Välkommen till yogainspirerad färg- och tonmeditation i anslutning till Irene Trotzigs måleri

När? Fredagen den 26 juli, klockan 16 till omkring 17.30

Var? Irene Trotzigs ateljé, Lillehem 330 Degeberga

• Leder gör Kristina Maria Mezei, konstvetare och yogalärare
• Klangskålarna hanteras av Filippa Engellau, ljudkonstnär och musiklärare
• Irene Trotzig berättar om ett verk och sitt måleri

Vad ska vi göra?

Vi börjar med andningsövningar, fortsätter med chakravisualisering.

Väljer därefter en färg från ett av våra chakran och utforskar den i en av Irenes målningar, kompositionellt och tolkningsmässigt. Irene berättar om sina färger och om sitt måleri.

Avslutar med några yogapositioner och avslappning.

Anmälan till kristinamezei@hotmail.com  (det finns plats för max 10 personer)

Har du en yogamatta så ta med den.

Irene Trotzigs ateljé, Lillehem 330 Degeberga

Terrarium, installationsvy

Kapwani Kiwanga är en kanadensisk konstnär som gör förföriskt vackra platsspecifika installationer i stort sett varje gång hon ställer ut. Så är det på årets Venedigbiennal i den kanadensiska paviljongen och så är det på Copenhagen Contemporary i Köpenhamn. The Length of the Horizon samlar många verk och ger sken av poetiskt sinnlig skönhet och referenser till flera av modernismens olika stilar. Men bakom skönhet och perfektion döljer sig djupt kritiska frågor.

Installationerna kretsar kring växter, bladverk, färg och ljus. Hon vänder och vrider på sina motiv och förankrar dem i dåtid och nutid. Med en forskarens nyfikenhet djupdyker hon i historien, och ställer obekväma frågor om maktbalans och relationer, kolonialism, rasism och storskalig handel i världen. De politiska implikationerna är många och olika perspektiv flätas samman.

Sisal Works

pink-blue

En vägg av skimrande gulvita fibrer överraskar redan i början av utställningen. Det är torkade sisalfibrer som, inplanterade från Mexico, odlades över hela Tanzania under skiftande politiska förhållanden för landets ekonomiska välgång från sent 1800-tal tills plasten slog ut dess betydelse. Läser vi bakgrundstexterna till Sisal Works får vi upp ögonen hur en migrerande växt förvandlar ett lands ekonomiska och politiska historia och skapar skadlig monokultur på flera nivåer.

Jag njuter av färg- och ljuskonstrasterna i pink-blue, för att ta ännu ett exempel. Med försiktiga steg går jag framåt i en 16 meter lång korridor som är uppdelad i ett rosa och därefter ett blått rum. Den nästan sakralt enkla och genomträngande färgupplevelsen erinrar om James Turells installation på konsthallens övervåning. Men återigen ger bakgrundstexten en helt annan förklaring. Det handlar och färgers användning i psykologiskt och manipulativt syfte, initierat av Gene Baker och Ron Miller kring 1980 i Seattle. Min förkärlek till den rosa färgen får en vetenskaplig benämning:  P-618.

I sin iver att ambitiöst och djuptlodande granska historiska och sociopolitiska förhållanden genom sin konst tenderar Kapwani Kiwanga att fastslå tolkningen av sina installationer och skulpturer. Hon släpper inte makten över sina verk. En fri tolkning, rent estetisk, rumslig, strukturell eller konsthistorisk framstår som malplacerad. Användarhandboken blir lite tröttsam. Just detta gör att min spontana upplevelse nästintill tillintetgörs.

Välkommen till en färg- och klangmeditation som fokuserar på dina chakran.

Har du någonsin undrat hur färg och ljud kan påverka ditt välbefinnande? Nu har du chansen att utforska detta genom en färg- och klangmeditation som fokuserar på dina chakran.

Tema: Chakravisualisering
Leder gör Kristina Maria Mezei, certifierad yogalärare och konstvetare.
Klangskålarna hanteras av ljudkonstnären och musikern Filippa Engellau.
Tid och plats:
Måndagen den 8 juli
kl. 16:00 till ca 17:00
Var?
Axlahultsvägen 11 i Vitaby, hos Filippa Engellau
Vad kan du förvänta dig?
Under denna timme kommer vi att göra en chakravisualisering genom en guidad meditation.

