Har konsten redan accepterat sin egen undergång? Performancerna på Lilith i Malmö döljer ett latent svar

Lilith performance studio Durational Space #5

Lilith performance studio överraskar  – som alltid – även denna gång. I den femte av performance-serien Durational Space kombineras fem tysta scener med ett ljudverk av Jean-Louis Huhta som tonar ut över rummet och aktiverar allt annat som försiggår. Den ambienta ljudpanelen följer den långsamhet och koncentration som präglar de pågående processerna. Vid en bardisk där Josefina Björk serverar egna drycker, vid en trampmaskin där Anders Engman i rött ljus trampar uthålligt medan hans kropp alstrar mjölksyra och hans juicer fermenteras. En brottningsmatch pågår mellan två män, milt, intimt och lekfullt där Elias Björn testar vad som kan accepteras eller förnekas i kollektiva sammanträffanden som formar oss. Och till slut: kärnfrågan som genomsyrar allt.

Den ställs av Roxy Farhat: hur länge ska vi konstnärer hålla på när kulturen monteras ner, högervindar blåser, krig och konflikter pågår och världen håller på att gå under. Har konsten accepterat sin egen undergång eller kan konsten bidra till att rädda framtiden? Besökarna får fem frågor och tar god tid på sig att svara. Deras texter och reaktion kommer att få Roxy Farhat att ta beslut om att lägga av eller fortsätta.

Förutom att engagera sig politiskt så ligger i och för sig svaren redan i de andra performancerna: uthållighet vinner i längden, långsam och sammanbiten men tolerant, subversiv och fantasifull, kreativt nyskapande som ger vinster på flera plan, i stället för konfrontation i politisk aktivism och plakatkonst för en bestämd ideologi. Kanske en väg att följa? Den 7 december möter hon sin publik för att meddela sitt val.

 

Fin gallerirunda i Köpenhamn

Emily Gernild, Grubbes Have

Emily Gernild, Måneblomst

Det är uppfriskande roligt att gå runt bland bättre gallerier i Köpenhamn. Några namnkunniga ställen, bra konst och en bredd med kvalitet som inte nödvändigtvis experimenterar och river ner gränser, språkligt, konceptuellt och performativt som så ofta fallet är hos unga konstnärer.

Jag njuter av färgens harmonier och dissonanser i Emily Gernilds storslagna målningar på Galleri Bo Bjerggaard. Det märks att hon har haft ett extra år i sin utbildning i Düsseldorf med Tal R som professor. I hennes stora målningar omger lätta konturer de organiskt framväxande formerna, färgen lever och tycks andas, den sjunker och höjer sig som en bröstkorg. Gula citroners lyskraft vägs mot svärtan och de rosa tonerna kan smaka både blod och rosenvatten.

Pierre Knop, Silence before the Storm

Alldeles i närheten på Gether Contemporary ser jag målningar av fransmannen Pierre Knop. Förföriska landskap med skogsklädda toppiga branter i starka färger växlar med eleganta eller intima interiörer. De konsthistoriska referenserna är många och breda. Detaljarbetet är rastlöst minutiöst. Nyansrikedomen kopplas till brinnande färgkontraster. Men bakom vardagens ro vibrerar det sublimas existentiella oro. Välställda västerlänningars.

Vi hinner med både en träffsäker keramiker och grafiska experiment. Klara Liljas hjärtan i vita, röda, rosa och svarta glasyrer fångar själens och sinnets stämningar på Eighteen Galleri.

Klara Lilja, Alive (detalj)

I en lång rad tvärsöver väggen hänger de längs rummets ena sida. Urgröpta eller blomprydda, kramade av krabbklor eller hophållna med ett bandage skulle de kunna användas som poetiska emojin. Ibland och innerst inne glittrar guldet till.

Bank & Rau, Original, Ulven och dagsordern (på väggen)

Bank & Rau, Original (pappersverk)

I Danske Grafikeres Hus testas gränserna för vad som kan kallas grafik i dag. Och det, rejält, i en installation av duon Bank & Rau. Här tar den traditionella grafiken steget ut i rummet och blir till skulpturala former tillsammans med andra material, vardagliga som textila rester efter klädesplagg eller skumgummi. Tryck kombineras med textilfärgning och stärkelse, sömnad med klistrande och tredimensionellt konstruerande. Slitna färdiga föremål som en fåtölj, en toasits, används för att skapa en berättelse. För det är installationens kritiska budskap, vad gäller vårdens situationer, som är i fokus.

 

Det grafiska uttrycket blir tillsammans med andra tekniker en del i detta.

