Grafiktriennal XVI – Nordic Contemporary Print Triennal 2020

 

Ingegerd Hyltén-Cavallius, Grundkänning, grafikcollage

Från frimärkssmå till en yta på tio kvadratmeter! Den konstgrafiska bilden har få gränser i dag. Här finns starka uttryck med allvar och förtvivlan i botten, andaktsfull tystnad eller glädjesprång – men mest stilla reflektioner och kommentarer till livets gång och själva bildskapandet. Den 16:e grafiktriennalen är en kraftfull manifestation. Galleri Sander i Norrköping fylls av en bildparad med en rikedom av konstnärligt genomarbetade visuella formuleringar och en uppvisning hantverkskunskaper, både moderna och med en flerhundraårig tradition på nacken. Att inbjudan denna gång även inkluderat de övriga nordiska länderna profilerar materialet trots att merparten är svenskt.

Förväntningarna, när vi talar om konstgrafik, ligger än i dag på den tekniska arbetsprocessen. I likhet med exempelvis skulptur eller film har de grafiska teknikerna specifikt artegna möjligheter och arbetsprocessen fortskrider beroende på den teknik konstnären väljer, kanske koppargrafik, fotopolymer eller serigrafi. Eller kombinationer av flera olika. Men utgångspunkten och resultatet är alltid ändå bildidén, som hos alla andra visuella konstformer. Ingegerd Hyltén-Cavallius berättar till exempel i sina grafiska collage historier som vore de hämtade ur commedia del’arte föreställningar, för att levandegöra känslor och tankar kring människans hopp och dårskap. I Katja Syrjäs bilder samsas de grafiska teknikerna med broderi och collage för att levandegöra ljuvliga barndomsminnen som ur ett svunnet paradis.

Jag själv kan aldrig låta bli att särskilt fascineras av torrnålssvärtans oändliga nyanser, etsningens reliefartade karaktär eller kopparstickets torrhet, för att nämna några av de äldre teknikerna.

Helena Bergenrud, Möjliga färdvägar III och IV, torrnålsgravyr

Så stannar jag länge inför Helena Bergenruds svit med fem torrnålsgravyrer, Möjliga färdvägar, där andetagens lätthet möter glödande kolsvärta. En pust som växer till en storm. Och detta kring en brännande konflikt i världen i dag: flyktingströmmarna som ingenstans har att ta vägen.

Få bilder kopplar samman oron i omvärlden och bildskapandet. Inte särskilt överraskande dominerar naturmotiven, och endast med en mycket god vilja kan jag se funderingar kring den pågående klimatförändringen i världen hos fler än några få. Scener knutna till en stilla vardag andas än ro, än stress. Alldeles för många bilder verkar ha skapats längs redan upptrampade stigar, egna eller andras.

Men det bränner till här och där. Samernas historiska kolonialisering fyller Tomas Colbengtsons verk, tryck på både glas och pannå, med vrede. Ewa Forsberg Sjögrens fina linoleumsnitt värnar om djurens rätt. Trollsländor och fåglar fascinerar: poesi och naturkunskap flätar samman svärtans många nyanser i verk av exempelvis Torbjörn Damm eller Maja Albrecht. Djupdykning i växternas liv, som handlade om upptäckter på en annan planet, ger flera storartade verk hos Paola Didong. Den närsynta undersökningen av knölar och rötter får något surrealistiskt över sig.

Paola Didong, Löfte, torrnålsgravyr och polerstål

Att grafik är en demokratisk konstform har upprepats under decennier. Det mångfaldigade originalet och i måttfulla format är fortfarande överkomligt i pris. Men det monumentala vänder sig till det offentliga och på andra villkor: Eeva-Lisa Isomaas nio-tio kvadratmeter stora Livias hus skulle kunna placeras i allmänna sammanhang på direkten. Verket legerar det dekorativa och storslagna med det minutiösa och detaljrika. Den intrikata tekniska lösningen som får bilden att skapa eget rum i det omgivande bruset.

Att den 16:e Grafiktriennalen kommer att visas förutom Norrköping även i Trelleborg och Luleå gör mig glad: många kommer att ha chansen att fundera över den grafiska bildens villkor. Och ge den sitt stöd.