Vi börjar med enkla andningsövningar och fokuserar därefter på våra sju chackran. Med målet att föreställa oss och uppleva den osynliga färgkropp som omger människans fysiska kropp. Vi avslutar med enkla sittande rörelser för att behålla den nya energin.
Därefter: Avslappning och reflektion med tid för att integrera upplevelsen och dela tankar med gruppen om man så önskar.

Denna meditation är öppen för alla, oavsett tidigare erfarenhet av meditation eller kunskap om chakrasystemet. Det enda du behöver är en öppenhet för att utforska nya sätt att främja ditt välbefinnande.
Anmälan
Vänligen anmäl dig i förväg till engellau.music@gmail.com platserna är begränsade.
Varmt välkommen!

En hinner inte med så många vernissager på en knapp lördag eftermiddag om det ges tillfälle att prata med konstnärerna. Efter Konstakademiens stora utställning i Stockholm för några år sedan fyller Kajsa Mattas med råge Tjörnedala konsthall i Baskemölla på Österlen. Bra gjort från Christel och ÖSKG att få henne att ställa ut. Både äldre och alldeles nya skulpturer finns här, akvareller och min favorit, Teresa Dykerskan.

Kajsa Mattas i samtal med Jenny Ahlberg och hennes man, och mig

Jag känner mig väl igen i Teresa som dyker. Inte bara metaforiskt utan helt konkret. Älskar att dyka nämligen. Att få göra det i ett levande hav och bland klippor är en ynnest. Varje sommar ser jag fram emot de varma dagar som gör att Östersjöns vatten inte är iskallt och vindarna inte sveper in stora vågor i Vårhallens klippbassäng.

Det kräver inte bara ett djupt andetag utan en god portion tillit till livet och naturen själv  – det är lätt att känna hur liten, bräcklig, skör och utsatt människan är inför hoppet från klippans kant. Å sedan – så härligt det är när vattnet brusar och sprakar runt kroppen innan en kommer upp till ytan och solskenet. Att dyka just så känns som ett livselixir.

Kajsa Mattas, Teresa Dykerskan från 1985. 

Vilken spännande kväll – än en gång hos Ann Rosén och Sten-Olov Hellström i Schhh Vardagsrummet, Östra Hoby. Två annorlunda och intrikata audiovisuella framföranden.

Trajectories – tre magiker som agerar i mörkret. Och Vivian Li med ett nästintill ambient stycke som gav avslappning och fantasisk vila.

Presentationerna ser ut såhär på hemsidan Gästspel från Kanada | Trajectories & Vivian Li | schhh

𝕋𝕣𝕒𝕛𝕖𝕔𝕥𝕠𝕣𝕚𝕖𝕤 ~ (ℂ𝔸/𝕊𝕎𝔼)
Trajectories är ett kanadensiskt-svenskt kollektiv av ljudkonstnärer och kompositörer bestående av Connor Cook, Charles Harding och Malte Leander. Genom att reflektera och kommentera samtida frågor och händelser formar varje enskild skapares perspektiv interaktivt kollektivets riktning och vice versa. I denna iterativa praktik utforskar Trajectories en mängd olika inspelningsuppsättningar, kollaborativa kompositionstekniker och experimenterar med idéer om konstnärens icke-antropocentriska positionering, närvarande vid tidpunkten för inspelning, komponering och framförande. De dokumenterar expeditioner med hjälp av fältinspelare, hydrofoner och olika kameror för att fördjupas i synen och ljuden från miljöer, i syfte att vårda gradvis framväxande konstnärliga teman kring den ekologiska och historiska karaktären hos geografiska platser och, som ett resultat, engagera sig i nytt arbete med personlig mening förstärkt av omgivningens djupare sammanhang.
https://trajectoriescollective.bandcamp.com/