Marta Minujin, Madrasser, 2022

Ja, det är en härlig dag som avslutas med vernissageparty på Copenhagen Contemporary där Marta Minujin från Argentina ägnas en stor utställning, den första i Europa. Född 1943 och med rötter i popkonsten är hon en föregångare för performancekonsten. Jämförbar med Niki de Saint Phalle eller Yayoi Kusuyama. Stora format, psykedeliska färger, ständig rörelse och bejakandet av det tillfälliga har hon kopplat till samhällskritik, men alltid med närhet till vitalitet och glädje. Och det är detta vi tar med oss hem sent på kvällen.

Konstgrafiken på nya vägar – Tjörnedala konsthall, Baskemölla

Vart är grafiken på väg? De traditionella gränserna tänjs och omdefinitioner väntar på att formuleras. De har stått i farstun länge även om det blev tystare ett tag efter uppgången på 1970–1980-talen.

Märit Aronsson-Towler, omsluten av landskapet, Bokskulptur av träsnitt på bomullspapper 2024

Megan Adie, Sonnets, elegies and odes. Artists book med letterpress, cyanotyp, relief- och digitalt tryck, 2023.

Jag får napp i dessa tankar när jag besöker Tjörnedala konsthall i Baskemölla på Österlen utanför Simrishamn. Här vidgas grafikens konventionella gränser. Bildskapandet bygger på upplevelser av rumsliga och tonala upplevelser. Landskap, musik, texter och skrivande flätas samman – som det faktiskt så ofta sker i livets kreativa flöden. Men glädjande nog finns här ett stort intresse för själva det grafiska hantverket, teknikvalet, liksom kombinationerna av gamla och moderna lösningar, valet av papperskvaliteter, viljan att lämna det tvådimensionella och ta plats i rummet. Att avstå från upprepningen i form av en upplaga förefaller numera vara ett grafikerns stolthetstecken, monotypier och sammanfogade rumsliga tryck förvandlas till delar av en performance och delar av rumsliga föreställningar.

Märit Aronsson-Towler, Secret Messages, Artist book, risografi.

Lina Nordenström, SOL – när frågan väl är ställd, boktryck

Megan Adie, Märit Aronsson-Towler och Lina Nordenström – alla tre i Tjörnedalas utställning Språkspel tänjer gränserna och söker hybridformer, nya lösningar. Samtidigt njuter jag av det professionella hantverket. Den djärva hanteringen av tryckt handskrift, sammanfogad med blindtryck och elegant upphängd i rummet – likt en orm, hos Märit Aronsson-Towler. Eller hennes vackra landskapsfantasier som omfamnar sig själva. Utnyttjandet av den gamla japanska träsnittstekniken, tryckt med luminösa transparenta färger på fiberlätt papper som tycks andas medan jag tittar på dem – det är Megan Adies artists books. I ett nästa steg förvandlas de till meditativa videoverk där bokstäverna tycks ljuda, försiktigt och med utrymme för inlevelse. Hos Lina Nordenström dansar bokstäverna frejdigt och humoristiskt, de skapar egna världar utan semantisk logik. Ett boktryck som stiger fram under ögonlocken när en slagit igen en bok.

Grafik som konstart har länge betraktats genom de traditionellt krävande tekniker och processer som förarbetet innebär. Själva bildskapandet kom gärna i andra hand. Hantverksarbetet med att tillverka underlaget, tryckproceduren och inte sällan ett samarbete kring tryckningen intog konnässörernas främsta intresse. Reproducerandet av en unik, förlaga, en matrix har varit en hörnsten för vad grafik är: det mångfaldigande originalet.

Sirkku Ketola, Vitãlis, grafikinstallation

Nyss hemkommen från Finland – också där, i Åbos konsthall, såg jag en imponerande grafikutställning som följer de nya spåren i grafik som konstart. Sirkku Ketolas Vitãlis: en rumslig installation med handtryckta ornament på pappersrullar som tar plats i rummet. De hänger rytmiskt böljande från taket eller sträcker sig utsträckta längs väggarna och berättar om omvälvande ljusupplevelser främst från Benin. Vibrerande röda och gula färger, ovala former med upprepningens magi både visuellt och i arbetsprocessens spår där det hantverksmässiga och det digitala kombineras. Med performativt inslag när installationen aktiveras för stunden.

Galleriupptakt inför hösten i Malmö

Höstens galleriupptakt i Malmö får besökarna att svettas. Den ovanligt varma septemberkvällen inför första helgen i månaden gör gallerilokalerna på Båstadsgatan extra varma.  Men det är en imponerande vidd av konst som lockar.

Ingeborg Blom Andersskog, Moving Lines, måleri – teckning på pappersrullar, SPARK.

