Ett vernissagerikt veckoslut väntar den konstintresserade inför nationaldagen i Malmö. Marianne Heier framträdde en performance i samband med sin utställning redan under torsdag kvällen på galleri Skene. Utställningen innehåller bland annat en en och en halv meter bokhylle-lång samling av en och samma bok i olika utgåvor, nämligen The Work of Aristotle, The Famous Philosopher, publicerad redan kring mitten av 1600-talet, en bok om främst kvinnlig sexualitet och barnafödande.. Den blev mycket populär under 1800-talet i England.

Kvällens performance hade temat passion och feminism. Det kändes långt till feministisk aktivism som Grupp 8 eller 1970-talets banbrytande forskning om kvinnliga konstnärer, till Barbro Werkmästers och Anna-Lena Lindbers insatser, och även till Nina Björks Under det rosa täcket som i år fyller trettio år. Men en färsk undersökning från Uppsala universitet visar att kvinnliga politiker avstår i betydligt högre grad än sina manliga kollegor från att uttala sig offentligt på grund av rädsla för hot och trakasserier.

Då ligger Marianne Heiers konstprojekt Passione, som kretsar kring kvinnors kamp för makt i egen rätt och självständighet, rätt i tiden. En välgesaltad monolog med bildillustrationer, fastspikade på väggencllt eftersom. Den kortfattade egna historiska genomgången slutar dessvärre med döden, straffet från den patriarkala strukturen, nedärvd eller ingrodd, gödslad med en misogynisk kvinnosyn som resulterar i dödligt våld mot kvinnor. Slutscenen formar sig till en uppmaning att motverka detta och hitta lösningar. Smått dramatiskt och med full närvaro gav föreställningen en fängslande insats för rättvisa och jämställdhet mellan könen i samhället.

Det var fullt på gallerigolvet. Många yngre från Malmö konsthögskola strömmade till – snart öppnar flera av dem sina egna avgångsutställningar i stan.

Utställningen Sophie Calle – Something Missing? får mig att älska denna genuint franska konstnär. Jag låter mitt ego före min professionella hållning närma sig hennes konstnärskap. Rikt och mångbottnat. Ja, häpnadsväckande mångsidig då hon flätar samman foto och text, verklighet och fiktion, storytelling och sociologi för att bara nämna några områden. Först nu upptäcker jag hennes genuina förmåga att vända nederlag till framgång. Hur hon finner i något som gått snett, inte blivit av eller misslyckats möjligheter för nya projekt. Hon vänder på steken för att få andra infallsvinklar och utgångspunkter och går vidare med dem. Det nya projektet fylls då med tillåtande humor, poesi och oanad energi.

Sophie Calle har jag tidigare betraktat med viss skepsis. Hennes voyeurism kopplad till en konceptuell hållning tilltalade mig inte. I denna nya retrospektiva utställning möter jag en mycket sympatisk, ödmjuk och hårt arbetande konstnär, med projekt som får en att dra på munnen och tänka efter. Banala vardagshändelser ger hon en filosofisk tyngd, slumpen tar hon hand om för att belysa existentiella sammanhang. Som surrealisterna kallade det oväntades poesi – som hon dock använder med full kontroll.

Sophie Calle, La Vache qui rit

Se här: ett exempel på det som kunde kallas misslyckande. Men i en intervju rycker hon bara på axlarna och konstaterar att ha fått en ny erfarenhet.

Hon inbjöds 2017 att delta i en tävling för en ny etikett för mjukosten La Vache qui rit. Varför inte genom ett gemensamt porträtt på tjuren Moïse och henne själv? Om morgnarna mötte hon den nyfikne tjuren som betade utanför fönstret på huset hon hade hyrt. Hon lockade den med en brödbit gömd i armhålan. På bilden ser vi Moïse slicka hennes nakna bröst i jakt efter brödbiten. Samtidigt kommer associationerna även till amning. Jag småler förstås. Det behöver inte sägas att hon inte vann tävlingen.

Sex år senare sammanställer hon en Catalogue raisonné of the unfinished. En rätt tjock publikation. Bara för att avsluta det oavslutade innan jag försvinner, som hon skriver.

Utställningen kan ses till 6 september 2026.

