Shapeshifters och gudarna

Guilia Cenci, Mondo seculare, 2020

Jag blir stående i ett av de små rummen på Malmö Konstmuseum där Guilia Cencis Mondo seculare visas, ett av de många spännande och roliga verk som ingår i sommarutställningen Shapeshifters. Ett annat verk tränger sig fram i mitt minne, från en annan tid, annan plats och helt andra sammanhang. (En sommar som denna då vi inte åker utomlands.) I den skulpturen draperas våld och övergrepp i hängiven skönhetshunger inför den mänskliga kroppen och publikens förväntningar, frammejslad med virtuos skicklighet av den romerska barockens mest uppburne och anlitade konstnärer Gian Lorenzo Bernini. Skulptör, arkitekt, påvars och kardinalers gunstling och djupt troende i jesuiternas anda: han hade sin egen loge i den utsökt vackra kyrkan Sant´Andrea al Quirinale i Rom. Han lutar sig mot antikens skulpturideal när myten om den sköna nymfen Daphne gestaltas. Hon jagas av den upphetsade guden Apollon och ber till gudarna att få undkomma honom, bevara sin jungfrudom genom att förvandlas till ett lagerträd. Kärleksrus och extas blandas med rå panik, hopp går över i förtvivlan. Vinst och förlust går hand i hand.

Gian Lorenzo Bernini, Apollo och Daphne, 1622-1625

Hos Gulia Cenci dominerar sorgen den metamorfos som hennes hybridformer utstrålar. Det våldsamma övergreppet har redan inträffat. Vi ser gråa förvrängda kroppar efter djur och människor, sönderslitna upphängda rester som har levat. Jag ryser, säger någon bredvid mig. Installationen skapar främmande känslor som skrämmer och oroar. Materialet är inte heller vad det ger sig ut för att vara. Glasfiber, metall blandas med damm och färg. Skenet bedrar, synen finns där ändå på riktigt framför våra ögon. Människan och djuren tycks ha svikit varandra. Vi kan inte skylla på några gudar som vi flytt ifrån. Frågan är om livet alls kan fortsätta på de rester som finns kvar. Och i så fall hur?

Gulia Cenci, Mondo seculare, detalj.

En återförtrollad värld – Aquanauterna i Avesta

Pompe Hedengren och Sara Mac Key återförtrollar världen när de gestaltar den förföriska drömmen om en tillvaro utan motsatser i Avesta denna sommar. I Facts and fantasies berättas den otroliga historien om en hittills okänd expedition till Siljansringen 1897. I en allomfattande installation med olika medier, film, foto, teckningar, skulpturer och objekt presenteras den förhistoriska människoarten Homo Aquatis, eller aquanauterna. De sägs ha levt efter ett meteoritnedslag för 377 miljoner år sedan och uppstod i planetens vatten.

Homo Auguatis

Två kvinnliga forskare, paleontologen Beate Gardelius och geologen Inga-Lisa Blomgren kommer dem på spåren under sin expedition sommaren 1897. De samlar in fossilerade fynd, artefakter, mineraler och bergarter, antecknar och dokumenterar noggrant sina upptäckter. De fascineras så till den grad att de slutligen ger upp sina vetenskapliga karriärer, flyr de rovgiriga gruvbolagen och förenas med aquanauterna. Kvinnorna försvinner spårlöst från denna värld. En försändelse, koffertar fyllda med deras kvarlåtenskap, som nyligen kommit till det så kallade Ontologiska museet i Stockholm nystar upp historien som vi besökare nu får möta.

I det gamla järnbrukets mäktiga martinhall redovisas till synes sakligt och vetenskapligt de två forskarnas upptäckter. I halvdunklet frodas dock mystiken, fantasier blir till fakta, natur, kultur och vetenskap flätas samman. En skalle med speciell öronsnäcka tillhör de sensationella fynden. Vackra kroppar täckta av musselskal reser sig i dunklet. Eller också är de trädlika och täckta av bark. Androgyna är dessa varelser, könen är inte separerade. Deras fortplaning ser vi i ett akvarium där äggen kläcks. Individerna lever i ett kärleksfullt kollektiv i samförstånd med naturen och dess väsentliga element. Solen och månen är deras vänner. Vattnet flödar och förenar.

