med konst-med-mossa på väggen

För vår arbetsgrupp framstod renoveringen av det gamla stationshuset antikvariskt känsligt genomförd. Nu bildar huset tillsammans med det 14 våningar höga tornet administrationens kärna. De vackra konferensrummen och de mobila arbetsplatserna, några med hänförande utsikt över stan, imponerar och ställer krav på nytänkande. Mot vatten och en krans av åsar runtomkring. Och byggarbeten för en framtida stad.

Barnväntrum med svävande fiskar och (till höger) soffa för barn och vuxen av Eva Johanna Isestig

Den nydanande placeringen av vårdcentralen i Kongahälla Center i Kungälv, ligger en trappa upp i ett köpcentrum. Synergierna är stora, flera ärenden kan klaras av kring inköp och hälsa på samma plats. Flytten av vårdcentralen gav oprövade möjligheter och var en utmaning. Och tycks nu i stort fungera utmärkt. Vårdmiljön är planerad med omsorg, både i stort och på detaljnivå. Konsten är såväl nyanskaffad som återanvänd, känsligt utplacerad i samverkan med inredningsarkitekter som både är orädda och kan sin sak.

Mörkret faller tidigt nu, sent på hösten men söta bakelser gav gruppen kraft att planera vidare inför 2020.

 

Venedigbiennalen 2019  – lugnet bakom aktuella dystopier

Nyligen hemkommen från Venedig är jag ännu i själ och hjärta kvar där. Sinnena bevarar än höstsolen, vattenplasket, skornas klapper mot stenarna och sorlet av människor. På biennalområdet är trängseln tack och lov mindre än kring sevärdheterna. Men fortfarande, fem månader efter utställningarnas öppnade, står folk i kö vid vissa paviljonger och salarna i Arsenalen myllrar av människor.

 

Anicka Yi, Biologizing the Machine

Årets utställning, “May you live in interesting times” ger en dyster bild av vår tid även om de direkt politiska inslagen är få. Klimatångest, fattigdom, starka känslor och våld blandas med lyhörd sensibilitet, poesi och även referenser till den västerländska modernism som i globalismens perifera sammanhang har ansetts passé. Tekniska finesser, AI och utstuderat avancerade konstruktioner överraskar här och där. Det underlättar att många av de 80 deltagande konstnärer visas både längs Arsenalens stora labyrintiska vandring och i Giardinis samlingsutställning. Det ger mer kött på benen.

Cyprien Gaillard, L’Ange du Foyer

Ad Minoliti, väggmålning och figurer

I lugn och ro betade jag av det mesta och njöt både privat och professionellt av åtskilligt. Kan inte förneka min upphetsning inför att se Max Ernsts förfärande Ängeln vid hemmets härd fladdra vildsint i en holografisk installation. Likaså uppskattade jag ansatsen till att arbeta i det offentliga i en fullödig sal med fina grafiska blad av Ulrika Müller från Österrike och argentinskan Ad Minolitis färgstarka väggmålning och förtrollande figurer. Att se välgjord grafik på stora internationella uppvisningar händer inte ofta. Här fanns också stora träsnitt av Christian Maclay.

Leonardo Nava, Omomorfis naturale

Den indiska paviljongens sammanställning av kolonialt belastade kuriositeter ledde mig vidare till Naturhistoriska museets kuriosakabinett med fina naturalier. Ett verkligen välgjort museum. Men det jag letar efter är sammanställningar av konst och kuriosa, de var dessvärre få. Glaskonst med fågelbo – där kom jag närmast.

Bonus under de tre dagarna blev de stora retrospektiven med Luc Tuymans och Arshile Gorky. Den förre en av vår tids stora som stillsamt vänder ut och in på teman kring minne, skuld och botgöring. Den senare som under sitt korta liv från Armenien till USA blev en av den abstrakta expressionismens föregångare.

Den fokuserade och långsamma genomgången av utställningarna förstärktes även av två kvällar, programpunkter kring den schweiziska paviljongens medverkan, med målet att sakta ner och dra ner på det hetsiga, ja upphettade, tempot och utvecklingen i världen. Behållningen här blev John Cages musik och tystnad.