𝕍𝕚𝕧𝕚𝕒𝕟 𝕃𝕚 ~ (ℂ𝔸)
Vivian Li är en Tiohtià:ke/”Montreal”-baserad multidisciplinär ljudkonstnär och kompositör. Hennes praktik kombinerar användningen av syntar, akustiska instrument, ljudinspelningar och ljudprogrammering genom improvisations performan installation och ljuddesign. Med utgångspunkt i en pågående fascination för ljudens terapeutiska egenskaper, försöker hon skapa uppslukande och oneiriska miljöer som främjar mjukhet, intimitet och varaktighet, och uppmanar lyssnarna att sakta ner, lyssna aktivt och söka vila kollektivt som en underhållningsakt. Sedan 2021 är hon värd för ett månatligt radioprogram ”Lo Signal” på Montreals samhällsradiostation CKUT 90.3fm. Denna 2-timmars slot fungerar som en sonisk lekplats, där hon spelar sina omgivande scraps, fältinspelningar, drönare, ljudexperiment och ljuddagbok.
https://specialdevivery.bandcamp.com/

Yinka Shonibare, Refugee astronaut vid ingången till utställningen i Arsenalen

Det var några hektiska dagar i mitten av april innan biennalen öppnades. Kylan lamslog utelivet, det regnade och blåste kallt men allt som skulle ses och diskuteras håll oss varma.

Läs min recension som jag skrev efter pressdagarna i april.

Venedigbiennalen 2024 är en blandning av fantastisk konst och kitsch – Opulens

Bifogar ytterligare några bilder.

Pierre Huyghe, Detalj ur Liminal (Stillbild ur film)

Julien Creuzet, Installation i Frankrikes paviljong

Grupputställningar med fokus på politiska händelser kan ge illavarslande rysningar. Men Oläkt, på Moderna Museet i Malmö är ute efter något annat än skildringar av aktivism. Här handlar det snarare om att ringa in minnen och känslor som nederlaget efter den arabiska våren har lett till hos många människor som tvingats till flykt eller som lever kvar i ett samhälleligt tomrum och under politiskt förtryck i sina hemländer.

Khaled Hafez, Military Industrial Complex

Muhammad Ali, ur 366 Days of 2012

Muhammad Ali, ur 366 Days of 2012

17 konstnärer från ett tiotal länder har bjudits in med hjälp av Abir Boukhari, tidigare föreståndare för ett samtidskonstcentrum i Damaskus, Syrien och som numera bor i Stockholm. Tillsammans med Moderna Museets curator Joa Lundberg har de gjort en smärtsam och imponerade sammanställning som besökaren behöver tid att ta till sig.

Konstnärerna, välmeriterade och skickliga, och deras konstverk har inga svar på efterdyningarna av de omvälvande samhällsförändringar som har ägt rum i Nordafrika och Mellanöstern med början i januari 2011. Förhoppningar och utopier har vänts till dystopier och politiskt förtryck, högljudda protester på gator och torg i tyst individuell introspektion eller ett konstaterande av militariseringen och högervridningen i en allt större del av världen.

När orden inte längre bär är de konstnärliga gestaltningarna fyllda av poetiska men sorgsna och frågande existentiella funderingar, i stället för historisk redovisning och dokumentation. Många av de deltagande konstnärerna anknyter till inhemska traditioner för att formulera känslorna i nuläget, metaforiskt reflektera kring det tomrum och den väntan de upplever. Vem är jag som har tvingats fly, som tvingats tiga? Identitetsfrågorna tränger sig på när hemstaden ligger i spillror, utplånad eller omöjlig att återvända till. Abstraktion och surrealism i uttrycken, olika medier som objekt, film, måleri, grafik och imponerande textila verk återupplivar gamla traditioner, hantverk, uråldriga föreställningsvärldar, mönster och ornamentik. Arabiska bokstäver blir till kalligrafi, egyptiska gravmålningar inspirerar bittert ironiska collage i långa sekvenser som också animeras.

Jag stannar upp inför Muhammad Alis teckningar, 366 Days of 2012. Han gjorde en om dagen under detta år i Syrien, nu har de ordnats i tolv rader som motsvarar årets månader. Han fann sin utgångspunkt i en bok från 1100-talet som föreställer mytologiska imaginära varelser. Under krigsåren uppfattade han folk runtomkring sig som muterade, degenererade väsen, fråntagna medmänsklighet och fyllda av lömskhet och illvilja. I ett annat verk gestaltar han hur tiden i ett väggur har stannat upp och svarta blodiglar svärmar runt som törstiga insekter på den vita väggen. Men, säger konstnären trots allt förhoppningsfullt, blodiglar används också i helande, blodrenande syfte.