Ingeborg Blom Anderssog, Att teckna ett rum (hämtad från konstnärens hemsida)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag börjar med norska Ingeborg Blom Andersskogs jättestora bemålade pappersrullar, som formar sig till dynamiskt svällande arkitektoniska volymer i det begränsade gallerirummet på SPARK. Keramiker från början har hon med tiden expanderat sina verk i rumsliga sammanhang och gjort det även genom sin egen kropp. Det hon på SPARK kallar teckningar formar sig till arkitektoniska volymer, måhända i väntan på att förverkligas/byggas. Likt ett mörkt hål i universum slukar svärtan allt ljus i den sena eftermiddagssolen.

Per Gustafsson, 84 målningar på väggen, Timo Menke, matta med digitalt tryck. Johan Sandström från Molekyl gallery berättar om utställningen

På Molekyl gallery är Per Gustafssons 84 små målningar uppsatta som ett dagboksflöde på en hel vägg. Mittemot hänger även Alice Máselnikovás känsliga kolteckningar och en ömsint utformad akvarell. På golvet ringlar det abstrakta modernistiska mönstret i ett förvrängt övervakningsperspektiv som digitaltryck på en matta av mångsysslaren Timo Menke.

Till sist på Galleri CC har Anne Munnecke från Danmark gjort en sinnligt vacker installation med fokus på växter som hon använder till att göra färgpigment av. För både batik och måleri. Det finns ett starkt miljöengagemang som driver på. Och nyanserna imponerar. Särskilt indigon, den japanska vejden som inte är den samma som den traditionella svenska.

Alice Máselniková, kolteckning och akvarell, Molekyl gallery

Tuss Marie Lysén Peace, stillbild ur video Rostrum

Å på Galleri Rostrum ger samtidigt Tuss Marie Lysén inblickar i en pågående konstnärlig process i olika media. Den starka empatin räcker inte för att stilla hennes frustration inför krig och lidande som pågår i världen runtom oss. Ur väggstora teckningar, textbaserad video och installation växer längtan efter fred och stillhet i vardagen.

Tyss Marie Lysén vardagen mitt i världen Rostrum

 

att fläta samman

Efter att ha sett Martha Ossowska Perssons utställning på Västerås konstmuseum med mästerliga och obehagligta akvareller i stora format råkar jag läsa Carolina Thorells diktsamling I varje grässtrå såg jag en eld.

Martha Ossowska Persson, Ljusets rörelse i mörkt vatten. Akvarell.

…”ja, som själva värdet I att fläta fingrarna samman/fastän döden ” skriver Thorell i sin sjätte diktsamling.

Samtidseko. Var är utvägen?

 

Färg- och tonmeditation i anslutning till Irene Trotzigs måleri

Välkommen till yogainspirerad färg- och tonmeditation i anslutning till Irene Trotzigs måleri

 

När? Fredagen den 26 juli, klockan 16 till omkring 17.30

Var? Irene Trotzigs ateljé, Lillehem 330 Degeberga

  • Leder gör Kristina Maria Mezei, konstvetare och yogalärare
  • Klangskålarna hanteras av Filippa Engellau, ljudkonstnär och musiklärare
  • Irene Trotzig berättar om ett verk och sitt måleri

 

Vad ska vi göra?

Vi börjar med andningsövningar, fortsätter med chakravisualisering.

Väljer därefter en färg från ett av våra chakran och utforskar den i en av Irenes målningar, kompositionellt och tolkningsmässigt. Irene berättar om sina färger och om sitt måleri.

Avslutar med några yogapositioner och avslappning.

 

Anmälan till kristinamezei@hotmail.com  (det finns plats för max 10 personer)

Har du en yogamatta så ta med den.

 

Irene Trotzigs ateljé, Lillehem 330 Degeberga

 

 

 

Kapwani Kiwanga, The Length of the Horizon, Copenhagen Contemporary, till 28/8 2024

Terrarium, installationsvy

Kapwani Kiwanga är en kanadensisk konstnär som gör förföriskt vackra platsspecifika installationer i stort sett varje gång hon ställer ut. Så är det på årets Venedigbiennal i den kanadensiska paviljongen och så är det på Copenhagen Contemporary i Köpenhamn. The Length of the Horizon samlar många verk och ger sken av poetiskt sinnlig skönhet och referenser till flera av modernismens olika stilar. Men bakom skönhet och perfektion döljer sig djupt kritiska frågor.

Installationerna kretsar kring växter, bladverk, färg och ljus. Hon vänder och vrider på sina motiv och förankrar dem i dåtid och nutid. Med en forskarens nyfikenhet djupdyker hon i historien, och ställer obekväma frågor om maktbalans och relationer, kolonialism, rasism och storskalig handel i världen. De politiska implikationerna är många och olika perspektiv flätas samman.