Eeva-Liisa Isomaa, Livias hus, blandteknik i väggstort format

 

 

 

 

Naturen som plats för ånger, ångest och återhämtning

Sara Vide Eriksson, The Negative Form of an Empire

Vissa platser i skog och mark har blivit mytomspunna och kringgärdade av sagor. Myrar och svanar till exempel. Sara Vide Erikssons målning som färdigställdes till Västerås konstmuseums nya utställning Föreställningar om naturen tar fasta på just dessa motiv.

Jag drar mig till minnes en saga av HC Andersen om flickan som trampade på brödet när hon skulle över en myr. Myren straffar henne, hon sugs ner i underjorden och förvandlas till en staty. Inte nog med det, hon hamnar slutligen i helvetet där hon får stå som prydnad i djävulens salong.

Myrens olycksbådande mystik, med sin trolska mörkt glimmande yta som plats för försvinnande död, förför och skrämmer betraktaren inför Sara Vide Erikssons stora målning The Negative Form of an Empire. Strandkantens vasstrån är roströda, målade med kraftfullt upprepade penseldrag som i ångest och förtvivlan. I stället för penslar har hon arbetat med svanfjädrar som ligger prydligt upplagda på ett lågt podium framför målningen. Ännu färgbestrukna som vore det blodiga. Ja, alla som har försökt komma nära en svan vet att det är riskabelt. Svanar är aggressiva, de smutsar ner och en kan få hela flocken mot sig. Att deras vita silhuetter är eleganta, och måleriskt dekorativa har skapat en i grunden felaktig föreställning om deras väsen. Svanesången sägs dessutom förebåda döden. Trots kvällsljus och vattenlandskap vibrerar målningen, som de flesta av Sara Vide Erikssons verk, av en nästintill provocerande aggressivitet som gäckande och dold underton.

Sara Vide Eriksson, Svanfjädrar i The Negative Form of an Empire

Västerås konstmuseum har tillvaratagit godbitar ur sin samling, äldre och samtida verk har hängts vid sidan om varandra så att de för ett samtal. Patrik Karlströms fyra magnifika fotografier Swiss Alps kapslar in både det förflutna och det pågående i naturen. De robusta och, som människor gärna föreställt sig, bestående bergsmassiven – är de på glid? Alplandskapens utsatthet kanske är större är vad vi anar i klimatförändringens spår. Marcus Larssons vilda vattenfall lite längre bort framstår, trots sin dramatik, som teatralisk lek i jämförelse.

Länge har landskapsmåleri kunnat fungera som själens spegel. När nyhetsmedierna i dag sköljer över oss med rapporter om våld och kriser så blir det därefter. Frågan är berättigad: är det i själva verket människans förhållande till naturen som är på tapeten? Hennes syn på sig själv, sin plats i förhållande till naturen, sitt bruk, missbruk och beroende av den? Det finns alltid en spänning i detta, från kittlande beundran eller stilla ro, till våld, tvång och exploatering. I historiska orostider blir natur- och landskapsskildringar populära, tänk bara på mellankrigstiden i Sverige.

Men att måla landskap har historiskt stått lågt i rang, det lägsta bland motiv en målare med ambitioner kunde välja ända fram till renässansen. Som bakgrund bakom mytologiska och religiösa berättelser ser vi i europeisk konst vackra trädgårdar, väl inhägnade och skyddade från den omgivande vilda naturen. Undantag finns, tideböckerna från början av 1400-talet redogör i miniatyrformat för jordbruket under årets gång. Först när nederländska konstnärer börjar åka söderut i Europa, och gärna ner till Italien, som rena landskapsskildringar fästes på duk, pannå och i skissböcker, om än ännu fortfarande fyllda av himlastormande fantasier. Under 1600-talet kom landskapsmåleriet att skörda stora publika framgångar för att bli stilbildande långt in i vår tid. Heroiskt storslaget, rogivande stillsamt eller sublimt skräckinjagande – hur det än är så talar landskapsbilder till känslorna i oss betraktare. Vi speglar oss själva när vi söker fästpunkter i mötet med landskapsmåleri.

Patrik Karlström, Swiss Alps, och Marcus Larsson

Förutom utställningen i Västerås aktualiseras dessa tankar även på Bonniers konsthall i Stockholm, med titeln Träden står ljust gröna, en rad ur en av Göran Sonnevis dikter. Den numera åter populära salongshängningen blir här förvirrande, målningarna hänger till synes huller om buller på väggarna. Dessutom utan vägvisande bakgrundskoncept och namnskyltar långt bort. Det uppstår ingen kontakt dem emellan. Snarare tystar eller överröstar de varandra. Och då hjälper det inte att här finns både Anders Sunna och Aguéli, Lars Lerin och Julia Beck, tillika ytterligare många kända namn.