Hadia Gana, Zarda (på golvet), Safaa Erruas, Flags (pärlbroderier, hängande)

Rachid Koraichi, Jardin d’Africa, gobeläng, detalj

Ett tillfälligt grafiskt verk täcker en bit av golvet, det ser ut som rester efter en picknick som hastigt har lämnats. Urdruckna flaskor och bleknade förpackningar ligger utspridda kring en text som förefaller som ett mönster i blodrött pulver. Hadia Ganas hyllning till martyrerna som offrat sina liv för revolutionen i Libyen är en vemodig minnesakt.

Flera textila verk återupplivar gamla tekniker, oftast använda av kvinnor. Förutom Rachid Koraichis stora gobeläng med en nästan sakral framtoning imponerar Diana Jabis broderier gjorda efter gamla stadens kartbild i Damaskus. Än lever den sönderbombade staden i hennes projekt, i guld och svart. Men när projektets alla tolv broderier är gjorda befarar hon att konsten inte längre kan fly verkligheten och stadens utplåning blir även för konstnären själv ett faktum.

En eloge till den kortfattade katalogen som förutom svensk och engelsk text också har arabisk översättning efter varje uppslag. Förhoppningsvis hittar de många nysvenskar som bor i en stad som Malmö till Moderna Museet.

Utställningen pågår ända till den 15 september.

Aslan Goisum, Prism

Torr avskalad saklighet och geometrisk, teknisk perfektion är något som kan få besökaren att genast vända och lämna konsthallen i Lund. Det är den i Tjetjenien födda och i Berlin verksamme konstnären Aslan Goisum som solodebuterar i Sverige. Men skenet bedrar. Efter en tid kan jag spåra berättelser om minnen, förlust och motståndshandling, uppfattar känslor som visserligen hålls på avstånd men sorgen och smärtan skymtar fram. Att se sig om i världen och bevittna oron i vår samtid, krigen och klimatförändringarna som driver flyktingströmmarna framför sig, det politiska och totalitära förtrycket mot oliktänkande och homosexuella som sprider sig räcker som bakgrund för inlevelse och fokusering på konstverken.

Aslan Goisum, Object och Spear (på övervåningen)

Svartlackerade staket skapar sju inhägnader i första salen, de låser in och stänger ute och förhindrar fri rörlighet. Visuellt är de svåra att greppa, de tycks glida undan med sin abstrakta tystnad. Min hjärna kopplar dem snabbt till den rådande synen på migration inom EU. Att objekten har inspirerats av gravar ger associationerna än mer ödesdiger tyngd. På den karnationsrosa väggen längs våningen ovanför hänger en lång rad bokobjekt, med precist skurna snitt som blottlägger mandelformade hål, inneslutna av bokstavsresternas skugga längs de skurna bladen. Också här: tigandet och den ljudlösa smärtan som kan drabba kroppen efter en tortyrlik behandling.

Aslan Goisum, Scythian Journey

Aslan Goisum, Scythian Journey

Ett videoverk i sex korta avnitt visar mörka människor i snötäckt skog, hopkrupna gräver de i marken, tänder brasor och går vidare. Elden sprakar, jag inbillar mig att jag känner den fräna röklukten som fyller skymningen i filmsekvenserna. Facklorna glöder som irrbloss i mörkret. Scythian Journey är titeln. När vi vet att skyterna var ett nomadfolk från Iran som under antiken erövrade ett stort rike fram till Svarta havet och det romerska riket så går mina associationer snarare till de turkiska bergen. De mörka gestalter vi ser i filmen är inga aggressiva ryttare, snarare återigen flyktingar under svåra omständigheter i vintriga bergstrakter.

Mitt i konsthallen högsta sal sträcker sig ända upp till taket en tresidig hög videopelare där bilderna smeker en ung och vacker manskropp. Sensuell tystnad kringgärdar kamerans närgångenhet, Prism är som en bugning för fri kärlek och ett trots mot död och förgänglighet.

Å så fortsätter det med perfekt ordnade krigsskadade gatuskyltar från staden Grozny (som dessutom betyder förskräcklig, skräckinjagande) eller med imiterade miniatyrmonument som påminner om Sovjettiden.