Målning i jätteformat av Luc Tuymans, Stilleben

Konstpromenad vid Västmanlands sjukhus i Västerås

Maria Koolen Hellmin, Livet! 2007  Vera Olsson, Spår, 2007

Efter en längre tids uppehåll hade jag förmånen att återuppta visningarna av Region Västmanlands konst. Entrén till sjukhuset i Västerås har varit under en välbehövlig ombyggnad efter en period av nedgång. Än är det inte klart men gruppen med 16 personer från Journalistseniorerna började sin konstpromenad vid huvudentrén.

Varför är det så viktigt hur en entré är utfomad, hur den gestaltas? Vad signalerar den arkitektoniska och estetiska omsorgen? Hur kan orientering underlättas med sinnesintryckens hjälp? Hur påverkas alla de som kommer in där, patienter, besökare, medarbetare, samarbetspartners?

Hjärnforskningen ger stöd för noggrann och genomtänkt estetik. Kommer du där med ont och oro i kropp och själ, söker dig fram mot korridorer, trappor, hissar till mottagningar eller möten med nära och kära, påverkas du direkt, utan att reflektera, av de sinnesintryck du möts av. De känslor av behag, obehag, av att vara sedd och välkommen eller motsatsen, ett störande moment i en självtillräcklig organisation silas genom sinnesintrycken som syn, lukt, ljud, och sätter ett avtryck i hjärnans äldsta del. De intrycken och den känslan har du med dig sedan under hela besöket. De påverkar din oreflekterade tilltro eller misstro till sjukvården, till behandlingen och även till läkeprocessen. Är de positiva utgör de ett stöd till vårdens resultat.

Så ljusa entréer, högt i tak med klara rena färger kanske från höga konstglasfönster, sköna sittplatser och tydlig skyltning, ren luft och inget buller gör att en, trots smärta och oro, kanhända tar ett djupare andetag, sträcker på sig, samlar mod och med säkra steg går vidare dit kallelsen i handen pekar.

Knut Erik Lindberg, Sländan, 1971

Konstplatser markerar flöde och logistik, de ger stöd och, om det finns en soffa i närheten, vila. I Västmanlands sjukhus i Västerås finns flera sådana platser, med omtyckta verk både inomhus och utomhus. De på allmänna platser kan ses när som helst, andra är till för inneliggande patienter och mottagningarnas korridorer och väntrum.

Under en konstpromenad tar vi en tur förbi några av dessa och snirklar oss förbi även nya vårdbyggnadens innergård. Där hänger den hittills största investeringen, Ian Stenbergs och Thomas Nordströms Lövverk från 2014. Det sprider vila och ro, roterar stillsamt en gång i timmen och ger intryck av natur. Först på senare tid har jag kommit till insikt om att de hundratals hängande bladen i glas är dessvärre grå på ovansidan, löven som patienterna ser uppifrån är inte gröna. Arbetet tar aldrig slut som tur är: nu får vi fundera ut ett sätt att få färg på lövverket även på ovansidorna.

Vill du gå på konstpromenad hör gärna av dig så bokar vi en tid. Max 8-10 personer i varje grupp.

Mejla till kristina.mezei@regionvastmanland.se

Ann Frössén, Friendly Green, Barnakuten, 2014

 

 

Konst i kyrkor och järnverk: Sjätte sinnet och Avesta Art sommaren 2019

Sjätte sinnet är en samtidskonstutställning som Svenska kyrkan i Västerås stift sedan 2007 står bakom. Om somrarna öppnas ett antal kyrkor och en utvald grupp konstnärer tar sig an var sitt kyrkorum. I den plötsliga stillheten där inne rinner stressen av en, tankar kring liv och död kommer nära. Och att tiden alltid har ett flöde, att nu förvandlas till då, samtidigt som allt bildar ett kontinuerligt flöde. Livet fortsätter mot en framtid att värna om.

Marie Andersson i Surahammars kyrka

Jag stannar till vid Surahammars kyrka, “den nya” säger jag, som bott på orten några år medan även den gamla träkyrkan fanns kvar, innan den katastrofalt och oersättligt brann upp för ett tiotal år sedan. Maria Anderssons textila verk växer utöver kyrkorummet, griper tag i himlen utanför och får ljuset att strila ner på oss som står runtomkring. Kroppsligen och själsligen andas vi med dess förankring på jorden och dess lyft mot höjderna. Vidden där uppe, med allt vad det innebär för troende, mystiker eller ateister, framstår som ett gåvokärl.