Skallfynd Arbetsbord

Denna paradisiska dröm utspelas mot det sena 1800-talets framväxande industrialism och kapitalism, med en syn på naturen vars resultat är dagens klimatkatastrof. Kvinnorna kräver rättigheter och patriarkatet ifrågasätts. Även i Anna-Karin Palms biografi över Selma Lagerlöf ser vi hur kvinnorna väljer varandras vänskap, delar ambitioner, kärlek och förenas i vilja och målmedvetenhet. Selma Lagerlöf, som bygger sin karriär vid denna tid, blir till skillnad från dem som upptäckte aquanauterna världsberömd redan under sitt liv. Det är dock en annan, men mycket läsvärd historia.

Teckning

 

Det finns en plan för det här – Éva Mag på Bonniers konsthall

  Påklädd kropp i lera

Ordning och reda

Har det hänt dig att du blev tvungen att gå igenom ett dödsbo efter en nära släkting? Och upptäckt lager efter lager i familjen hundra och hundra år bakåt i tiden, där du i grund och botten upplever att allt berättar om dig själv?
När Éva Mag tar itu med sin fars samlade skrot förvandlas akten till en del av hennes konstnärskap. Som den ”doer” hon är flätar hon samman processen med sitt arbete kring leran och kroppen bara för att upptäcka att det inte räcker med att sätta igång. Utan en plan kan den kreativa akten lika gärna skapa kaos, anarki och ännu mer oreda. Att få lerkropparna att stå upp bygger på omtag och omprövning, men att skapa ordning i en kaotisk samling av prylar och tingestar av alla slag kräver en vilja som leder mot ett mål, en disposition, en avsikt att skapa struktur, ordning och reda. Av vilket slag är upp till omförhandling, men en plan som är under arbete.
Jag har kollegor som säger att de har så mycket att göra att de antecknar i kalendern när de ska sätta igång med att förbereda sig för att göra en planering som håller. I stället för att sätta igång och upptäcka att tiden inte räcker till och det nerlagda arbetet rinner ut i sanden.

Dead Matter Moves, video från Performa i New York Dead Matter Moves, video från Performa i New York, 2019

Éva Mags utställning på Bonniers konsthall visar hur den konstnärliga arbetsprocessen är beroende av både medveten och intuitiv styrning för att navigera fram mellan ordning och kaos, kroppsliga minnen och intellektuella överväganden, personlig bakgrund och samtida konstscener. Hon lyckas med att skapa en egen nisch, en profil med frågeställningar som bär hennes konstnärskap långt i de tider som efter coronakrisen väntar oss.

Porten är ett minne från Transsylvanien

Hemkomsten låter vänta på sig. Cecilia Edefalk i Norrköping.

Or, Dandelion, 2016. Tempera på duk

Jag är i stort sett ensam på Norrköpings konstmuseum som har öppet trots dessa coronatider. Cecilia Edefalks retrospektiva utställning med rubriken Hemkomsten fyller salarna – hon kommer ju från Norrköping. Visst har jag sett många av verken tidigare men jag vill se dem igen. Det är ett konstnärskap som efter det uppmärksammade postmoderna genombrottet har följt en snirklande egensinnig stig. Den konceptuella och den smått provokativa hållningen från 1990-talet bryts av en nyfikenhet som för henne till gränszoner där det synliga tar slut och det osynliga pockar på.