Det båda utställningarna antyder är att människans val pendlar mellan ångest och ånger när klimatfrågor kommer på tal. Naturskildringar har länge fungerat som projektionsytor som bär våra föreställningar om oss själva, de ideal och det samhälle vi skapar. De fortsätter att göra det.

 

 

 

 

Våldsamma krockar! Johanna Gustafsson Fürst på Accelerator i Stockholm

 

Modertungan, detalj

I mötet mellan natur och kultur uppstår det inte sällan våldsamma krockar. Det är ingen tvekan om att när kulturella uttryck och strukturer används i politiskt syfte blir maktfullkomligheten förtryckande, tillintetgörande för dem som utsätts för det. När Johanna Gustafsson Fürst under en residency-vistelse i Norrbotten kom i kontakt med försvenskningsprocessen började tankar kring visuell konstnärlig gestaltning att växa fram. I Accelerators nya konsthall på Frescatiområdet i Stockholm möts vi av välkoreograferade men våldsamma krafter i hennes träskulpturer.

Modertungan, 2019

L’anguish, detalj, 2019

En av salarna ter sig som en skog av nakna pinnar, I 21 träskulpturer, ställda på granitsocklar, som ursågande ur berggrunden, har det ljusa träet från stolar böjts med våld och tvingats till förändring, förädling och ympning. Träet bänds till sitt yttersta tills det spricker men flikar och bitar hålls på plats, binds samman. Det är som om ohörbara skrik från den tysta smärtan och djupa plågan fyllde rummet, liksom vittnesmål om något oerhört som har inträffat.

L’anguish, 2019

Utställningen handlar delvis om språk och tal. Ympa orden, piska min tunga är dess titel, hämtad ur en dikt av Bengt Pojanen. Alla som är tvåspråkiga och har upplevt förbudet att fullt ut använda sig av detta kan genom sinnenas inlevelse känna igen sig.

 

Praktverket i utställningen är Modertungan, en upphängd och förvriden träskulptur. Med vrilar och inympade knutar, böjträbitar om och om igen. Hantverket är förbluffande skickligt genomfört, det är endast trä som har använts. Skulpturens form minner om hur kroppen bänds och böjs i ett anfall av smärta där yttre våld övergår till inre vanmakt. Våndan, krampen gestaltas tillika stumheten. Den ekande tystanden därefter tar andan ur en.

Kulturlabbet i Västerås

Värdefulla samtal om konst och kultur

Kulturlabbet står för en seminarieserie som Region Västmanland ordnar med någon månads mellanrum. En liten skara nyfikna har under hösten träffats i ett av Västmanlands länsmuseums lokaler. Höstens teman har kretsat kring fördjupande samtal genom möten med författare och konstnärer. I går var det dags för kulturlabbets fjärde session. Kontrasten kunde knappast bli större när Ashik Zaman, webbtidskriften C-prints redaktör mötte grafikern Lina Nordenström. Konstnären Johannes Heldén blev den tredje rösten som skapade en länk mellan dessa två.

Ashik Zaman, Johannes Heldén och Lina Nordenström

Ashik Zaman sammanfattade sina tankar och intryck kring den senaste konsten under decenniet som gått i en kort och innehållsrik presentation. Hans ingång var internationell och fokuserad på det kommersiella och gärna det digitala konstfältet. Foto, sociala medier, AI och Game Art är bara några exempel. De etablerade gallerierna och konstnärsnamnen på den svenska scenen var inte lika intressanta.

Lina Nordenström framför grafik-poesi

Konsthantverkets återkomst bildade övergången till det långsamma hantverk som grafikern Lina Nordenström utövar. Berättelsen om hennes konstnärskap formades till en performance med rytmiskt smattrande skrivmaskiner och ljudsamlande mikrofoner. En mångbottnad dikt till solen och skogen, som också finns som konstgrafiskt verk, förde kvällens tema vidare till det miljöengagemang som genomsyrar Johannes Heldéns konst och poesi. Det digitala och det ekologiska flätas samman i hans multimediala verk, skapade med algorytmers hjälp. De blir objekt och projektioner där det fiktiva och det verkliga än stannar vid orden, än utvecklar mot musik och poesi. Livets oförutsägbara mysterium utmanar fantasin.
Kulturlabbets möten håller ovanligt hög kvalitet som kulturintresserade västeråsare borde uppmärksamma mer då det är rätt ont om jämförbara evenemang. Att nå ut med annons och inbjudan på fler plattformar än FB vore än bra idé. Det är såväl västeråsarna, västmanlänningarna som andra intresserade värda.

