Grupputställningar med fokus på politiska händelser kan ge illavarslande rysningar. Men Oläkt, på Moderna Museet i Malmö är ute efter något annat än skildringar av aktivism. Här handlar det snarare om att ringa in minnen och känslor som nederlaget efter den arabiska våren har lett till hos många människor som tvingats till flykt eller som lever kvar i ett samhälleligt tomrum och under politiskt förtryck i sina hemländer.

Khaled Hafez, Military Industrial Complex

Muhammad Ali, ur 366 Days of 2012

Muhammad Ali, ur 366 Days of 2012

17 konstnärer från ett tiotal länder har bjudits in med hjälp av Abir Boukhari, tidigare föreståndare för ett samtidskonstcentrum i Damaskus, Syrien och som numera bor i Stockholm. Tillsammans med Moderna Museets curator Joa Lundberg har de gjort en smärtsam och imponerade sammanställning som besökaren behöver tid att ta till sig.

Konstnärerna, välmeriterade och skickliga, och deras konstverk har inga svar på efterdyningarna av de omvälvande samhällsförändringar som har ägt rum i Nordafrika och Mellanöstern med början i januari 2011. Förhoppningar och utopier har vänts till dystopier och politiskt förtryck, högljudda protester på gator och torg i tyst individuell introspektion eller ett konstaterande av militariseringen och högervridningen i en allt större del av världen.

När orden inte längre bär är de konstnärliga gestaltningarna fyllda av poetiska men sorgsna och frågande existentiella funderingar, i stället för historisk redovisning och dokumentation. Många av de deltagande konstnärerna anknyter till inhemska traditioner för att formulera känslorna i nuläget, metaforiskt reflektera kring det tomrum och den väntan de upplever. Vem är jag som har tvingats fly, som tvingats tiga? Identitetsfrågorna tränger sig på när hemstaden ligger i spillror, utplånad eller omöjlig att återvända till. Abstraktion och surrealism i uttrycken, olika medier som objekt, film, måleri, grafik och imponerande textila verk återupplivar gamla traditioner, hantverk, uråldriga föreställningsvärldar, mönster och ornamentik. Arabiska bokstäver blir till kalligrafi, egyptiska gravmålningar inspirerar bittert ironiska collage i långa sekvenser som också animeras.

Jag stannar upp inför Muhammad Alis teckningar, 366 Days of 2012. Han gjorde en om dagen under detta år i Syrien, nu har de ordnats i tolv rader som motsvarar årets månader. Han fann sin utgångspunkt i en bok från 1100-talet som föreställer mytologiska imaginära varelser. Under krigsåren uppfattade han folk runtomkring sig som muterade, degenererade väsen, fråntagna medmänsklighet och fyllda av lömskhet och illvilja. I ett annat verk gestaltar han hur tiden i ett väggur har stannat upp och svarta blodiglar svärmar runt som törstiga insekter på den vita väggen. Men, säger konstnären trots allt förhoppningsfullt, blodiglar används också i helande, blodrenande syfte.

Hadia Gana, Zarda (på golvet), Safaa Erruas, Flags (pärlbroderier, hängande)

Rachid Koraichi, Jardin d’Africa, gobeläng, detalj

Ett tillfälligt grafiskt verk täcker en bit av golvet, det ser ut som rester efter en picknick som hastigt har lämnats. Urdruckna flaskor och bleknade förpackningar ligger utspridda kring en text som förefaller som ett mönster i blodrött pulver. Hadia Ganas hyllning till martyrerna som offrat sina liv för revolutionen i Libyen är en vemodig minnesakt.

Flera textila verk återupplivar gamla tekniker, oftast använda av kvinnor. Förutom Rachid Koraichis stora gobeläng med en nästan sakral framtoning imponerar Diana Jabis broderier gjorda efter gamla stadens kartbild i Damaskus. Än lever den sönderbombade staden i hennes projekt, i guld och svart. Men när projektets alla tolv broderier är gjorda befarar hon att konsten inte längre kan fly verkligheten och stadens utplåning blir även för konstnären själv ett faktum.

En eloge till den kortfattade katalogen som förutom svensk och engelsk text också har arabisk översättning efter varje uppslag. Förhoppningsvis hittar de många nysvenskar som bor i en stad som Malmö till Moderna Museet.