Hör vi vad naturen säger? En skog, en å, strandkanten? Inte bara när orkanen ryter eller översvämningar forsar fram och river ner det människan har byggt, utan också när det råder stiltje. Som till vardags, då förändringar i omgivningen och miljön pågår och då åar, skogar, jord och luft borde klaga över nersmutsning och utarmning, över förstörda biologiska kedjor som inte längre fungerar?

Pia Rönicke, stillbild ur Word For Forest.

Pia Rönicke, stillbild ur Word For Forest.

Pia Rönicke, bosatt i Köpenhamn, lyssnar till naturen på de platser där hon driver sina projekt. Tidigare undersökte hon bostadsområden, som Bredäng, på senare tid handlar det om hotade platser ofta med naturanknytning. Hon besöker en regnskog i Mexiko och följer dess skötare i spåren. Hon samtalar med Aurora Vargas som med våld vräktes från Chávez Ravine, en bosättning för mexikanska invandrare, för att ge plats för en damm. Flera av hennes projekt visas som filmer i The Drifters´Archive, en utställning i två delar på Fuxia 2 och Signal i Malmö.

Pia Rönicke, Stillbild ur Aurora

Pia Rönicke, stillbild ur Aurora

I filmerna är vi med på platsen där hon samarbetar med folk som lever, arbetar eller vistas ofta i de miljöerna. Vi ser långsamma tagningar och hör oftare platsens röst än berättarens. Det är en inbjudan till en nästan meditativ inlevelse där det dokumentära övergår till en konstnärlig gestaltning av fakta, minnen och som ger utrymme till sinnesupplevelse, medkänsla och ett slags reflektion som binder samman det förflutna med ett framtidsperspektiv.

Pia Rönicke, Modell och diabildprojektion. Rekvisita från Rosa’s Letters

På Signal kretsar flera verk kring Rosa Luxemburg. Pia Rönicke närmar sig henne genom de brev hon skrev till sina vänner bland annat under åren i fängelse där hon, aktiv socialist och senare kommunist under Weimarrepubliken, tillbringade åtskilliga år innan hon nesligt mördades 1919. I filmer och en modell över hennes lägenhet, inredd med bland annat för henne viktiga böcker i bokhyllan, katten innanför fönstret och växterna utanför, hör vi hennes mjuka röst. Utanför fönstret ser vi då och då protesttåg och demonstrationer med röda fanor.

Men mycket handlar om vardagens små detaljer, om Rosa Luxemburgs intresse för blommor och herbarier, och mindre om hennes politiska engagemang som brann bakom allt hon vågade delta i och straffades för. För mig blir det problematiskt att utesluta det som fortfarande gör henne för en förebild, i såväl politiska som feministiska sammanhang. Den lågmälda lyhörda aktivismen är inte alltid nog inför verklighetens orättvisor och grymhet.

Sju gånger ska jag dö för dig, förklarar Marina Abramović i introduktionen av den filmiska operainstallationen Seven Death nedanför trapporna som leder in till Cisterne i Köpenhamn.

Det är mäktigt och våldsamt. Till Maria Callas stora arior ur sju kända operor iscensätter hon huvudpersonernas död, med detaljerat utstuderade rörelser, mimik och blickar i slow motion, tillsammans med filmstjärnan Willen Dafoe som mot- eller medaktör, som älskare och mördare. Tiden saktar in, den totala närvaron bränner och publikens hänförda koncentration fyller den mörka och fuktigt kalla hallen under jord. Sinnena skärps. Akustiken är enastående, vi följer Callas klingande glittrande unika röst från ena platsen till nästa.

Marina Abramović som Desdemona i Seven Death

Kvinnokroppen har alltid varit utsatt för våld. Det är ett faktum som har inspirerat åtskilliga av Marina Abramovićs verk och som också gestaltas i många operor. Kärlek och död är förutbestämt sammanlänkade. Sopranen dör på slutet, brukar det sägas.

Dödligt våld mot kvinnor sker enligt statistik var tionde minut i världen, oftast av någon i offrets närhet, i hemmet eller i familjen, och av könsrelaterade orsaker. Det betyder 50 000 om året!

Seven Death är i all sin övertygande estetiska gestaltning och överväldigande våldsamma intensitet samtidigt ett inlägg i arbetet mot dödligt våld mot kvinnor. Utställningen pågår till den 30 november då Marina Abramović fyller 80 år. (Och så fick vi Malmöiter se Carmen dö än en gång, efter Malmö Operans fina uppsättning.)