 

Den legendariska Krausepressen i Uttersberg

Julkortstryckning med konstnären och grafikern Lars Nyberg i Uttersberg

Grafikverkstan Godsmagasinet har just hunnit fylla sitt tio års jubileum när vi i snö och regn åker till Grafikverkstan Godsmagasinet i Uttersberg i Bergslagen igen. Denna gång för att fira andra advent: en inbjudan att trycka egna julkort har som vanligt gått ut till alla intresserade även i år. Glögg och pepparkakor underlättar arbetet med linoleumsnitt eller torrnål. Godsmagasinet doftar och det är en sinnlig njutning att få vara där. Lars Nyberg och Lina Nordenström är både skickliga konstnärer och pedagoger, förevisar och assisterar. Med hårt arbete, lokala och internationella kontakter har de byggt upp en mötesplats för professionella, konstintresserade och amatörer.

Fru Constance Lundin drar Krausepressens svänghjul i Lundins Koppartryckeri

Äntligen får jag testa tryckeriets klenod, den stora Krause-pressen, tänker jag. Den är legendarisk i svensk grafikhistoria sedan Georg Lundin köpte den 1908 för att starta Lundins Koppartryckeri i Stockholm 1918. Han kallades ”hela Sveriges ende koppartryckare” i en hyllningsartikel 1942 när han fyllde 60 år. Tillsammans med sin fru Constance och dottern Annastina Lindblom tryckte Lundin många av Falugrafikernas plåtar (Zorn, Fridell, Borglind, Norsbo). Det blev konstnären Nils G. Stenqvist som tog över pressen efter 1972 då tryckeriet lades ner. I verkstaden på Kocksgatan i Stockholm tryckte konstnärer som Hans Wigert, Lena Cronqvist och Sixten Haage, för att bara nämna några, sina blad med hjälp av Siv Johansson. Efter en tur till Falu koppargrafiska verkstad har Krausepressen hittat hem till Uttersberg. En vacker plats där Ruth och Astley Nyhlén byggde upp sitt Galleri Astley och sin museiverksamhet för fyrtiotal år sedan.

Krausepressen i adventskrud i GG, Uttersberg

Och vilken överraskning: nyligen har det hittats en gammal blytung resväska i en vedbod på Värmdö. Innehållet visade sig vara plåtar, provtryck, foton och andra godsaker från Lundins Koppartryckeri. Mer om det visar Grafiska Sällskapet i sitt galleri i Stockholm med början den 15 januari 2020.

Vårdmiljöer på frammarsch – HFS temagrupp för vårdens miljö i Göteborg

 

Inget stationshus längre. Entrén till Regionens Hus i Göteborg

Temagruppen för vårdmiljö i Hälsofrämjande Sjukvårdsnätverket (HFS) besökte i dag två nya spännande platser i Västra Götalandsregionen: Nya Regionen Hus och Kongahälla Hälsocenter i Kungälv. Imponerande bygginvesteringar, med ett resultat som det säkert råder olika åsikter om. Men vad som gäller den estetiska omsorgen om interiörerna för både administrativ och vårdpersonal råder ingen tvekan om det kvalitativt höga målet.

Mobila arbetsplatser med hänförande utsikt

Samtals- och mötesrum med konst-med-mossa på väggen

För vår arbetsgrupp framstod renoveringen av det gamla stationshuset antikvariskt känsligt genomförd. Nu bildar huset tillsammans med det 14 våningar höga tornet administrationens kärna. De vackra konferensrummen och de mobila arbetsplatserna, några med hänförande utsikt över stan, imponerar och ställer krav på nytänkande. Mot vatten och en krans av åsar runtomkring. Och byggarbeten för en framtida stad.

Barnväntrum med svävande fiskar och (till höger) soffa för barn och vuxen av Eva Johanna Isestig

Den nydanande placeringen av vårdcentralen i Kongahälla Center i Kungälv, ligger en trappa upp i ett köpcentrum. Synergierna är stora, flera ärenden kan klaras av kring inköp och hälsa på samma plats. Flytten av vårdcentralen gav oprövade möjligheter och var en utmaning. Och tycks nu i stort fungera utmärkt. Vårdmiljön är planerad med omsorg, både i stort och på detaljnivå. Konsten är såväl nyanskaffad som återanvänd, känsligt utplacerad i samverkan med inredningsarkitekter som både är orädda och kan sin sak.