Utställningen pågår ända till den 15 september.

Aslan Goisum, Prism

Torr avskalad saklighet och geometrisk, teknisk perfektion är något som kan få besökaren att genast vända och lämna konsthallen i Lund. Det är den i Tjetjenien födda och i Berlin verksamme konstnären Aslan Goisum som solodebuterar i Sverige. Men skenet bedrar. Efter en tid kan jag spåra berättelser om minnen, förlust och motståndshandling, uppfattar känslor som visserligen hålls på avstånd men sorgen och smärtan skymtar fram. Att se sig om i världen och bevittna oron i vår samtid, krigen och klimatförändringarna som driver flyktingströmmarna framför sig, det politiska och totalitära förtrycket mot oliktänkande och homosexuella som sprider sig räcker som bakgrund för inlevelse och fokusering på konstverken.

Aslan Goisum, Object och Spear (på övervåningen)

Svartlackerade staket skapar sju inhägnader i första salen, de låser in och stänger ute och förhindrar fri rörlighet. Visuellt är de svåra att greppa, de tycks glida undan med sin abstrakta tystnad. Min hjärna kopplar dem snabbt till den rådande synen på migration inom EU. Att objekten har inspirerats av gravar ger associationerna än mer ödesdiger tyngd. På den karnationsrosa väggen längs våningen ovanför hänger en lång rad bokobjekt, med precist skurna snitt som blottlägger mandelformade hål, inneslutna av bokstavsresternas skugga längs de skurna bladen. Också här: tigandet och den ljudlösa smärtan som kan drabba kroppen efter en tortyrlik behandling.

Aslan Goisum, Scythian Journey

Aslan Goisum, Scythian Journey

Ett videoverk i sex korta avnitt visar mörka människor i snötäckt skog, hopkrupna gräver de i marken, tänder brasor och går vidare. Elden sprakar, jag inbillar mig att jag känner den fräna röklukten som fyller skymningen i filmsekvenserna. Facklorna glöder som irrbloss i mörkret. Scythian Journey är titeln. När vi vet att skyterna var ett nomadfolk från Iran som under antiken erövrade ett stort rike fram till Svarta havet och det romerska riket så går mina associationer snarare till de turkiska bergen. De mörka gestalter vi ser i filmen är inga aggressiva ryttare, snarare återigen flyktingar under svåra omständigheter i vintriga bergstrakter.

Mitt i konsthallen högsta sal sträcker sig ända upp till taket en tresidig hög videopelare där bilderna smeker en ung och vacker manskropp. Sensuell tystnad kringgärdar kamerans närgångenhet, Prism är som en bugning för fri kärlek och ett trots mot död och förgänglighet.

Å så fortsätter det med perfekt ordnade krigsskadade gatuskyltar från staden Grozny (som dessutom betyder förskräcklig, skräckinjagande) eller med imiterade miniatyrmonument som påminner om Sovjettiden.

Lunds konsthall bjuder generöst vid varje utställning på en kostnadsfri katalog med genomarbetad textpresentation. Jag läser Anders Kruegers initierade text. Den torra disciplinerade abstraktionsnivå som utmärker Goisums konst befästs här. Ett filosofiskt teoretiskt galler läggs över konstverken med referens till Gilles Deleuze. Orden svävar runt och ger en illusorisk förståelse som dessvärre skymmer konstverken. Orden hakar inte fast i verkligheten, omvärlden hålls utanför. Varför är de alls angelägna? Först när konstverken och konstnärens tankar förs samman och vi aktualiserar samtidshistorien fylls Goisums konst med mening.

(Utställningen pågår till den 12 maj.)

Lokalhistoria är alltid ett angeläget ämne. I synnerhet de delar som inte tidigare har uppmärksammats. Malmö har ett förflutet med starka och under decennier blomstrande textilindustrier som gav framför allt kvinnor arbete. Strumpfabriken, som från 1926 blomstrade och erövrade världen med sina tunna silkestrumpor var en av dem. Den lades ner 1992. Kürzels Fabriker som började redan 1896 var en annan. Här fanns spinnare, färgare och vävare – i de lokaler där Skånes konstförening huserar idag.