Małgorzata Mirga-Tas, Karlsvagnen vill spå om romernas framtid. Hästen är alltid med.

Kvinnor är huvudpersoner också i Małgorzata Mirga-Tas textila collage i Charlottenborgs konsthall. Färgstarka blommiga och rikt mönstrade ibland glittrande tyger och spetsar sys samman till ljusa berättelser om det romska folkets vardag, främst i byn Czarna Gora i Tatrabergen i södra Polen. Małgor fyllde den polska paviljongen under senaste Venedigbiennalen men monumentaliteten och gestaltningslustens poesi slår mig än en gång.

Małgorzata Mirga-Tas, Saworo, Saworo, Saworo (Allting, Allting, Allting) med förebild en en flamländsk tapet.

Det är vernissager på löpande band denna helg i Malmö.

Melati Suryodarmo, Song of the House of Returning

Kristina Eriksson, Keramiskt objekt

Melati Suryodarmo, Sydasiens främsta performancekonstnär återkommer till Lilith Performance Studio med en enastående föreställning. Ju längre du stannar under den tre timmar långa sessionen desto mer ger det dig. Då uppenbarar sig en cyklisk, nästan rituell, struktur som håller samman de fem dansarnas sega sekvenser. Detta mot ett medföljande och illustrativt ljudlandskap som framförs live på plats. Det skiftar från fågelkvitter, klangskålar och gong-gonger till  uppskakande oljud med associationer till krig. Och med speciella inslag av Suryodarmos bearbetade sång och röstinslag.

Tolkningen ligger i den intensiva, än meditativa, än outhärdligt starka sinnesupplevelsen – att vara i nuet, just här och just nu, men ändå uppfatta existensens och livets höjder och lågpunkter.

Kristina Eriksson, Utställningsvy

Kristina Eriksson, Målning

Jag vill helst inte prata om det här, säger Kristina Eriksson och syftar på sin retrospektiva utställning på Galleri Ping-Pong som innefattar ett urval med verk mellan 1976 och 2024. Motstånd och motfrågor har utgjort grunden till hennes konstnärskap. Därför, som hon också intygar, står hennes hjärta närmast den samling av något mossbelupna keramiska, oregelbundna jordfärgade klumpar som ser minner om stenbumlingar mitt i galleriet. De trotsar renheten och vitheten som strålar runt från både väggarna och flera av målningarna. Den konsekventa närheten till det vardagliga, det ej upphöjda och lovprisade, utgör ett slags skydd för den egna integriteten.

Kristina Eriksson, Nu har det gått så långt att jag har börjat tvivla på lögnen. Akvarell

Utställningen omfattar några av de omskakande akvarellerna, försedda med egna kommentarer, gjorda i samband med maken Torsten Anderssons sjukdom och bortgång. Trots att hon under åren flera gånger sagt sig sätta punkt för att vara konstnär och målare har målningarna sakta blivit fler. Sköra, varsamma, långsamt tillkomna och med en air av det oavslutade har de en långsiktig verkan. Samtidigt river Erikssons keramiska objekt till synes upp marken och jorden som leran kommer ifrån bara för att blottlägga spruckna hjärtan och såriga känslor.

Ewa Berg, mig.äger.färgen.

Ewa Berg har satt rubriken ”mig.äger.färgen.” för sin utställning på Galleri Rostrum. Lager på lager, på duk eller aluminiumkomposit, lockar betraktaren in mot en värld av minnen. Av färg och sinnesförnimmelser, av vardagliga artefakter. I den största målningen flammar rosa och aprikosfärgade slöjor över vita snödroppar, en kvinnosilhuett och en thékanna. Strävan att skapa struktur trots tillfälliga impulser och slumpartade inslag kompromissar med ögonblickets konstnärliga intuition. Urklipp är både för att testa effekter och att användas som collage. Grafiska tryck underkastas vidarebearbetning tills ordningen svalka uppstår.

Ewa Berg, jord.glädje.skugga.tankar.

Bonderups konsthall utanför Lund var en nyupptäckt plats för mig härom veckan. Gårdens som konstnären Johan Lundin har stora planer inför framtiden.