Ekopark Öjesjöbrännan efter stora branden i Västmanland

På väg till nästa anhalt tar jag genvägen över brandområdet efter den stora skogsbranden 2014. Det västmanländska landskapet växlar mellan mindre åkrar och stora skogar. I sommar blommar prästkragarna som aldrig förr och blåklinten växer över sådden på många ställen. Oväntat får jag syn på en skylt: Ekopark Öjesjöbrännan. Inte det omtalade turistmålet Hälleskogsbrännan. En smal bilväg kantad av tjockt växande högt gräs, björksly. Höga, ännu sotsvarta trädstammar bildar en ridå, en vägg som endast ljuset bryter sig igenom. Uppresta plockepinn. Tystnaden och vindens sus bryts av några kraxande fåglar som varnar. Det bländande sommarljuset grumlas och naturen blir kuslig. Men den lever sitt liv, grönskan tar över och insekter är det gott om.

Helene Schmitz i Västerfärnebo kyrka

Bilden av den brända skogen ser jag vid nästa anhalt i Helene Schmitzs fotografier i Västerfärnebo kyrka, en mäktig byggnad som minner om ortens storhetstid för några hundra år sedan. De sparsmakade fotografierna med sina bildkvaliteter har svårt att ersätta känslan av det jag sett under mina besök i brandområdet sedan 2014.

Thomas Nordberg, Ett stycke tid, 1995

När jag nu har kommit så långt norrut i länet kör jag vidare till Avesta, passerar Dalälven och kommer till Verket. Avesta Art har ju sedan 1995 förvandlat det gamla järnverket till närmast ett kulturhus. Här legeras industriminnesvård, lokala kulturverksamheter, teater, workshops och konferenser med samtidskonstutställningar. De har skiftat i kvalitet under åren. Mycket av tidigare verk står kvar, skapar mystik och berikar hårda historiska kunskaper med skönhet och nyanseringar. Konstfulla ljudverk genljuder mörkret.

Natasha Dahnberg, Sista middagen, 2019

Avesta stads hundraårsjubileum är upptakten för årets upplaga vilket föranleder rubriken Festen och Presenten. Men utställningen är magrare, mindre generös och det vilar något forcerat, tillrättalagt över det hela. Inför Natasha Dahnbergs installation Sista middagen får jag tyvärr en känsla av att Festen är slut. Hoppas jag har fel.

GAN och den stora extasen

GAN och den stora extasen var rubriken till en artikel jag skrev om konstnären i Upsala Nya Tidning 1986. En rubrik som lika gärna kunde ha valts till den nu aktuella utställningen på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm.

GAN, Sjömän, Matros i trefald 1916-17

Ambitionen att återskapa utställningen  Sjömanskompositioner från januari 1918 på Gummessons konsthall ligger bakom projektet och det har resulterat i en eggande samling verk på två plan i huset. Tio av sjutton målningar samt en skiss som var med då finns även nu på plats. Privata inlån gör ett besök till nästintill ett måste. Matrostemat och homoerotiken skapade explosivt starka bilder som verkar än i dag. Matroserna är både verkliga och symboliska, för modernismen, för äventyret och för erotiken. För GAN:s kärlek.

Till GAN har jag under alla år återkommit då och då, med ojämna mellanrum. Ända sedan jag bodde i hans hemstad Lund i början av 1970-talet har jag varit nyfiken på hans liv och leverne, och hans konstnärskap. Med stor behållning läste jag Torsten Ahlstrands bok om konstnären som kom 1985. Författaren utlovade en del II och det ryktas om att den nästan är klar. 2011 visade Prins Eugens Waldemarsudde en fin utställning, en kollektion som innehöll både inlån och arkivmaterial ur den egna samlingen.

GAN, Sjömän, Matros i trefald 1916-17

Utställningen Sjömanskompositioner 1918 blev ordentligt utskälld och ansågs vara skandalöst dålig. Kritiken var helt oförstående. Isak Grünewalds Matisse-inspirerade måleri uppfattades i jämförelse plötsligt som en västanfläkt. När Liljevalchs invigdes ett drygt år tidigare hyllades Bruno Liljefors och Carl Larsson, en försenad nationalromantik lyftes fram.

Idag vet vi att dessa år var GAN:s bästa. I stället för Paris hade han valt att åka till Berlin och sög i sig estetiken som gruppen och galleriet Der Sturm förde fram, något som i hans måleri blev ett kraftpaket, en legering av kubism, futurism, expressionism. Berlin var också den plats där den homosexuella kärleken inte stötte på hinder. Det är ingen tillfällighet att de platser GAN skildrar i Stockholm är träffpunkter för kärlekssugna män: Berzelii park eller Berns.