Mörkret faller tidigt nu, sent på hösten men söta bakelser gav gruppen kraft att planera vidare inför 2020.

 

Venedigbiennalen 2019  – lugnet bakom aktuella dystopier

Nyligen hemkommen från Venedig är jag ännu i själ och hjärta kvar där. Sinnena bevarar än höstsolen, vattenplasket, skornas klapper mot stenarna och sorlet av människor. På biennalområdet är trängseln tack och lov mindre än kring sevärdheterna. Men fortfarande, fem månader efter utställningarnas öppnade, står folk i kö vid vissa paviljonger och salarna i Arsenalen myllrar av människor.

 

Anicka Yi, Biologizing the Machine

Årets utställning, “May you live in interesting times” ger en dyster bild av vår tid även om de direkt politiska inslagen är få. Klimatångest, fattigdom, starka känslor och våld blandas med lyhörd sensibilitet, poesi och även referenser till den västerländska modernism som i globalismens perifera sammanhang har ansetts passé. Tekniska finesser, AI och utstuderat avancerade konstruktioner överraskar här och där. Det underlättar att många av de 80 deltagande konstnärer visas både längs Arsenalens stora labyrintiska vandring och i Giardinis samlingsutställning. Det ger mer kött på benen.

Cyprien Gaillard, L’Ange du Foyer

Ad Minoliti, väggmålning och figurer

I lugn och ro betade jag av det mesta och njöt både privat och professionellt av åtskilligt. Kan inte förneka min upphetsning inför att se Max Ernsts förfärande Ängeln vid hemmets härd fladdra vildsint i en holografisk installation. Likaså uppskattade jag ansatsen till att arbeta i det offentliga i en fullödig sal med fina grafiska blad av Ulrika Müller från Österrike och argentinskan Ad Minolitis färgstarka väggmålning och förtrollande figurer. Att se välgjord grafik på stora internationella uppvisningar händer inte ofta. Här fanns också stora träsnitt av Christian Maclay.

Leonardo Nava, Omomorfis naturale

Den indiska paviljongens sammanställning av kolonialt belastade kuriositeter ledde mig vidare till Naturhistoriska museets kuriosakabinett med fina naturalier. Ett verkligen välgjort museum. Men det jag letar efter är sammanställningar av konst och kuriosa, de var dessvärre få. Glaskonst med fågelbo – där kom jag närmast.

Bonus under de tre dagarna blev de stora retrospektiven med Luc Tuymans och Arshile Gorky. Den förre en av vår tids stora som stillsamt vänder ut och in på teman kring minne, skuld och botgöring. Den senare som under sitt korta liv från Armenien till USA blev en av den abstrakta expressionismens föregångare.

Den fokuserade och långsamma genomgången av utställningarna förstärktes även av två kvällar, programpunkter kring den schweiziska paviljongens medverkan, med målet att sakta ner och dra ner på det hetsiga, ja upphettade, tempot och utvecklingen i världen. Behållningen här blev John Cages musik och tystnad.

Målning i jätteformat av Luc Tuymans, Stilleben

Konstpromenad vid Västmanlands sjukhus i Västerås

Maria Koolen Hellmin, Livet! 2007  Vera Olsson, Spår, 2007

Efter en längre tids uppehåll hade jag förmånen att återuppta visningarna av Region Västmanlands konst. Entrén till sjukhuset i Västerås har varit under en välbehövlig ombyggnad efter en period av nedgång. Än är det inte klart men gruppen med 16 personer från Journalistseniorerna började sin konstpromenad vid huvudentrén.

Varför är det så viktigt hur en entré är utfomad, hur den gestaltas? Vad signalerar den arkitektoniska och estetiska omsorgen? Hur kan orientering underlättas med sinnesintryckens hjälp? Hur påverkas alla de som kommer in där, patienter, besökare, medarbetare, samarbetspartners?