Nu är det Silvia Wieser som ställer ut där och vi var bjudna på vernissagen. Hon är en samlare, med intuition och falköga går hon runt i naturen.  Platserna, i såväl Skåne som Västkusten eller i Schweiz där hon är uppvuxen, är föränderliga, nytt täcker gammalt, det som varit ger plats för det som kommer.  Det hopsamlade materialet sorteras, staplas och flyttas under åren i den ljusa ateljén. Före och under arbetspassen.

Hon målar stort, gör assemblage, syr och binder, spikar och snidar. Rytmiskt och regelbundet, ibland i strömmande flow.  Kroppen bär rörelsen. Inlevelsen i allt som lever och ständigt byter skepnad är en röd tråd som löper genom allt hon gör.

Det gäller för henne att kunna sätta stopp, att stanna när verket just fått igång den egna andningen.

Så uppstår känslan av värmande glädje inför många av hennes verk. Inför den luftiga lättheten i en målning, i medkänslan med näverbiten som björken delat med sig. Även om hon ser Moder Jord gråta gör hon sitt bästa för att läka såren.

(Utställningen pågår till den 29 mars 2026.)

Zarina Muhammad

Kochi-Muziris biennalen i staden Kochi i sydvästra Indien är Sydasiens äldsta och längsta samtidskonstbiennal med sina 110 dagar. Den pågår till slutet av mars.

Konstvetaren Kristina Maria Mezei besökte den när den öppnades vid mitten av december. Tillsammans med Mats Nydahl visar hon ett bildspel och berättar om konsten där.

Biennalens rubrik, For the Time Being, anspelar på händelser och skeenden i dag, i ett nu, men samtidigt som upplevda mot ett historiskt förflutet. De delas av länder och folk längs oceaners stränder och vattenleder, trans-oceaniska och transregionala platser och världar.

Curatorteamets breda grepp och den geografiska förankringen i de många historiska platserna ger en oanad styrka och hög kvalitet för både huvudutställningen, studentbiennalen med deltagare från hundratals konstskolor och för alla kompletterande utställningar i staden. Deltagande konstnärer kommit från hela världen, men framför allt från Indien och delstaten Kerala. Sinnenas upplevelser bortom ord och begrepp ger must och konkretion åt verken samtidigt som en långväga betraktare får en hel del politisk-historisk bakgrundskunskap.

I Opulens har jag skrivit en artikel om biennalen. Se länken här nedan.

Dessutom håller vi ett föredrag med bilder kl 18.30 den 3 mars 2026, på Galleri Rostrum i Malmö.

Kochi-Muziris-biennalen i Indien får en att häpna

Cecilie Mark, Can I mend my wounds in your flowerbed

Cecilie Mark, The advent of life in the ruins of type

För ett par veckor sedan gick jag genom Kungsparken mitt i Köpenhamn och såg att de gamla kastanjerna höll på att beskäras. Vad ser jag då på på Galleri KHM1 i Malmö om inte ett stort knippe av dessa fina grenar, törstiga och istoppade i en glaslåda med ljusgrönt vete. De sträcker sig ut över golvet med en inneboende vilja till att växa och leva.

Konsthögskolans Master-studenter ställer ut på löpande band under våren. Det är Cecilie Mark som hakar på ett tema i samtidskonsten: vår samhörighet och beroende av naturen och att alla levande varelser existerar på samma villkor på jorden.

Av sönderslagna krukskärvor och plastmaterial från plantskolor bygger hon miniatyrer, nästan charmiga skulpturer med japansk touch, där vetekornen har fått växa höga i den till synes torra jorden. En tillsågad del av stammen från en jättestor lind är prydd med klistermärken på allehanda insekter, mossor och svampar som har fått flytta från det bortforslade trädet. Ljudverk med fågelkvitter susar i luften. Den genomarbetade koncisa utställningstexten är mer manifestativ än själva den visuella gestaltningen.