Foto ur Stockholms stadsmuseums samling

Senare samma dag som jag ser GAN-utställningen läser jag i Stockholms nyinvigda stadsmuseum i ett av de iscensatta rummen på tredje våningen, om nöjeslivet i staden: ”Fram till 1944 spanade Stockholm sedlighetspolis aktivt på män i parker och urinkurar för att ta dem på bar gärning med homosexuella handlingar.” Före 1944 gällde det straffarbete, efter 1944 ansågs homosexualitet som mental rubbning.

En som vet mycket om detta är Göran Söderström som redan tidigare utförligt skrivit om ämnet. Nu medverkar han i den fina katalog som publiceras i samband med Sven-Harrys utställning. Curatorn Pedro Westerdahl har gjort ett bra jobb.

 

Den (minsta) gemensamma nämnaren: stadskärnans torg under omdaning i Västerås

Omdaningen av stadskärnan i Västerås har nu planerats i över ett år. Ett konkret förslag för Stora torget och Bondtorget diskuterades häromkvällen på Konstmuseet. Mathias Ahlgren från Sweco Architects, en av landskapsarkitekterna bakom förslaget, berättade om processen och visade bilder. En intresserad skara västeråsare slöt upp. Mest äldre, tyvärr allt för få unga eller yngre. Det är ju de och deras barn som ska liva upp och nyttja platserna mitt i staden.

Bondtorget och Stora stora torget i Västerås: nygamla visioner

Bondtorget vigs åt marknaden och Stora torget för evenemang och umgänge. Det är bra att de separeras. Ritningarna för Stora torget visar en stor öppen yta med många användningsmöjligheter året om, en scen, ett vattenstråk, kantat av träd, vackra gleditsior, dessvärre i stället för pelarekarna som en gång hörde samman med stadshotellets sena jugendkaraktär. Gleditsior fanns lite längre bort under några år tills de sågades ner.

Den stora linden i norra hörnet finns kvar, sittplatser och konstverk skapar en avskild liten hörna. Liten, ja. Konsten får rätt litet utrymme i förhållande till den stora öppna torgytan. Lindens söta droppar kommer dessutom att göra både konstverket och sittbänkarna ”Unter den Linden” klibbiga.

Hela Stora torget lutar, som det är i dag. Det behöver rätas upp, något som också är viktigt för BG Broströms konstverk Asea-strömmen, med nästintill ikonisk rang i denna stad vars förflutna hör samman med Sveriges industrihistoriska utveckling. Skulpturgruppen är en hyllning till arbetarna som morgon och eftermiddag tog sig till Asea i kvarteren längre bort. På cykel. (I det nya förslaget är cykelstråket borttrollat vilket säkert kommer att behöva åtgärdas.)

Det är dock just det förflutna som osynliggörs vid varje omdaning av innerstaden. 1960- och 70-talens rivningsvåg av gamla byggnader har givetvis inte kunnat återskapas i centrum. Numera försvinner även senare tillkomna delar då kommersen flyttar ut till ytterområdena. Caféer och restauranger dominerar och torgen tillsammans med gågatorna blir ett slags stadens vardagsrum. Åtminstone under den varmare årstiden.

Tanken bakom uppdraget är också att skapa en plats som förknippas med enbart Västerås, som visar upp en identitet, ett slags unicitet.  Medborgardialog är ett utmärkt verktyg för att skaffa underlag för stadsbildens omdaning med hänsyn till det efterfrågat praktiska och funktionella. Men där hittar vi inte den stora idén som lyfter nya grepp om stadsplaneringsprocesser.

Jakten på den gemensamma nämnaren ger sällan något utrymme för det geniala. Snarare är risken stor att det kvalitativt konstnärliga sänks till en lägsta nivå. Resultatet blir, trots stora ord, ytterligare en omfrisering av stadskärnan som ingen besökare kommer att komma ihåg när de väl lämnat Västerås efter en kort visit. Vi själva kommer att vilja snabbt cykla igenom city, med mål i sikte som ligger längre bort, inte sällan utanför stadskärnan: bostäder, arbetsplatser eller större affärer.

Cyklar. Det är det vad västeråsare gör.