Men kommer hon åt det? Hon forcerar och tar nya tag i jakten på det. Kopierar och gör om. Hon skyr inte det tafatta, det oavslutade – kanske finns det där något att hämta? Den minutiösa noggrannheten är hennes styrka när det går bra. Botaniska studier från sjuttiotalet, gjorda vid varma kuster i Sydeuropa till en fältflora som aldrig publicerades, vittnar tidigt om det. I de små växterna samlas ljuset och hettan, den vetenskapliga hållningen fylls av inlevelse som är på spåret av det väsensartade i växten. Naturens fördolda skrift? I en god romantisk tradition? Det osynliga lockar henne, hon för samtal med Aguéli och Strindberg. De fjuniga maskrosbollarna i fotografierna har en eterisk lätthet, en drömlik transparens i akvarellerna när de är som bäst. Andra gånger faller de platt till marken i halvdana studier. Hon följer månen och kopplar dess gång till en upphittad mask efter Marcus Aurelius – en gåtfull studie av den sideriska månen, en formulering av bandet mellan jorden och månen. De kupade händernas form återkommer i en båt. Havandeskap och svärmande bin binds till varandra.

Ängeln 2013

Egentligen ville jag se Cecilia Edefalks änglar än en gång. Tidigare har jag häpnat över det tafatta i den visuella formuleringen. Jag finner inget fäste i hennes föreställning, känner inte igen mig varken i förhållande till konsthistoriens bilder från världen över eller mina egna läsfrukter och erfarenheter. Änglavärlden består ju inte av dockor. De väldiga makter och krafter, om en accepterar att de finns, finns både här och i andra verkligheter men de vill inte alltid oss väl. Lika väl kan de vilja oss ”ve”, det vill säga annat än vi själva strävar efter.

Visst utmanar Cecilia Edefalk schabloner och romantiskt färgade föreställningar. Hon stångas med dem envist. Det är hennes intensiva uthållighet som för henne till en gräns där tomheten tar vid. Men svaret på vad som finns där bakom återstår att finna.

Mask, 2009, brons

Grafiktriennal XVI – Nordic Contemporary Print Triennal 2020

 

Ingegerd Hyltén-Cavallius, Grundkänning, grafikcollage

Från frimärkssmå till en yta på tio kvadratmeter! Den konstgrafiska bilden har få gränser i dag. Här finns starka uttryck med allvar och förtvivlan i botten, andaktsfull tystnad eller glädjesprång – men mest stilla reflektioner och kommentarer till livets gång och själva bildskapandet. Den 16:e grafiktriennalen är en kraftfull manifestation. Galleri Sander i Norrköping fylls av en bildparad med en rikedom av konstnärligt genomarbetade visuella formuleringar och en uppvisning hantverkskunskaper, både moderna och med en flerhundraårig tradition på nacken. Att inbjudan denna gång även inkluderat de övriga nordiska länderna profilerar materialet trots att merparten är svenskt.

Förväntningarna, när vi talar om konstgrafik, ligger än i dag på den tekniska arbetsprocessen. I likhet med exempelvis skulptur eller film har de grafiska teknikerna specifikt artegna möjligheter och arbetsprocessen fortskrider beroende på den teknik konstnären väljer, kanske koppargrafik, fotopolymer eller serigrafi. Eller kombinationer av flera olika. Men utgångspunkten och resultatet är alltid ändå bildidén, som hos alla andra visuella konstformer. Ingegerd Hyltén-Cavallius berättar till exempel i sina grafiska collage historier som vore de hämtade ur commedia del’arte föreställningar, för att levandegöra känslor och tankar kring människans hopp och dårskap. I Katja Syrjäs bilder samsas de grafiska teknikerna med broderi och collage för att levandegöra ljuvliga barndomsminnen som ur ett svunnet paradis.

Jag själv kan aldrig låta bli att särskilt fascineras av torrnålssvärtans oändliga nyanser, etsningens reliefartade karaktär eller kopparstickets torrhet, för att nämna några av de äldre teknikerna.

Helena Bergenrud, Möjliga färdvägar III och IV, torrnålsgravyr

Så stannar jag länge inför Helena Bergenruds svit med fem torrnålsgravyrer, Möjliga färdvägar, där andetagens lätthet möter glödande kolsvärta. En pust som växer till en storm. Och detta kring en brännande konflikt i världen i dag: flyktingströmmarna som ingenstans har att ta vägen.