Stacey de Voe har tagit sig an att gå till källorna och forska fram historien kring kvinnornas arbetsvillkor. För sina tidigare projekt har hon tilldelats Sven och Ellida Hjorts stipendium där hennes intresse för speciella platsers betydelse för arbetsmarknadspolitik och kollektiva minnen väger tungt.

Stacey de Voe Under nålens öga. Revised Edition. Videoessä.

I utställningens videoverk, Revised Edition, samplas några (alltför) få gamla tidningsbilder med många korta textrader: det är en fiktiv berättelse som i likhet med en stumfilm domineras av det skrivna ordet. Fackets protokoll där arbetsskador och bestraffningar är omskrivna läggs vid sidan av utdrag ur en jubileumskrift från 1946, som i stället lyfter fram sådant som arbetsgivaren ordnade: arbetarnas fritidsaktiviteter och dagis för barnen. Förstorade lönelistor från 1950-talet hänger längs en vägg och visar hierarkin bland arbetarna. Ett stort textiltryck med ett modernistiskt vibrerade mönster i gult och brunt, inspirerat av ett av fabrikens vävda tyger, täcker kortsidans vägg i den gamla vävsalen.

Stacey de Voe, Under nålens öga. Sample Size, textiltryck.

Stacey de Voe, Under nålens öga. Curtain call. Grinden från 1896 till Kürzels Fabriker i Malmö.

I ett anslutande mindre rum står vi framför en 200 kilogram svart järngrind som ligger på golvet. Ornamentiken är ett slingrande rikt bladverk med blommor. Grinden stängde effektivt in arbetarna på området. I min föreställning möter den från Malmö Museers magasin framlyfta grinden Kockums stora kran som blivit ett signum för Malmös industrihistoria. Grinden – en sentida eloge åt kvinnornas insatser.

Stacey de Voes tidigare projekt om Strumpfabriken genomsyrades av en större konstnärlig uppfinningssrikedom. Fakta och poesi flätades där samman. Här dominerar orden och de historiska beskrivningarna. Den starka inlevelsen balanseras inte av en visuellt alltigenom genomarbetad konstnärlig gestaltning. Programbladets detaljerade berättelse är mer gripande än utställningens konstnärliga styrka.

En reservation: till den 15 mars utlovas en publikation till utställningen. Kanske dess utformning ger en bestående höjning av projektets konstnärliga kvalitet. Som då kompletterar den viktiga lokalhistoriska insatsen.

Utställningen pågår till den 31 mars.

Leif Holmstrand, Verk av högbyggande termiter, platsspecifik installation

Hur ska en hantera pågående konflikter i världen när det offentliga och det privata flyter samman, frågar Leif Holmstrand när han berättar om installationen Instruktions, a Table, Some Chairs

Som en termitstack växer ett enormt bygge upp mot taket i mitten av Malmö konsthalls ljusa sal. Här Föremål från övergivna hem tycks klättra över varandra, osynligt sammanhållna av trådar och tyngdlagen. Installationen är resultatet av ett slags sorgearbete efter familjemedlemmars bortgång, ett tema som återkommer även i andra verk i det luftigt koreograferade urvalet från Leif Holmstrands produktion från senaste åren.

Termiternas liv: Slutet är titeln på Leif Holmstrands stora separatutställning i Malmö konsthall. Titeln har han lånat från på Maurice Maeterlincks förbisedda bok från 1926 där författaren med en naturforskares nyfikenhet funderar över termitsamhällets ordning och dessa insekters gåtfulla hierarki för att komma åt det han kallar – inte instinkt utan intelligens. Kanske ett slags kreativt intelligens.

Leif Holmstrand, Kadaversammanställning eller falsk ickedjuräggledare (Nymfkrigare kallad)

Leif Holmstrand, Det sista ägget (spiralbomb)

En teckning ur Cefalopoder och andra varelser, 14 digitala teckningar med handskrivna delar

Leif Holmstrand jämför sitt arbete och sig själv som konstnär med just termiter i en serie teckningar, Snirkliga huvudfotingar från en Ipad, tecknade i vitt mot svart bakgrund, tågar fram och bilderna kompletteras med handskrivna rader som poetiskt och träffsäkert beskriver just vad utställningen handlar om. För att ta ett exempel: ”Termiterna virkar och knyter för att sammanfoga ätbara minnen till skafferihelheter.” Eller ”Termiterna strävar fram mot enskilda mål och kompletterar varandra med vitt skilda lemmar, kläder, peruker och redskap. De är inte straighta och de innehar många kön.”