Hjärnforskningen ger stöd för noggrann och genomtänkt estetik. Kommer du där med ont och oro i kropp och själ, söker dig fram mot korridorer, trappor, hissar till mottagningar eller möten med nära och kära, påverkas du direkt, utan att reflektera, av de sinnesintryck du möts av. De känslor av behag, obehag, av att vara sedd och välkommen eller motsatsen, ett störande moment i en självtillräcklig organisation silas genom sinnesintrycken som syn, lukt, ljud, och sätter ett avtryck i hjärnans äldsta del. De intrycken och den känslan har du med dig sedan under hela besöket. De påverkar din oreflekterade tilltro eller misstro till sjukvården, till behandlingen och även till läkeprocessen. Är de positiva utgör de ett stöd till vårdens resultat.

Så ljusa entréer, högt i tak med klara rena färger kanske från höga konstglasfönster, sköna sittplatser och tydlig skyltning, ren luft och inget buller gör att en, trots smärta och oro, kanhända tar ett djupare andetag, sträcker på sig, samlar mod och med säkra steg går vidare dit kallelsen i handen pekar.

Knut Erik Lindberg, Sländan, 1971

Konstplatser markerar flöde och logistik, de ger stöd och, om det finns en soffa i närheten, vila. I Västmanlands sjukhus i Västerås finns flera sådana platser, med omtyckta verk både inomhus och utomhus. De på allmänna platser kan ses när som helst, andra är till för inneliggande patienter och mottagningarnas korridorer och väntrum.

Under en konstpromenad tar vi en tur förbi några av dessa och snirklar oss förbi även nya vårdbyggnadens innergård. Där hänger den hittills största investeringen, Ian Stenbergs och Thomas Nordströms Lövverk från 2014. Det sprider vila och ro, roterar stillsamt en gång i timmen och ger intryck av natur. Först på senare tid har jag kommit till insikt om att de hundratals hängande bladen i glas är dessvärre grå på ovansidan, löven som patienterna ser uppifrån är inte gröna. Arbetet tar aldrig slut som tur är: nu får vi fundera ut ett sätt att få färg på lövverket även på ovansidorna.

Vill du gå på konstpromenad hör gärna av dig så bokar vi en tid. Max 8-10 personer i varje grupp.

Mejla till kristina.mezei@regionvastmanland.se

Ann Frössén, Friendly Green, Barnakuten, 2014

 

 

Konst i kyrkor och järnverk: Sjätte sinnet och Avesta Art sommaren 2019

Sjätte sinnet är en samtidskonstutställning som Svenska kyrkan i Västerås stift sedan 2007 står bakom. Om somrarna öppnas ett antal kyrkor och en utvald grupp konstnärer tar sig an var sitt kyrkorum. I den plötsliga stillheten där inne rinner stressen av en, tankar kring liv och död kommer nära. Och att tiden alltid har ett flöde, att nu förvandlas till då, samtidigt som allt bildar ett kontinuerligt flöde. Livet fortsätter mot en framtid att värna om.

Marie Andersson i Surahammars kyrka

Jag stannar till vid Surahammars kyrka, “den nya” säger jag, som bott på orten några år medan även den gamla träkyrkan fanns kvar, innan den katastrofalt och oersättligt brann upp för ett tiotal år sedan. Maria Anderssons textila verk växer utöver kyrkorummet, griper tag i himlen utanför och får ljuset att strila ner på oss som står runtomkring. Kroppsligen och själsligen andas vi med dess förankring på jorden och dess lyft mot höjderna. Vidden där uppe, med allt vad det innebär för troende, mystiker eller ateister, framstår som ett gåvokärl.

Ekopark Öjesjöbrännan efter stora branden i Västmanland

På väg till nästa anhalt tar jag genvägen över brandområdet efter den stora skogsbranden 2014. Det västmanländska landskapet växlar mellan mindre åkrar och stora skogar. I sommar blommar prästkragarna som aldrig förr och blåklinten växer över sådden på många ställen. Oväntat får jag syn på en skylt: Ekopark Öjesjöbrännan. Inte det omtalade turistmålet Hälleskogsbrännan. En smal bilväg kantad av tjockt växande högt gräs, björksly. Höga, ännu sotsvarta trädstammar bildar en ridå, en vägg som endast ljuset bryter sig igenom. Uppresta plockepinn. Tystnaden och vindens sus bryts av några kraxande fåglar som varnar. Det bländande sommarljuset grumlas och naturen blir kuslig. Men den lever sitt liv, grönskan tar över och insekter är det gott om.