Få bilder kopplar samman oron i omvärlden och bildskapandet. Inte särskilt överraskande dominerar naturmotiven, och endast med en mycket god vilja kan jag se funderingar kring den pågående klimatförändringen i världen hos fler än några få. Scener knutna till en stilla vardag andas än ro, än stress. Alldeles för många bilder verkar ha skapats längs redan upptrampade stigar, egna eller andras.

Men det bränner till här och där. Samernas historiska kolonialisering fyller Tomas Colbengtsons verk, tryck på både glas och pannå, med vrede. Ewa Forsberg Sjögrens fina linoleumsnitt värnar om djurens rätt. Trollsländor och fåglar fascinerar: poesi och naturkunskap flätar samman svärtans många nyanser i verk av exempelvis Torbjörn Damm eller Maja Albrecht. Djupdykning i växternas liv, som handlade om upptäckter på en annan planet, ger flera storartade verk hos Paola Didong. Den närsynta undersökningen av knölar och rötter får något surrealistiskt över sig.

Paola Didong, Löfte, torrnålsgravyr och polerstål

Att grafik är en demokratisk konstform har upprepats under decennier. Det mångfaldigade originalet och i måttfulla format är fortfarande överkomligt i pris. Men det monumentala vänder sig till det offentliga och på andra villkor: Eeva-Lisa Isomaas nio-tio kvadratmeter stora Livias hus skulle kunna placeras i allmänna sammanhang på direkten. Verket legerar det dekorativa och storslagna med det minutiösa och detaljrika. Den intrikata tekniska lösningen som får bilden att skapa eget rum i det omgivande bruset.

Att den 16:e Grafiktriennalen kommer att visas förutom Norrköping även i Trelleborg och Luleå gör mig glad: många kommer att ha chansen att fundera över den grafiska bildens villkor. Och ge den sitt stöd.

Eeva-Liisa Isomaa, Livias hus, blandteknik i väggstort format

 

 

 

 

Naturen som plats för ånger, ångest och återhämtning

Sara Vide Eriksson, The Negative Form of an Empire

Vissa platser i skog och mark har blivit mytomspunna och kringgärdade av sagor. Myrar och svanar till exempel. Sara Vide Erikssons målning som färdigställdes till Västerås konstmuseums nya utställning Föreställningar om naturen tar fasta på just dessa motiv.

Jag drar mig till minnes en saga av HC Andersen om flickan som trampade på brödet när hon skulle över en myr. Myren straffar henne, hon sugs ner i underjorden och förvandlas till en staty. Inte nog med det, hon hamnar slutligen i helvetet där hon får stå som prydnad i djävulens salong.

Myrens olycksbådande mystik, med sin trolska mörkt glimmande yta som plats för försvinnande död, förför och skrämmer betraktaren inför Sara Vide Erikssons stora målning The Negative Form of an Empire. Strandkantens vasstrån är roströda, målade med kraftfullt upprepade penseldrag som i ångest och förtvivlan. I stället för penslar har hon arbetat med svanfjädrar som ligger prydligt upplagda på ett lågt podium framför målningen. Ännu färgbestrukna som vore det blodiga. Ja, alla som har försökt komma nära en svan vet att det är riskabelt. Svanar är aggressiva, de smutsar ner och en kan få hela flocken mot sig. Att deras vita silhuetter är eleganta, och måleriskt dekorativa har skapat en i grunden felaktig föreställning om deras väsen. Svanesången sägs dessutom förebåda döden. Trots kvällsljus och vattenlandskap vibrerar målningen, som de flesta av Sara Vide Erikssons verk, av en nästintill provocerande aggressivitet som gäckande och dold underton.