Efter många separatutställningar, både i Skåne, Sverige och internationellt, har han själv börjat syna sin konstnärliga verksamhet. En retrospektiv rensar ut och skapar avstånd, det ges möjligheter att dra upp trådar som fångar in till synes disparata framträdanden och texter i ett mångbottnat konstnärskap.

Materialet är utgångspunkten för den skapande processen. Det är inte bara det traditionella handarbetet, det stickade, virkade, hopsydda, liksom tecknade, målade, gjutna och snickrade, med garn, rep, nylontrådar, tejp, svarta sopsäckar tillsammans med allehanda vardagsföremål, som har drivit Holmstrands kreativa flow sedan barnsben utan det utanförskap som utgör centrum i hans allegoriska och metaforiska berättelser. Slagkraftigt och inte sällan provocerande kretsar de kring att vara gay, psykisk labil eller att ha en transidentitet. Han visualiserar ritualer, är inte rädd för det burleska och det patosfyllda – ett tuktad kaos virvlar kring den queera kroppen och dess spår, dräkter, vävar, objekt, film och grafiska tryck liksom performancer och dikter.

Livet blir till skådespel i denna värld, surrealistisk och teatralisk men med förvandlingen som brännpunkt – där det undanglidande, gränsöverskridande och odefinierbara glöder och flammar upp.

Leif Holmstrand, Avlarhöljen / Breeder Covers

Leif Holmstrand, Asami Kannon, Dräkter till performance, närmast Fungariebög och Växtmakarklänning

En svit svarta stickade reliefer, med den förbryllande titeln Avlarhöljen / Breeding covers refererar till slemsvampar. De liknar till sina former både kroppar och kläder. Breeder är ett gayslangord för heterosexuella män och varje virkade objekt har en titel efter en slemsvampsort.

Liksom termiterna är också dessa gåtfulla organismer, varken svampar eller växter, snarare amöbor som med obegriplig anpasslighet växer på för oss osynligt djup i skogarnas mörka fuktiga jordar eller nerfallna träd, för att plötsligt svälla upp i starka mjuka bubblor och sprida sig över murkna trädstammar och fjolårslöv. De har en förökningsförmåga som negligerar kön och parning och de hittar den bästa vägen för att säkra sitt överlevande och strategiskt täcka stora områden. Utväxter, utbuktningar och långa hängande virkade trådar utgör delar av Leif Holmstrands många arbeten.

Den kollektiva sammanhållningen som utmärker såväl termiter som slemsvampar är viktig också för hans skapande. I en del av utställningen visar han delar av sin egen samling, som en hyllning till likasinnade, till dem som inspirerat honom.

Liv och konst flätas olösligt samman, självutlämnandet kan tolkas som ett rop på jämlikhet.  Det performativa är för Leif Holmstrands källan för det ständigt pågående passionerade skapande flödet. Jag ser fram mot hans performance-framträdanden som ger utställningsperioden en pulserande nerv och närvaro.

Utställningen pågår till den 28 april 2024

Läs i Magasinet Konkret min recension från den 21 december 2023 om Waldemarsudddes utställning i Stockholm: Helhetsgrepp på Ernst Josephsons livsverk – Magasinet Konkret

Ernst Josephson, Extatiska huvuden, odaterad. Olja på trä. (Foto: Erik Cornelius / Nationalmuseum)

Porträtt av Jeanette Rubenson, 1883

Carl XII, odaterad tuschteckning

Ända sedan den franske konstnären Jean Dubuffet kring 1945 uppmärksammade konstnärer som skapade under sina sjukdomsperioder har så kallad sjukdomskonst mer eller mindre betraktats som något lite vid sidan om och annorlunda, som ”outsider art” eller rent av särlingskonst. Under senare år har dock ett allt större intresse suddat ut gränsen mellan det ”friska” och det ”sjuka”. Detta parallellt med större social och samhällelig acceptans av olika funktionsvariationer. Storartade konstnärskap har introducerats internationellt exempelvis på biennalerna i Venedig. För att nämna några: 2017 visades Judith Scotts från USA färgstarka kraftfulla textila skulpturala objekt, 2022 ställdes danska Louis Marcussens, med artistnamnet Ovartaci, fantasifyllda landskap ut, befolkade av symbolladdade djur och människolika figurer.