Helene Schmitz i Västerfärnebo kyrka

Bilden av den brända skogen ser jag vid nästa anhalt i Helene Schmitzs fotografier i Västerfärnebo kyrka, en mäktig byggnad som minner om ortens storhetstid för några hundra år sedan. De sparsmakade fotografierna med sina bildkvaliteter har svårt att ersätta känslan av det jag sett under mina besök i brandområdet sedan 2014.

Thomas Nordberg, Ett stycke tid, 1995

När jag nu har kommit så långt norrut i länet kör jag vidare till Avesta, passerar Dalälven och kommer till Verket. Avesta Art har ju sedan 1995 förvandlat det gamla järnverket till närmast ett kulturhus. Här legeras industriminnesvård, lokala kulturverksamheter, teater, workshops och konferenser med samtidskonstutställningar. De har skiftat i kvalitet under åren. Mycket av tidigare verk står kvar, skapar mystik och berikar hårda historiska kunskaper med skönhet och nyanseringar. Konstfulla ljudverk genljuder mörkret.

Natasha Dahnberg, Sista middagen, 2019

Avesta stads hundraårsjubileum är upptakten för årets upplaga vilket föranleder rubriken Festen och Presenten. Men utställningen är magrare, mindre generös och det vilar något forcerat, tillrättalagt över det hela. Inför Natasha Dahnbergs installation Sista middagen får jag tyvärr en känsla av att Festen är slut. Hoppas jag har fel.

GAN och den stora extasen

GAN och den stora extasen var rubriken till en artikel jag skrev om konstnären i Upsala Nya Tidning 1986. En rubrik som lika gärna kunde ha valts till den nu aktuella utställningen på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm.

GAN, Sjömän, Matros i trefald 1916-17

Ambitionen att återskapa utställningen  Sjömanskompositioner från januari 1918 på Gummessons konsthall ligger bakom projektet och det har resulterat i en eggande samling verk på två plan i huset. Tio av sjutton målningar samt en skiss som var med då finns även nu på plats. Privata inlån gör ett besök till nästintill ett måste. Matrostemat och homoerotiken skapade explosivt starka bilder som verkar än i dag. Matroserna är både verkliga och symboliska, för modernismen, för äventyret och för erotiken. För GAN:s kärlek.

Till GAN har jag under alla år återkommit då och då, med ojämna mellanrum. Ända sedan jag bodde i hans hemstad Lund i början av 1970-talet har jag varit nyfiken på hans liv och leverne, och hans konstnärskap. Med stor behållning läste jag Torsten Ahlstrands bok om konstnären som kom 1985. Författaren utlovade en del II och det ryktas om att den nästan är klar. 2011 visade Prins Eugens Waldemarsudde en fin utställning, en kollektion som innehöll både inlån och arkivmaterial ur den egna samlingen.

GAN, Sjömän, Matros i trefald 1916-17

Utställningen Sjömanskompositioner 1918 blev ordentligt utskälld och ansågs vara skandalöst dålig. Kritiken var helt oförstående. Isak Grünewalds Matisse-inspirerade måleri uppfattades i jämförelse plötsligt som en västanfläkt. När Liljevalchs invigdes ett drygt år tidigare hyllades Bruno Liljefors och Carl Larsson, en försenad nationalromantik lyftes fram.

Idag vet vi att dessa år var GAN:s bästa. I stället för Paris hade han valt att åka till Berlin och sög i sig estetiken som gruppen och galleriet Der Sturm förde fram, något som i hans måleri blev ett kraftpaket, en legering av kubism, futurism, expressionism. Berlin var också den plats där den homosexuella kärleken inte stötte på hinder. Det är ingen tillfällighet att de platser GAN skildrar i Stockholm är träffpunkter för kärlekssugna män: Berzelii park eller Berns.

Foto ur Stockholms stadsmuseums samling

Senare samma dag som jag ser GAN-utställningen läser jag i Stockholms nyinvigda stadsmuseum i ett av de iscensatta rummen på tredje våningen, om nöjeslivet i staden: ”Fram till 1944 spanade Stockholm sedlighetspolis aktivt på män i parker och urinkurar för att ta dem på bar gärning med homosexuella handlingar.” Före 1944 gällde det straffarbete, efter 1944 ansågs homosexualitet som mental rubbning.

En som vet mycket om detta är Göran Söderström som redan tidigare utförligt skrivit om ämnet. Nu medverkar han i den fina katalog som publiceras i samband med Sven-Harrys utställning. Curatorn Pedro Westerdahl har gjort ett bra jobb.