Sara Vide Eriksson, Svanfjädrar i The Negative Form of an Empire

Västerås konstmuseum har tillvaratagit godbitar ur sin samling, äldre och samtida verk har hängts vid sidan om varandra så att de för ett samtal. Patrik Karlströms fyra magnifika fotografier Swiss Alps kapslar in både det förflutna och det pågående i naturen. De robusta och, som människor gärna föreställt sig, bestående bergsmassiven – är de på glid? Alplandskapens utsatthet kanske är större är vad vi anar i klimatförändringens spår. Marcus Larssons vilda vattenfall lite längre bort framstår, trots sin dramatik, som teatralisk lek i jämförelse.

Länge har landskapsmåleri kunnat fungera som själens spegel. När nyhetsmedierna i dag sköljer över oss med rapporter om våld och kriser så blir det därefter. Frågan är berättigad: är det i själva verket människans förhållande till naturen som är på tapeten? Hennes syn på sig själv, sin plats i förhållande till naturen, sitt bruk, missbruk och beroende av den? Det finns alltid en spänning i detta, från kittlande beundran eller stilla ro, till våld, tvång och exploatering. I historiska orostider blir natur- och landskapsskildringar populära, tänk bara på mellankrigstiden i Sverige.

Men att måla landskap har historiskt stått lågt i rang, det lägsta bland motiv en målare med ambitioner kunde välja ända fram till renässansen. Som bakgrund bakom mytologiska och religiösa berättelser ser vi i europeisk konst vackra trädgårdar, väl inhägnade och skyddade från den omgivande vilda naturen. Undantag finns, tideböckerna från början av 1400-talet redogör i miniatyrformat för jordbruket under årets gång. Först när nederländska konstnärer börjar åka söderut i Europa, och gärna ner till Italien, som rena landskapsskildringar fästes på duk, pannå och i skissböcker, om än ännu fortfarande fyllda av himlastormande fantasier. Under 1600-talet kom landskapsmåleriet att skörda stora publika framgångar för att bli stilbildande långt in i vår tid. Heroiskt storslaget, rogivande stillsamt eller sublimt skräckinjagande – hur det än är så talar landskapsbilder till känslorna i oss betraktare. Vi speglar oss själva när vi söker fästpunkter i mötet med landskapsmåleri.

Patrik Karlström, Swiss Alps, och Marcus Larsson

Förutom utställningen i Västerås aktualiseras dessa tankar även på Bonniers konsthall i Stockholm, med titeln Träden står ljust gröna, en rad ur en av Göran Sonnevis dikter. Den numera åter populära salongshängningen blir här förvirrande, målningarna hänger till synes huller om buller på väggarna. Dessutom utan vägvisande bakgrundskoncept och namnskyltar långt bort. Det uppstår ingen kontakt dem emellan. Snarare tystar eller överröstar de varandra. Och då hjälper det inte att här finns både Anders Sunna och Aguéli, Lars Lerin och Julia Beck, tillika ytterligare många kända namn.

Det båda utställningarna antyder är att människans val pendlar mellan ångest och ånger när klimatfrågor kommer på tal. Naturskildringar har länge fungerat som projektionsytor som bär våra föreställningar om oss själva, de ideal och det samhälle vi skapar. De fortsätter att göra det.

 

 

 

 

Våldsamma krockar! Johanna Gustafsson Fürst på Accelerator i Stockholm

 

Modertungan, detalj

I mötet mellan natur och kultur uppstår det inte sällan våldsamma krockar. Det är ingen tvekan om att när kulturella uttryck och strukturer används i politiskt syfte blir maktfullkomligheten förtryckande, tillintetgörande för dem som utsätts för det. När Johanna Gustafsson Fürst under en residency-vistelse i Norrbotten kom i kontakt med försvenskningsprocessen började tankar kring visuell konstnärlig gestaltning att växa fram. I Accelerators nya konsthall på Frescatiområdet i Stockholm möts vi av välkoreograferade men våldsamma krafter i hennes träskulpturer.