Utställningarna här hemma i år fortsätter i denna riktning. Karin Mamma Andersson och Tal R har hämtat inspiration från CF Hills sjukdomsteckningar på Malmö konstmuseum och Kulturen i Lund visar utställningen En annan värld – konst från Sankt Lars sjukhus med verk skapade av patienter intagna på Sankt Lars sjukhus. Samtidigt pågår Ernst Josephson. Konst, poesi och musik på Waldemarsudde i Stockholm. I ett helhetsgrepp flätas här för första gången Josephsons sjukdomskonst in i hans livsverk som fram tills nu behandlats separerade från varandra. Det som tidigare kallats sjukt vilar latent under det friska och tänjer dess gränser.

Ernst Josephson (1851–1906) växte upp i Stockholm i en judisk högborgerlig familj där kulturen var en bestående del av vardagen. I släkten fanns musiker, teaterfolk och det var självklart att barnen lärde sig spela piano, sjöng och skrev små texter och dikter. Ernst Josephson började på Konstakademien som 16-åring och under flera års studieresor runt om i Europa utvecklade han en virtuos teknik. Ambitionerna sattes då han 20 år gammal formulerade satsen ”Jag ska bli Rembrandt eller dö.” Han fängslades av dennes ljusbehandling och kolorit och kopierade flitigt även andra storheter som Tizian och Velazquez. Flera av dessa kopior ingår i utställningen.

Han känsliga begåvning skärpte blicken för andra människors sammansatta karaktärer. Som porträttmålare fångade han ett psykologiskt djup, stämningar, ambitioner och erfarenheter hos dem han hade framför staffliet, familjemedlemmar, mecenater, kollegor. Det känsliga porträttet av konstnärsvännen Carl Skånberg, med gröna och silvrigt gråa milda toner från en bakgrundsgobeläng, antyder inte de oppositionella tongångar som denna delade med Josephson. Tillsammans med andra kollegor och studiekamrater, som också fortbildade sig i Paris, kritiserade de den gammalmodiga undervisningen vid Konstakademien i Stockholm. Väl på hemmaplan bildades konstnärsgruppen Opponenterna 1886. Men när Josephson då inte var i Stockholm, valdes han inte till ordförande, något som sårade honom, han kände sig förbisedd. Målningen Falskspelaren eller En skandal i societeten från 1886 har tolkats som en skildring av denna händelse.

Falskspelaren (En skandal i societeten), ca 1886

Målat med skissartade och febrigt drivna penseldrag kontrasterar den den överdrivet genremässiga realismen i Spanska smeder, tillkommen på resa i Spanien några år tidigare. Han stannar vid realismen och intresserar sig föga för friluftsmåleri. Den drivna tekniken och realismen leder honom mot expressionism, i synnerhet när den psykiska hälsan sviktar.

Under sina så kallade vandringsår kommer Josephson sommaren 1887 till klippön Bréhat utanför Bretagne, tillsammans med kamraten Allan Österlind. Livet blir svårt för båda, pengarna räcker inte till. Men genom bekantskapen med Madame Depuis börjar de delta i spiritistiska seanser. Josephson rycks med alltmer, han slutar måla. Nu tillkommer diktsamlingen Svarta rosor och de så kallade andeprotokollen. Till slut drabbas han av en psykos med hallucinationer och hamnar på Ulleråkers hospital i Uppsala. Något år senare börjar han åter teckna och måla. Då släpps konventionerna och det han lärt sig används på ett helt nytt sätt. Färgpaletten klarnar, penselskriften flyger rytmiskt i sjok och figurernas proportioner förvrängs i nya perspektiv.

