Naturen som plats för ånger, ångest och återhämtning

Vissa platser i skog och mark har blivit mytomspunna och kringgärdade av sagor. Myrar och svanar till exempel. Sara Vide Erikssons målning som färdigställdes till Västerås konstmuseums nya utställning Föreställningar om naturen tar fasta på just dessa motiv.

Jag drar mig till minnes en saga av HC Andersen om flickan som trampade på brödet när hon skulle över en myr. Myren straffar henne, hon sugs ner i underjorden och förvandlas till en staty. Inte nog med det, hon hamnar slutligen i helvetet där hon får stå som prydnad i djävulens salong.

Myrens olycksbådande mystik, med sin trolska mörkt glimmande yta som plats för försvinnande död, förför och skrämmer betraktaren inför Sara Vide Erikssons stora målning The Negative Form of an Empire. Strandkantens vasstrån är roströda, målade med kraftfullt upprepade penseldrag som i ångest och förtvivlan. I stället för penslar har hon arbetat med svanfjädrar som ligger prydligt upplagda på ett lågt podium framför målningen. Ännu färgbestrukna som vore det blodiga. Ja, alla som har försökt komma nära en svan vet att det är riskabelt. Svanar är aggressiva, de smutsar ner och en kan få hela flocken mot sig. Att deras vita silhuetter är eleganta, och måleriskt dekorativa har skapat en i grunden felaktig föreställning om deras väsen. Svanesången sägs dessutom förebåda döden. Trots kvällsljus och vattenlandskap vibrerar målningen, som de flesta av Sara Vide Erikssons verk, av en nästintill provocerande aggressivitet som gäckande och dold underton.

Västerås konstmuseum har tillvaratagit godbitar ur sin samling, äldre och samtida verk har hängts vid sidan om varandra så att de för ett samtal. Patrik Karlströms fyra magnifika fotografier Swiss Alps kapslar in både det förflutna och det pågående i naturen. De robusta och, som människor gärna föreställt sig, bestående bergsmassiven – är de på glid? Alplandskapens utsatthet kanske är större är vad vi anar i klimatförändringens spår. Marcus Larssons vilda vattenfall lite längre bort framstår, trots sin dramatik, som teatralisk lek i jämförelse.

Länge har landskapsmåleri kunnat fungera som själens spegel. När nyhetsmedierna i dag sköljer över oss med rapporter om våld och kriser så blir det därefter. Frågan är berättigad: är det i själva verket människans förhållande till naturen som är på tapeten? Hennes syn på sig själv, sin plats i förhållande till naturen, sitt bruk, missbruk och beroende av den? Det finns alltid en spänning i detta, från kittlande beundran eller stilla ro, till våld, tvång och exploatering. I historiska orostider blir natur- och landskapsskildringar populära, tänk bara på mellankrigstiden i Sverige.

Men att måla landskap har historiskt stått lågt i rang, det lägsta bland motiv en målare med ambitioner kunde välja ända fram till renässansen. Som bakgrund bakom mytologiska och religiösa berättelser ser vi i europeisk konst vackra trädgårdar, väl inhägnade och skyddade från den omgivande vilda naturen. Undantag finns, tideböckerna från början av 1400-talet redogör i miniatyrformat för jordbruket under årets gång. Först när nederländska konstnärer börjar åka söderut i Europa, och gärna ner till Italien, som rena landskapsskildringar fästes på duk, pannå och i skissböcker, om än ännu fortfarande fyllda av himlastormande fantasier. Under 1600-talet kom landskapsmåleriet att skörda stora publika framgångar för att bli stilbildande långt in i vår tid. Heroiskt storslaget, rogivande stillsamt eller sublimt skräckinjagande – hur det än är så talar landskapsbilder till känslorna i oss betraktare. Vi speglar oss själva när vi söker fästpunkter i mötet med landskapsmåleri.

Förutom utställningen i Västerås aktualiseras dessa tankar även på Bonniers konsthall i Stockholm, med titeln Träden står ljust gröna, en rad ur en av Göran Sonnevis dikter. Den numera åter populära salongshängningen blir här förvirrande, målningarna hänger till synes huller om buller på väggarna. Dessutom utan vägvisande bakgrundskoncept och namnskyltar långt bort. Det uppstår ingen kontakt dem emellan. Snarare tystar eller överröstar de varandra. Och då hjälper det inte att här finns både Anders Sunna och Aguéli, Lars Lerin och Julia Beck, tillika ytterligare många kända namn.

Det båda utställningarna antyder är att människans val pendlar mellan ångest och ånger när klimatfrågor kommer på tal. Naturskildringar har länge fungerat som projektionsytor som bär våra föreställningar om oss själva, de ideal och det samhälle vi skapar. De fortsätter att göra det.