Modertungan, 2019

L’anguish, detalj, 2019

En av salarna ter sig som en skog av nakna pinnar, I 21 träskulpturer, ställda på granitsocklar, som ursågande ur berggrunden, har det ljusa träet från stolar böjts med våld och tvingats till förändring, förädling och ympning. Träet bänds till sitt yttersta tills det spricker men flikar och bitar hålls på plats, binds samman. Det är som om ohörbara skrik från den tysta smärtan och djupa plågan fyllde rummet, liksom vittnesmål om något oerhört som har inträffat.

L’anguish, 2019

Utställningen handlar delvis om språk och tal. Ympa orden, piska min tunga är dess titel, hämtad ur en dikt av Bengt Pojanen. Alla som är tvåspråkiga och har upplevt förbudet att fullt ut använda sig av detta kan genom sinnenas inlevelse känna igen sig.

 

Praktverket i utställningen är Modertungan, en upphängd och förvriden träskulptur. Med vrilar och inympade knutar, böjträbitar om och om igen. Hantverket är förbluffande skickligt genomfört, det är endast trä som har använts. Skulpturens form minner om hur kroppen bänds och böjs i ett anfall av smärta där yttre våld övergår till inre vanmakt. Våndan, krampen gestaltas tillika stumheten. Den ekande tystanden därefter tar andan ur en.

Kulturlabbet i Västerås

Värdefulla samtal om konst och kultur

Kulturlabbet står för en seminarieserie som Region Västmanland ordnar med någon månads mellanrum. En liten skara nyfikna har under hösten träffats i ett av Västmanlands länsmuseums lokaler. Höstens teman har kretsat kring fördjupande samtal genom möten med författare och konstnärer. I går var det dags för kulturlabbets fjärde session. Kontrasten kunde knappast bli större när Ashik Zaman, webbtidskriften C-prints redaktör mötte grafikern Lina Nordenström. Konstnären Johannes Heldén blev den tredje rösten som skapade en länk mellan dessa två.

Ashik Zaman, Johannes Heldén och Lina Nordenström

Ashik Zaman sammanfattade sina tankar och intryck kring den senaste konsten under decenniet som gått i en kort och innehållsrik presentation. Hans ingång var internationell och fokuserad på det kommersiella och gärna det digitala konstfältet. Foto, sociala medier, AI och Game Art är bara några exempel. De etablerade gallerierna och konstnärsnamnen på den svenska scenen var inte lika intressanta.

Lina Nordenström framför grafik-poesi

Konsthantverkets återkomst bildade övergången till det långsamma hantverk som grafikern Lina Nordenström utövar. Berättelsen om hennes konstnärskap formades till en performance med rytmiskt smattrande skrivmaskiner och ljudsamlande mikrofoner. En mångbottnad dikt till solen och skogen, som också finns som konstgrafiskt verk, förde kvällens tema vidare till det miljöengagemang som genomsyrar Johannes Heldéns konst och poesi. Det digitala och det ekologiska flätas samman i hans multimediala verk, skapade med algorytmers hjälp. De blir objekt och projektioner där det fiktiva och det verkliga än stannar vid orden, än utvecklar mot musik och poesi. Livets oförutsägbara mysterium utmanar fantasin.
Kulturlabbets möten håller ovanligt hög kvalitet som kulturintresserade västeråsare borde uppmärksamma mer då det är rätt ont om jämförbara evenemang. Att nå ut med annons och inbjudan på fler plattformar än FB vore än bra idé. Det är såväl västeråsarna, västmanlänningarna som andra intresserade värda.

 

Den legendariska Krausepressen i Uttersberg

Julkortstryckning med konstnären och grafikern Lars Nyberg i Uttersberg

Grafikverkstan Godsmagasinet har just hunnit fylla sitt tio års jubileum när vi i snö och regn åker till Grafikverkstan Godsmagasinet i Uttersberg i Bergslagen igen. Denna gång för att fira andra advent: en inbjudan att trycka egna julkort har som vanligt gått ut till alla intresserade även i år. Glögg och pepparkakor underlättar arbetet med linoleumsnitt eller torrnål. Godsmagasinet doftar och det är en sinnlig njutning att få vara där. Lars Nyberg och Lina Nordenström är både skickliga konstnärer och pedagoger, förevisar och assisterar. Med hårt arbete, lokala och internationella kontakter har de byggt upp en mötesplats för professionella, konstintresserade och amatörer.