Ernst Josephson, Gåslisa, 1888-89

Näckenmotivet utgör en bro mellan hans tidigare och senare målningar. En första skiss gjordes redan 1878 och under vistelsen i Eggedal i Norge 1884 målar han till delar av målningen med en ung bondpojke som modell ute i det fria vid den brusande forsen. Det extatiska och hängivna transtillståndet hos Strömkarlen chockade samtiden när den visades. Man tog inte till sig manifestationen av esoterism, Josephsons upplevelse av en dold upphöjd sanning, och skrattade åt den förgyllda hardangerfelan (som dock visade Josephson kunskap om fiolen som instrument).  Prins Eugen köpte målningen på Josephsons första separatutställning 1893 och efter att Nationalmuseum tackade nej till en donation, fick den sin fasta plats i stora Salongen på Waldemarsudde.

Under sina spiritistiska seanser upplevde Josephson sig som medium. Han träffade fornnordiska gudar, historiska personer, Sveriges många kungar, musiker och vetenskapsmän. I sina teckningar möter vi dem alla. Swedenborg, Gustav Vasa och Drottning Christina med stor näsa och utsträckt arm till hälsning, iklädd vid hermelinmantel. Josephson var en skicklig tecknare, i de sena teckningarna driver han den elastiska linjen till stora böljande famntag kring detaljer, energi och kraft strömmar genom bilderna likt en osynlig ande. Inte sällan är teckningarna också kolorerade.

Utställningen och den digra katalogen presenterar även Ernst Josephsons dikter och musikskapande. Bakom diktsamlingarna Svarta rosor och Gula rosor hör vi traditionella pianostycken. Bildningstörst och storhetsvansinne kopplas samman men inget når den kvalité som bildkonsten.

Utställningens djuplodande helhetsgrepp över Ernst Josephsons konstnärskap ger vid handen att han både var i fas med sin samtids konstnärliga händelser och samtidigt banade en egen väg som gjorde att han ställde sig utanför. Det är inte tack vare frånvaron av impressionism och lätt friluftsmåleri som gör hans livsverk unikt utan de sena teckningarna. De inspirerar, stimulerar och utmanar fortfarande.

Kristina Maria Mezei

Det blev mycket dans när vi var i Göteborg dagarna före andra advent. Först Zheng Bos performance i Långsamhetens lov på Göteborgs konsthall och sedan In a Heartbeat på Operan.

Zheng Bo, Långsamhetens vällust. Dansarna Ina Dokmo, Ossi Niskala och Ingeborg Zackariassen i verket The Gardener som visas varje lördag på Göteborgs Konsthall. 

Zheng Bo, Märta mossa

Zheng Bo, som bor i Hong Kong, har tidigare gjort uppmärksammade verk med ekologisk och posthumanistisk inriktning. Mer precist: med fokus på förhållandet mellan människor och växter på jorden efter antropocen. Hans ambition att anknyta till det lokala där han framträder har på Göteborgs konsthall resulterat i Märta mossa.

Konsthallen doftar milt av skog och jord när vi kommer in. En stor matta av mossa ligger mitt på golvet. Mossornas skiftande gröna färger och varierande växtformer är valda efter en matta av Märta Måås-Fjetterström, Hästhagen från 1923, året då även Göteborgs konsthall slog upp sina portar. Mossan är varsamt plockad och installerad med hjälp av Botaniska trädgården. Det är lätt att se att den trivs, de små växterna sträcker på sig och bildar både långa smala trådar och mjuka kuddar.

En performance gestaltar samhörigheten och den holistiska synen på allt levande på jorden. Tre nakna dansare rör sig långsamt och försiktigt båda längs mönstrets linjer i mossmattan, de böjer sig ner som dragna av växternas kraft, sugs in i det gröna till liggande läge där de andas sakta och nästan svävande. En stilla försonande tystnad följer föreställningen. Estetik och etik flätas samman, historiskt förflutet och framtidstro brer ut sig.

Desto vildare är dansen i In a Heartbeat då Göteborgs Operans danskompani framför två verk, båda för första gången för svensk publik. Men det är inte Tom Weinbergers Waltz with the beast utan Hofesh Shechters Wild poetry som får mig att tappa andan. Inte för intet har han kallats en dansens rockstjärna.

Det hela börjar i folkloristisk anda men utvecklas mot auktoritär kollektivism där individen obönhörligt styrs in i rätta led. Om inte – ja då står hen övergiven och utsorterad. Allt detta i en vild dynamiskt bultande koreografi med snabba rörelsemönster och intrikat perfektion i dans. Omväxlande tumultartat kaos och regelrätta marschtakter – tillsammans med Shechters elektroniska musik, än atmosfäriskt lätt, än dundrande som hämtad ur krigsscener som emellanåt gör mig lätt illamående. Men allt som allt: en enastående slagkraftig och oförglömlig föreställning.