Lunds konsthall bjuder generöst vid varje utställning på en kostnadsfri katalog med genomarbetad textpresentation. Jag läser Anders Kruegers initierade text. Den torra disciplinerade abstraktionsnivå som utmärker Goisums konst befästs här. Ett filosofiskt teoretiskt galler läggs över konstverken med referens till Gilles Deleuze. Orden svävar runt och ger en illusorisk förståelse som dessvärre skymmer konstverken. Orden hakar inte fast i verkligheten, omvärlden hålls utanför. Varför är de alls angelägna? Först när konstverken och konstnärens tankar förs samman och vi aktualiserar samtidshistorien fylls Goisums konst med mening.

(Utställningen pågår till den 12 maj.)

Lokalhistoria är alltid ett angeläget ämne. I synnerhet de delar som inte tidigare har uppmärksammats. Malmö har ett förflutet med starka och under decennier blomstrande textilindustrier som gav framför allt kvinnor arbete. Strumpfabriken, som från 1926 blomstrade och erövrade världen med sina tunna silkestrumpor var en av dem. Den lades ner 1992. Kürzels Fabriker som började redan 1896 var en annan. Här fanns spinnare, färgare och vävare – i de lokaler där Skånes konstförening huserar idag.

Stacey de Voe har tagit sig an att gå till källorna och forska fram historien kring kvinnornas arbetsvillkor. För sina tidigare projekt har hon tilldelats Sven och Ellida Hjorts stipendium där hennes intresse för speciella platsers betydelse för arbetsmarknadspolitik och kollektiva minnen väger tungt.

Stacey de Voe Under nålens öga. Revised Edition. Videoessä.

I utställningens videoverk, Revised Edition, samplas några (alltför) få gamla tidningsbilder med många korta textrader: det är en fiktiv berättelse som i likhet med en stumfilm domineras av det skrivna ordet. Fackets protokoll där arbetsskador och bestraffningar är omskrivna läggs vid sidan av utdrag ur en jubileumskrift från 1946, som i stället lyfter fram sådant som arbetsgivaren ordnade: arbetarnas fritidsaktiviteter och dagis för barnen. Förstorade lönelistor från 1950-talet hänger längs en vägg och visar hierarkin bland arbetarna. Ett stort textiltryck med ett modernistiskt vibrerade mönster i gult och brunt, inspirerat av ett av fabrikens vävda tyger, täcker kortsidans vägg i den gamla vävsalen.

Stacey de Voe, Under nålens öga. Sample Size, textiltryck.

Stacey de Voe, Under nålens öga. Curtain call. Grinden från 1896 till Kürzels Fabriker i Malmö.

I ett anslutande mindre rum står vi framför en 200 kilogram svart järngrind som ligger på golvet. Ornamentiken är ett slingrande rikt bladverk med blommor. Grinden stängde effektivt in arbetarna på området. I min föreställning möter den från Malmö Museers magasin framlyfta grinden Kockums stora kran som blivit ett signum för Malmös industrihistoria. Grinden – en sentida eloge åt kvinnornas insatser.

Stacey de Voes tidigare projekt om Strumpfabriken genomsyrades av en större konstnärlig uppfinningssrikedom. Fakta och poesi flätades där samman. Här dominerar orden och de historiska beskrivningarna. Den starka inlevelsen balanseras inte av en visuellt alltigenom genomarbetad konstnärlig gestaltning. Programbladets detaljerade berättelse är mer gripande än utställningens konstnärliga styrka.

En reservation: till den 15 mars utlovas en publikation till utställningen. Kanske dess utformning ger en bestående höjning av projektets konstnärliga kvalitet. Som då kompletterar den viktiga lokalhistoriska insatsen.

Utställningen pågår till den 31 mars.

Leif Holmstrand, Verk av högbyggande termiter, platsspecifik installation

Hur ska en hantera pågående konflikter i världen när det offentliga och det privata flyter samman, frågar Leif Holmstrand när han berättar om installationen Instruktions, a Table, Some Chairs

Som en termitstack växer ett enormt bygge upp mot taket i mitten av Malmö konsthalls ljusa sal. Här Föremål från övergivna hem tycks klättra över varandra, osynligt sammanhållna av trådar och tyngdlagen. Installationen är resultatet av ett slags sorgearbete efter familjemedlemmars bortgång, ett tema som återkommer även i andra verk i det luftigt koreograferade urvalet från Leif Holmstrands produktion från senaste åren.