Fru Constance Lundin drar Krausepressens svänghjul i Lundins Koppartryckeri

Äntligen får jag testa tryckeriets klenod, den stora Krause-pressen, tänker jag. Den är legendarisk i svensk grafikhistoria sedan Georg Lundin köpte den 1908 för att starta Lundins Koppartryckeri i Stockholm 1918. Han kallades ”hela Sveriges ende koppartryckare” i en hyllningsartikel 1942 när han fyllde 60 år. Tillsammans med sin fru Constance och dottern Annastina Lindblom tryckte Lundin många av Falugrafikernas plåtar (Zorn, Fridell, Borglind, Norsbo). Det blev konstnären Nils G. Stenqvist som tog över pressen efter 1972 då tryckeriet lades ner. I verkstaden på Kocksgatan i Stockholm tryckte konstnärer som Hans Wigert, Lena Cronqvist och Sixten Haage, för att bara nämna några, sina blad med hjälp av Siv Johansson. Efter en tur till Falu koppargrafiska verkstad har Krausepressen hittat hem till Uttersberg. En vacker plats där Ruth och Astley Nyhlén byggde upp sitt Galleri Astley och sin museiverksamhet för fyrtiotal år sedan.

Krausepressen i adventskrud i GG, Uttersberg

Och vilken överraskning: nyligen har det hittats en gammal blytung resväska i en vedbod på Värmdö. Innehållet visade sig vara plåtar, provtryck, foton och andra godsaker från Lundins Koppartryckeri. Mer om det visar Grafiska Sällskapet i sitt galleri i Stockholm med början den 15 januari 2020.

Vårdmiljöer på frammarsch – HFS temagrupp för vårdens miljö i Göteborg

 

Inget stationshus längre. Entrén till Regionens Hus i Göteborg

Temagruppen för vårdmiljö i Hälsofrämjande Sjukvårdsnätverket (HFS) besökte i dag två nya spännande platser i Västra Götalandsregionen: Nya Regionen Hus och Kongahälla Hälsocenter i Kungälv. Imponerande bygginvesteringar, med ett resultat som det säkert råder olika åsikter om. Men vad som gäller den estetiska omsorgen om interiörerna för både administrativ och vårdpersonal råder ingen tvekan om det kvalitativt höga målet.

Mobila arbetsplatser med hänförande utsikt

Samtals- och mötesrum med konst-med-mossa på väggen

För vår arbetsgrupp framstod renoveringen av det gamla stationshuset antikvariskt känsligt genomförd. Nu bildar huset tillsammans med det 14 våningar höga tornet administrationens kärna. De vackra konferensrummen och de mobila arbetsplatserna, några med hänförande utsikt över stan, imponerar och ställer krav på nytänkande. Mot vatten och en krans av åsar runtomkring. Och byggarbeten för en framtida stad.

Barnväntrum med svävande fiskar och (till höger) soffa för barn och vuxen av Eva Johanna Isestig

Den nydanande placeringen av vårdcentralen i Kongahälla Center i Kungälv, ligger en trappa upp i ett köpcentrum. Synergierna är stora, flera ärenden kan klaras av kring inköp och hälsa på samma plats. Flytten av vårdcentralen gav oprövade möjligheter och var en utmaning. Och tycks nu i stort fungera utmärkt. Vårdmiljön är planerad med omsorg, både i stort och på detaljnivå. Konsten är såväl nyanskaffad som återanvänd, känsligt utplacerad i samverkan med inredningsarkitekter som både är orädda och kan sin sak.

Mörkret faller tidigt nu, sent på hösten men söta bakelser gav gruppen kraft att planera vidare inför 2020.