Är naturen på väg mot en framtid utan människan? Är hon endast en tillfällig besökare, en inkräktare på nåder? Utställningens rubrik, ett citat från Tomas Tranströmer väcker farhågor. Något mörkt ställde sig vid våra sinnens fem trösklar utan att gå över dem.

Tilda Lovell, Fetish Remains

Sara-Vide Eriksson, The Percussionist

Svaren som formuleras av Sara-Vide Eriksson och Tilda Lovell ter sig olika. Platsen där de två konstnärerna verkar är Hälsingland, med inspiration från hälsingeskogarnas mystik och kraft, med myrar, sjöar, stränder, mossor och berg. Allt som på samma gång är organiskt levande och förmultnande, död. Växter, djur och insekter, ja och resterna efter dem, som lever eget liv.

Med ursinnig vilja sliter Sara-Vide Erikssons persona för att behålla sin människoexistens och skönhetsdrömmar. Ett virtuost måleri där illusionism och materialexperiment drivs sida vid sida, bygger på sinnesupplevelsernas direkthet förbi logiska resonemang. Måleriet övertygar om att viljeansträngningen krokar arm med stormande känslor, förtvivlan och blodig upprördhet.

Hästen medlar mellan natur och människa när världen håller på att avförtrollas. Vattnet sköljer över och drar ett större tidsperspektiv över nuet.

Tilda Lovell, The Oracle an Queen och Sara-Vide Eriksson, Supernatural Helper

Den explosiva motståndskraft mot naturens övertag som gestaltas av Sara-Vide Eriksson är i Tilda Lovells verk ett minne blott. Där har den vittrat ner till sand och benrester, dränerats på kraft. Med närgången intimitet (och bisarrt humor) formulerar hennes objekt, collage och projektioner – var för sig och som delar i en stor installation – ett tillstånd där människan endast finns kvar som spår och minnesfragment och som de hybridvarelser hon förvandlats till. Grymt och mäktigt men också skört och drömlikt på samma gång.

Uppfinningsrikedomen och det surrealistiska detaljarbetet frammanar föreställningar om svunna myter kring vatten och hav. Det förintande och det livgivande pulserar sida vid sida.

Tilda Lovell, Sandlands, detalj

Tilda Lovell, collageUppfinningsrikedomen och det surrealistiskt drivna detaljarbetet frammanar föreställningar om svunna myter kring vatten och hav. Det förintande och det livgivande pulserar sida vid sida.

Och nu då?

Vad händer sen – frågar jag mig yrvaken när jag lämnar det sandtäckta golvet i konsthallens stora sal. Konstnärernas verk fortsätter sin dialog kors och tvärs över mitt huvud i den utmärkta hängningen utanför. Men de ger oss inga alternativ mot framtiden.

Det jag tar med mig är den kraft och det mod som Sara-Vide Erikssons målningar bär fram och den kreativa fantasin och tron på drömmar som vibrerar i Tilda Lovells verk. Det gör mig orädd.

(Utställningen pågår till den 29 oktober 2023.)

Sara-Vide Eriksson, Målning 

Jacques Callot,  konstnär och grafiker från Lothringen vid början av 1600-talet, inspirerade många senare gravörer och etsare. Han drivs av en känsla för det burleska och är orädd för det makabra. Det ger döden ofta plats i hans bilder. Den folksagolika berättelsen om en jägares begravning får honom att samla skogens djur till ett segertåg med sång, dans och musik.

Jag lyssnar på Gustav Mahlers första symfoni.  Inför tredje satsens begravningsmarsch letar jag fram Callots etsning.

Sent omsider njuter jag samtidigt av den sorgtyngda musiken och Callots lustiga bild. Lagom dissonans under slingrande lättsjungna melodier.

En jägares begravning, etsning av Jacques Callot

Afrang Nordlöf Malekian, installation, Plötsligt så händer det!

Afrang Nordlöf Malekian, Min lott

Hur mår den grafiska konsten i dag? När det numera kommer unga människor/konstnärer som inte haft tillgång till konsthögskolornas grafik-utbildningar och när tryckta bilder omger oss överallt i samhället och benämns som grafik. Var finns kunskap och var finns den historiska erfarenheten?