BG Broström, Aseaströmmen vid Stora torget

 

Karmelitsystrarna – en dagsaktuell opera

Visserligen var vi väl rustade inför besöket på Operan häromkvällen. Hade varit på Waldemarsudde och njutit av Julia Becks melankoliskt drömska flodlandskap målade i Grez-sur-Loing, dess nyansrikedom och silvriga skimmer. Men Operans föreställning Karmelitsystrarna var bland de starkaste och mest omvälvande upplevelserna i detta hus på länge. Det var ingen lek och teaterspel, här var det allvar och det gällde även oss i dagens snurrande värld.

Julia Beck, Grez par Nemours, 1885

Bakgrunden är en verklig historia hämtad från den franska revolutionen vars utveckling kulminerade i Robespierres skräckvälde i stil med stalinismen eller Pol-pot regimens. Mot denna fundamentalism står i operan en annan: karmelitordens tolkning och utövning av begrepp som offer, lydnad och martyrskap inom kristen tro.

Berättelsen kretsar kring karmelitsystrarnas väg till martyrdöd genom halshuggning. Flera tidsperspektiv flätas samman i operan. Den hade premiär 1957 och Poulenc hade då arbetat i flera år med den, under en tid då hans partner lång sjuk och avled i lungcancer. Även om karmelitorden grundades under tidig medeltid och vi betraktare förflyttas till den franska revolutionen, till åren kring 1790, så knyts trådar till vår tid idag. Librettot i sin tur bygger på en roman från 1931, Gertrud von Le Forts Die Letzte am Schafott (Den sista på schavotten) som handlar just om de sexton nunnorna som även operan följer. Författaren hade under 1920-talet följt med oro den framväxande nazismen och antisemitismen.

Denna upprördhet och ångest gestaltas i nästan outhärdligt intensiva scener inför priorinnans död, hennes ångest och tvivel, efter ett liv av övertygelse, på det som tron och andra fundamentalistiska ideologier ger. Ann-Sofi von Otter iscensätter plågan och dödsskräckens ensamhet så att … ja, har man sett detta så kan man sitta, med likaledes strömmande tårar, vid sin närmastes dödsbädd.

När nunnorna förs till giljotinen bevittnar vi en tumultartad kärnfull iscensättning även av dagens konflikter och krockar kring teman som annorlundaskap, mångkultur, slöjdebatt, kvinnors frihet och jämställdhet mellan könen, fundamentalismer, maktmissbruk och/eller demokratiska möten. Allt laddat av starka känslor, ja känslostormar.

Ändå är Poulencs musik lättlyssnad, emellanåt fjäderlätt, andra gånger dundrande stark. Harporna och blåsarna i orkestern kryddar framförandet. Och sångarnas insats var ovanligt jämn, högklassig och mycket bra. En kväll att sporras av och minnas länge.

Mer om det samiska i bild och ord

Visst måste Tidsresa, Edsviks konsthalls utställning med samisk konst ses före Tensta konsthalls. Här finns en imponerande samling med konstnärer som sliter för samernas rättigheter med visuella medel. Jag fortsätter att närma mig flera av verken med Linnea Axelssons Aednan i handen och finner underbara paralleller. Och hör följande rader inför den fem minuter långa filmen som fångar landskapet som en kropp:

Hilde Skancke Pedersen, Aena – Land, video

“Jag sprang över stenarna /…/ Jag sjönk ner på mitt vanliga ställe /…/ Berget veckade sig till en djup bänk nära älven som gled förbi /…/”

“Blicken gled vant över Klippornas orörliga blinda ansikten Som alltid såg mig som svarade mig höll mig sällskap Så långt tillbaka jag kunde minnas”

Renarnas närvaro följer en dag och natt, året om. Den fina kojan, byggd av renhorn från 5-7 år gamla rentjurar . Den skyddar och ger vila. Det är bara att sträcka ut sig på fällen innanför och höra universum andas.