Sisal Works

pink-blue

En vägg av skimrande gulvita fibrer överraskar redan i början av utställningen. Det är torkade sisalfibrer som, inplanterade från Mexico, odlades över hela Tanzania under skiftande politiska förhållanden för landets ekonomiska välgång från sent 1800-tal tills plasten slog ut dess betydelse. Läser vi bakgrundstexterna till Sisal Works får vi upp ögonen hur en migrerande växt förvandlar ett lands ekonomiska och politiska historia och skapar skadlig monokultur på flera nivåer.

Jag njuter av färg- och ljuskonstrasterna i pink-blue, för att ta ännu ett exempel. Med försiktiga steg går jag framåt i en 16 meter lång korridor som är uppdelad i ett rosa och därefter ett blått rum. Den nästan sakralt enkla och genomträngande färgupplevelsen erinrar om James Turells installation på konsthallens övervåning. Men återigen ger bakgrundstexten en helt annan förklaring. Det handlar och färgers användning i psykologiskt och manipulativt syfte, initierat av Gene Baker och Ron Miller kring 1980 i Seattle. Min förkärlek till den rosa färgen får en vetenskaplig benämning:  P-618.

I sin iver att ambitiöst och djuptlodande granska historiska och sociopolitiska förhållanden genom sin konst tenderar Kapwani Kiwanga att fastslå tolkningen av sina installationer och skulpturer. Hon släpper inte makten över sina verk. En fri tolkning, rent estetisk, rumslig, strukturell eller konsthistorisk framstår som malplacerad. Användarhandboken blir lite tröttsam. Just detta gör att min spontana upplevelse nästintill tillintetgörs.

Inbjudan till färg- och klangmeditation kring våra chakran

Välkommen till en färg- och klangmeditation som fokuserar på dina chakran.

Har du någonsin undrat hur färg och ljud kan påverka ditt välbefinnande? Nu har du chansen att utforska detta genom en färg- och klangmeditation som fokuserar på dina chakran.

Tema: Chakravisualisering
Leder gör Kristina Maria Mezei, certifierad yogalärare och konstvetare.
Klangskålarna hanteras av ljudkonstnären och musikern Filippa Engellau.
Tid och plats:
Måndagen den 8 juli
kl. 16:00 till ca 17:00
Var?
Axlahultsvägen 11 i Vitaby, hos Filippa Engellau
Vad kan du förvänta dig?
Under denna timme kommer vi att göra en chakravisualisering genom en guidad meditation.

Vi börjar med enkla andningsövningar och fokuserar därefter på våra sju chackran. Med målet att föreställa oss och uppleva den osynliga färgkropp som omger människans fysiska kropp. Vi avslutar med enkla sittande rörelser för att behålla den nya energin.
Därefter: Avslappning och reflektion med tid för att integrera upplevelsen och dela tankar med gruppen om man så önskar.

Denna meditation är öppen för alla, oavsett tidigare erfarenhet av meditation eller kunskap om chakrasystemet. Det enda du behöver är en öppenhet för att utforska nya sätt att främja ditt välbefinnande.
Anmälan
Vänligen anmäl dig i förväg till engellau.music@gmail.com platserna är begränsade.
Varmt välkommen!

Att dyka – bilder från en fin vernissage på Österlen veckan före midsommar

En hinner inte med så många vernissager på en knapp lördag eftermiddag om det ges tillfälle att prata med konstnärerna. Efter Konstakademiens stora utställning i Stockholm för några år sedan fyller Kajsa Mattas med råge Tjörnedala konsthall i Baskemölla på Österlen. Bra gjort från Christel och ÖSKG att få henne att ställa ut. Både äldre och alldeles nya skulpturer finns här, akvareller och min favorit, Teresa Dykerskan.

Kajsa Mattas i samtal med Jenny Ahlberg och hennes man, och mig

Jag känner mig väl igen i Teresa som dyker. Inte bara metaforiskt utan helt konkret. Älskar att dyka nämligen. Att få göra det i ett levande hav och bland klippor är en ynnest. Varje sommar ser jag fram emot de varma dagar som gör att Östersjöns vatten inte är iskallt och vindarna inte sveper in stora vågor i Vårhallens klippbassäng.

Det kräver inte bara ett djupt andetag utan en god portion tillit till livet och naturen själv  – det är lätt att känna hur liten, bräcklig, skör och utsatt människan är inför hoppet från klippans kant. Å sedan – så härligt det är när vattnet brusar och sprakar runt kroppen innan en kommer upp till ytan och solskenet. Att dyka just så känns som ett livselixir.

Kajsa Mattas, Teresa Dykerskan från 1985.