Cecilie Mark, Nursing. The contours of the forest

I Galleri KHM2 väntar är något annat på tapeten, rättare sagt i noggrant staplade pappersmassaskivor som anknyter till Kirunas pågående och kommande planer på stadens flytt. Matilda Kenttä har personliga minnen av exakta platser i staden, byggnaders precist uppmätta rum. Biblioteket, förlossningssalen, en vindsvåning. Van vid långsamt hantverk som textilkonstnär, gör hon pappersmassa md vanlig mixer och låter skivorna torka innan de staplas till hanterbara högar. De milda färgerna, rosa, ljusgrått och krämfärgat beige, refererar till de officiella kartornas färgnyanser på olika stadsdelar som flyttats eller väntar på flytt. Melankolisk poesi och sorg lyser igenom det konceptuella arvet i detta verk.

Romaine Brooks, Porträtt av markisinnan Casati, 1920

Samma dag som jag besöker Ordrupgaard norr om Köpenhamn för att se utställningen ”Drømmenes port Symbolisme” rapporterar Sydsvenskan om en storseans med mediet Benny Rosenqvist i Limhamn. Eventet var utsålt långt i förväg och det utlovades att mediet Rosenqvist skulle skapa kontakt med avlidna människor eller deras själar. Men det förmedlades inga budskap och många blev besvikna. De hoppades förgäves.

Det hände häromveckan men det kunde ha hänt för hundratals år sedan.

Det är uppenbart att i en tid som alltmer präglas av krig, väderkatastrofer och oro runtom oss i världen, då fejknyheter och lögner påstås vara sanning, där sviktar åtskilliga människors tillit till logiskt, faktabaserat och rationellt tänkande. Verkligheten som vi uppfattar den går inte att lita på, känner många. Den tycks dölja något annat, stå för dolda budskap – stå för både en sak och dess motsats.

Pierre-Amédée Marcel-Béronneau, Medusa, omkring 1900

Boleslaw Biegas, Chopin, 1902

Symbolismens kärna kretsar kring liknande problematik och fenomen som vi ser idag. Den historiska kontexten är den tredje republikens Frankrike efter det fransk-tyska krigets nederlag 1871, med svaga regeringar och ökad kolonialism. Det var en tid då teknikens framsteg bäddade för industrialismens och kapitalismens utbredning, ökade sociala och samhälleliga klyftor, liksom sekularisering och utbredd materialistiskt tänkande. Mellan 1894 och 1906 pågick även Dreyfusaffären, en rättskandal som spred konspirationsteorier och osanningar. Hit räknas även La belle époqe, 1920-talet. Inom konst och litteratur dominerade positivism och naturalism, ett slags verism.

Motreaktionen lät inte vänta på sig. Determinismen och tron på naturvetenskapen vek undan för relativism och ovisshet, ett ökar intresse för ockulta läror, myter och religiösa dogmer. Symbolismens manifest publicerades i Le Figaro i Paris 1888. Från början en litterär ism i Frankrike och Belgien spred sig dess idéer internationellt med en ikonografi som sökte sig till det oförklarliga och mystiska, till kosmiska paralleller till skeenden på jorden, till esoterik och ockultism. Konsten kunde framstå som en andlig verksamhet. Symbolister, teosofer, spiritister, kabbalister, alkemister och rosenkreutzare – både andliga ledare, författare, poeter, konstnärer, musiker och skådespelare kunde och diskutera andliga ting. Som till exempel Eric Satie, Odilon Redon och Peladan gjorde på Edmond Baillys bokhandel Librairie de l’Art Indépendant i Paris för att fördjupa sig i Helena Petrovna Blavatskys och Papus mystiska texter.

Odilon Redon, Ur Les Fleurs du male, litografi

Symbolismens mest kända konstnärer är Gustave Moreau, Arnold Böcklin, Félicien Rops och Odilon Redon, liksom de engelska prerafaeliterna med Dante Gabriel Rosetti, John Everett Millais, William Holman Hunt samt Edward Burne-Jones. Men även Paul Gauguin, Maurice Denis i gruppen Les Nabis kan räknas till symbolisterna.

I den franska konstsamlaren Lucile Audouys samling ingår många andra mindre kända konstnärer. De utvalda sextio verken på Ordrupgaard lyfter fram åtskilliga konstnärskap som fallit i glömska. Det belyser bredden i symbolismen men också dess avarter och överdrifter och då och då dess kitschighet och sviktande konstnärliga kvalitet. Den digra katalogen ger en intressant fördjupning som består även när utställningen efter den 15 juni 2025 är förbi.