Sapmi – möten i ord och bild

Sapmi – möten i ord och bild

Halsband av 200 delar, ur Tensta konsthalls utställning Låt älven leva

Nyligen firade samerna sin nationaldag. Det uppmärksammades i media och det märks också i utställningssammanhang. Konstnärer med samiskt ursprung deltar flitigt i konstlivet, nationellt och internationellt, under senare år. Filmer som Sameblod har vunnit framgångar. Även jag har haft några starka möten. Blivit omskakad av Helene Schmitz´s fotografiska serie Berggrunden som visar gruvornas förödande inverkan på landskapet i norr. Tensta konsthalls pågående utställning Låt älven leva uppmärksammar den folkliga aktionen från åren kring 1980 mot Altaälvens utbyggnad med både dokumentärt och konstnärligt producerat material. I utställningen kan vi se några av Brita Marakatt-Labbas broderade bilder liksom ett av Máret Ánne Saras stora verk, draperier och halskragar sammansatta av små renskallar.

Om kvällarna följer vi Linnéa Axelssons väldiga diktepos Aednan här hemma.

Helene Schmitz, fotografi från utställningen på Waldemarsudde i Stockholm i höstas. Attikgruvan: landskapet har blivit industriområde

Jag besökte Kiruna och det samiska parlamentet i vintras och hörde berättelser som skakar om. Det är ju ett faktum att när gruvor, skogsavverkningar och några av Europas största vindkraftsparker breder ut sig minskar livsutrymmet för många samiska familjer. Marker som bär deras kultur och näringar ödeläggs.  Även klimatförändringen hotar renskötseln.

Renen och älven, det vida fjällandskapet är bakgrunden till konstnärernas verk, djupt förankrade i hantverk, som, liksom allt ursprungligt traditionellt folkligt hantverk över världen, utgör en del av människornas liv och världsuppfattning. När konsten och hantverket fylls av aktivistiska budskap händer det inte sällan att uttrycket gungar betänkligt. Men undantagen lyser desto mer.

I Linnea Axelssons Aednan strömmar tiden som de mäktiga älvarna. Från tvångsförflyttningarna på 1920-talet, rasbiologiska mätningar, nomadskolan och juridiska tvister mot staten – allt gestaltas med det självupplevdas känslorikedom. Insikt och förståelse växer i oss när vi läser högt kapitel efter kapitel om kvällarna.

Don´t Fuck With Me,film ur Tensta konsthalls utställning Låt älven leva

En avförtrollning av avförtrollningen. Christina Skårud i Tomelilla konsthall

En avförtrollning av avförtrollningen

Leda 2018. Detalj ur en assemblage

Den tyske sociologen Max Webers begrepp Entzauberung (avförtrollning) har länge använts för att sammanfatta de rationella och sekulära processer som ligger bakom det moderna västerländska samhällets framväxt.  På senare tid är det extra tydligt att det vi uppfattar som ”förtrollat” här i världen allt mer tar plats i politik och kultur: känslor och tro, det irrationella och det förljugna liksom det mystika och det poetiska.

Christina Skårud, född i Västerås och baserad i Göteborg, har sedan många år i sitt måleri sökt sig till den gräns där drömmar och verklighet, fantasi och fakta glider samman. När hon nu ställer ut i Tomelilla konsthall har hon slagit in på ett nytt spår: återförtrollningen av världen kröns med upplevelsen av det sublima.

Karussel, målning. 2018

Jag gläder mig över att objekten tillåts ta plats bland de senaste årets verk och att färgen stöttar berättelsernas kraft och intensitet. Och låter bli att fördjupa mig i den filosofiska bakgrunden till uttolkningarna av dessa två begrepp, avförtrollning och sublimt, från Burke, Kant och till Lyotard.

Vardagens objekt och situationer får en magisk-poetisk dimension i hennes händer. Loppisfynd förvandlas till gudar av alla slag. I likhet med den hinduiska mytologin skapar hon många egna och åberopar de redan befintliga från olika myter. Ledans skepnader framträder på höga piedestaler, det svarta hålet tecknas mästerligt som naiviserande symbol på en hemlighetsfull speldosa. Uppställningen av flera askar på ett spegelbord bidrar till verkets förtrollade stämning.

Give me your eyes, målning. 2018

Hon vänder och vrider på vad vi kan tänkas hålla viktigt och värdefullt, känslomässigt och existentiellt. Tar fram deras skuggsidor. Detta för att låta motiven växa och för att avlocka dem flera betydelsenivåer och tvetydigheter. Särskilt detta senare, det mångfacetterade och mångbottnade fängslar oss när vi går runt i halvmörkret en trappa ner i konsthallen. Nyfikenheten får inga entydiga svar, frustration blandas med njutning, skönhetsupplevelsen kan skrämma. Budskapet är instabilt undanglidande. Sublimt.