Ungefär samtidigt som Grafikens Hus får reda på att de inte kan vara kvar i Södertälje öppnas utställningen Plötsligt så händer det! Den utgör ett led i en rad samarbeten mellan Statens konstråd och Grafikens Hus. Det är även rubriken för Afrang Nordlöf Malekians utställning hos Statens konstråd på Skeppsholmen. Han utgår från konstrådets rika grafiska samling och bygger på med egna erfarenheter.

Samtalspanelen: Afrang Nordlöf Malekian, residenskonstnär, Maria Mpoyi, konstnär, Ulla Wennberg, grafiker, Annika Gunnarsson, intendent Teckningar och grafik Moderna Musett, Henrik Orrje, chef Statens konstråd

I anslutning till vernissagen ordnades ett samtal om grafikens roll i samhället i dag. Med korta återblickar och utblickar mot vad dagens konstnärer gör. Ett samtal vars dryga timme knappt räckte till att belysa läget, lyfta problemen och än mindre att tränga djupare i dem och försöka blicka framåt. Temat torde behöva en endags seminarium. Med tanke på den uppslutning som mötet fick finns nog anledning att sätta igång med planeringen av det.

Martin Wickström, Lilla björk II, 2023. GSA Gallery

Förutom att träffa gamla trevliga bekanta och vänner hann jag även med en fin utställningsrunda innan sista tåget gick till Malmö: till gallerierna på Hudiksvallsgatan och Konstakademin. En underbar sensommardag blev det.

Anastasia Ax, Settlers, installation. Konstakademin

Lovisa Ringborg, Skulptur och foto ur The Living Room, 2023. Cecilia Hillström Gallery

Lovisa Ringborg, objekt

Båstadsgatan i Malmö fylldes av ett vimmel när de fyra gallerierna där hade vernissagekväll i fredags den 1 september. Vänner, kollegor, nyfikna eller insatta konstälskare och förbipasserande pratade i mun på varandra med ett glas i handen i den ljumma kvällen.

Gabriel Bohm Calles på Galleri CC levandegör två gripande och tragiska människoöden i två filmer där hans dansperformence på platser där dessa levde berör mig starkt. Etos och patos sammanflätas i både  deras liv och i performencerna. Ockultation är verkets titel, ordet syftar på när en himlakropp täcker en annan med sin skugga och för vårt iakttagande blick tillintetgör den andre.

Gabriel Blom Calles, Helgad, film om farbrodern Helge Calles

Den åländska författaren Ami Blomqvist och konstnärens farbror Helge Calles levde med en gudstro och längtan efter högre sanning, från vardagens grubblande och skuldkänslor till existentiella och för Helge Calles del självförintande identitetsupplösande hänryckning.

I SPARK:s galleri (Samverkans plattform för arkitektur och konst) lite längre bort hänger 15 pappersark med korta och koncisa formuleringar där inbjudna unga svenska arkitektkontor hittar ledord för sin verksamhet. Med förhoppningen om att skapa debatter i ett ytligt och polariserad arkitekturklimat. Under utställningstiden kommer att ordnas samtal och diskussionskvällar.

Astrid Svangren, Erfarenhet och glömska, installation pÅ Molekyl gallery

Den som stiger in i Molekyl gallery träder in i ett konstnärligt gestaltat rum. Gardiner, tygsjok i olika kvaliteter hänger från taket och golvet täcks av utspritt trädgårdsavfall, jordsmulor och skräp. I det inre rummet hittar vi två svarta tavlor med ristade och lätt påstrukna färger på plexiunderlag. Det efemära och subtila andas tillfällighet och flyktighet. Några omsorgsfullt tillverkade pappersblommor och färgade tygband längs väggen får mig att associera till bättre tider som rådde innan förfallet och oredan tagit vid.

Information om konstnären eller verket förblir en hemlighet om en inte är påläst eller bekant med Astrid Svangren – en av galleriets mer ofta förekommande konstnärer. Aktuell just nu även hos Anna Bohman i Stockholm.

Det är en fullträff att vernissagedagen samordnas mellan dessa gallerier. Utställningarna pågår till 1 oktober.