Termiternas liv: Slutet är titeln på Leif Holmstrands stora separatutställning i Malmö konsthall. Titeln har han lånat från på Maurice Maeterlincks förbisedda bok från 1926 där författaren med en naturforskares nyfikenhet funderar över termitsamhällets ordning och dessa insekters gåtfulla hierarki för att komma åt det han kallar – inte instinkt utan intelligens. Kanske ett slags kreativt intelligens.

Leif Holmstrand, Kadaversammanställning eller falsk ickedjuräggledare (Nymfkrigare kallad)

Leif Holmstrand, Det sista ägget (spiralbomb)

En teckning ur Cefalopoder och andra varelser, 14 digitala teckningar med handskrivna delar

Leif Holmstrand jämför sitt arbete och sig själv som konstnär med just termiter i en serie teckningar, Snirkliga huvudfotingar från en Ipad, tecknade i vitt mot svart bakgrund, tågar fram och bilderna kompletteras med handskrivna rader som poetiskt och träffsäkert beskriver just vad utställningen handlar om. För att ta ett exempel: ”Termiterna virkar och knyter för att sammanfoga ätbara minnen till skafferihelheter.” Eller ”Termiterna strävar fram mot enskilda mål och kompletterar varandra med vitt skilda lemmar, kläder, peruker och redskap. De är inte straighta och de innehar många kön.”

Efter många separatutställningar, både i Skåne, Sverige och internationellt, har han själv börjat syna sin konstnärliga verksamhet. En retrospektiv rensar ut och skapar avstånd, det ges möjligheter att dra upp trådar som fångar in till synes disparata framträdanden och texter i ett mångbottnat konstnärskap.

Materialet är utgångspunkten för den skapande processen. Det är inte bara det traditionella handarbetet, det stickade, virkade, hopsydda, liksom tecknade, målade, gjutna och snickrade, med garn, rep, nylontrådar, tejp, svarta sopsäckar tillsammans med allehanda vardagsföremål, som har drivit Holmstrands kreativa flow sedan barnsben utan det utanförskap som utgör centrum i hans allegoriska och metaforiska berättelser. Slagkraftigt och inte sällan provocerande kretsar de kring att vara gay, psykisk labil eller att ha en transidentitet. Han visualiserar ritualer, är inte rädd för det burleska och det patosfyllda – ett tuktad kaos virvlar kring den queera kroppen och dess spår, dräkter, vävar, objekt, film och grafiska tryck liksom performancer och dikter.

Livet blir till skådespel i denna värld, surrealistisk och teatralisk men med förvandlingen som brännpunkt – där det undanglidande, gränsöverskridande och odefinierbara glöder och flammar upp.

Leif Holmstrand, Avlarhöljen / Breeder Covers

Leif Holmstrand, Asami Kannon, Dräkter till performance, närmast Fungariebög och Växtmakarklänning

En svit svarta stickade reliefer, med den förbryllande titeln Avlarhöljen / Breeding covers refererar till slemsvampar. De liknar till sina former både kroppar och kläder. Breeder är ett gayslangord för heterosexuella män och varje virkade objekt har en titel efter en slemsvampsort.

Liksom termiterna är också dessa gåtfulla organismer, varken svampar eller växter, snarare amöbor som med obegriplig anpasslighet växer på för oss osynligt djup i skogarnas mörka fuktiga jordar eller nerfallna träd, för att plötsligt svälla upp i starka mjuka bubblor och sprida sig över murkna trädstammar och fjolårslöv. De har en förökningsförmåga som negligerar kön och parning och de hittar den bästa vägen för att säkra sitt överlevande och strategiskt täcka stora områden. Utväxter, utbuktningar och långa hängande virkade trådar utgör delar av Leif Holmstrands många arbeten.

Den kollektiva sammanhållningen som utmärker såväl termiter som slemsvampar är viktig också för hans skapande. I en del av utställningen visar han delar av sin egen samling, som en hyllning till likasinnade, till dem som inspirerat honom.

Liv och konst flätas olösligt samman, självutlämnandet kan tolkas som ett rop på jämlikhet.  Det performativa är för Leif Holmstrands källan för det ständigt pågående passionerade skapande flödet. Jag ser fram mot hans performance-framträdanden som ger utställningsperioden en pulserande nerv och närvaro.

Utställningen pågår till den 28 april 2024