Daniel Ekta Götesson, Skapelsens krona

Pundarslöjd

Min konstpromenad inför pingsthelgen kors och tvärs i Malmö blev innehållsrik och fullmatad. Och detta efter att redan ha sett huvudattraktionen dagen innan, Southern Sweden Design Days i Lokstallarna på Kirseberg. (Se mitt korta inlägg på Instagram).

Efterkonstruktioner kallar Daniel Ekta Götesson sin kollektion hos Redan Galleri.

En göteborgskonstnär som ritar, klipper, river och klistrar, envist och med sikte på kontraster. Oljekritans mättade ytor flimrar försiktigt. Fragment och snirkliga linjer formar balanserade konstruktioner, slagkraftiga och sköra på samma gång.

På väg mot nästa anhalt snubblar vi över Liket på Stora Nygatan, en bar med härlig innergård. I källaren hittar vi ett pop-up galleri där Malmöiterna Ossian Theselius och Studio Dernevik har sammanställt möbler, bilder och objekt med rubriken Pundarslöjd. Ung svensk formgivning ser vi här när den är som bäst, inspirerad, rustikt orädd och välgjort. Som en fest kring ett långbord.

Christer Järeslätt, ur sviten Hakodake  

Oleg Matrokhin Stains of time beyond Past and Present

På Galleri Ping-Pong hann vi, nästan sista dagen med att se Christer Järeslätts fotografier, tagna i den japanska staden Hakodate. Ödsligheten som dagtid vilar över tomma gator och övergivna hus byts när kvällen kommer med flödande ljus och starka färger från neonskyltar, gatljus och enstaka bilar. Det är som om en magisk poetisk andevärld träder fram. Är det drömmer eller minnen – frågar jag mig.

Masterstudenternas utställningar droppar fram en efter en under senvåren. Senast ut är Oleg Matrokhin från Ryssland i Konsthögskolans Galleri 2 på Bergsgatan. Med tusch på sladdrig lakansväv målar han fram en värld där fragment från det förflutnas välstånd och finkultur är på väg att upplösas, trasas sönder och gå under. Dystert och inåtvänt, framställningen tyngs av utsiktlöshet och sorg.

Äntligen har Malmö-Väv hittat nya lokaler på Lantmannagatan. Den festliga invigningen av kollektivverkstaden ramas in av ett tiotal medlemmars verk, vävar i olika tekniker och material med en professionell bredd och yrkesskicklighet: från starka trasmattor till realistiska jacquardvävar och materialexperiment.

Swedish Girls, Stillbild ur väntrumsvideo

Cora Onori, scen ur musikperformance

Kvällens höjdpunkt är på Digitaliseum där Swedish Girls lockar. Josefin Zachrisson, Mia Bergh och Julia Jondell  kollektivt iscensätter i Meet-and-Greet ett möte med sig själva som stjärnstatuskändisar. Designers som de är till vardags, bygger de installationer där verklighet och fiktion blandas. Det efterlängtade och magiska hägrar medan vi väntar. Därefter njuter jag av Cora Onoris performance, ett mörkt och förföriskt framfört musikstycke som med suggestiv utstrålning pendlar mellan våld och kärlek, styrka och svaghet, ljusa fjädrars överfall eller höljande skydd.

Den kreativa konstscenen i Malmö kryddar försommarens ljusa kväll.

Petra Gipp, En skulptur om arkitektur

På väg hem från Österlen stannade jag till i Lund för att på Skissernas museum.se utställningen Sigurd Lewerentz och Petra Gipp. Lewerentz har uppmärksammats på senare tid. Kapellen i Östra kyrkogården i Malmö och Malmö teater, numera Opera är väldokumenterade och visar spännvidden i funktionalismens formuleringar. Mest nyfiken var jag på vad Petra Gipp har gjort för Skissernas Museum.

Hon har gjutit en skulptur på plats, visade det sig när jag väl kom längst bort i lokalerna. Ingen trappa denna gång. En skulptur som symboliserar de komplexa förhållanden som en arkitekt brottas med, grundläggande utmaningar som kräver hänsyn och omtanke både filosofiskt och praktiskt. Och som består över tid.

En tredelad vit skulptur med till synes regelbundna former som har passats in i varandra. Lite skevt och med förskjutningar, glipor och andningshål, luft som påminner om rumsligheter och rörelse som omger det beständiga och fasta. Det genomarbetade och planerade i den arkitektoniska konstruktionen och det oberäkneliga hos de människor som rör sig i rummen och använder sig av den.

Eftermiddagsljuset kastar långa stråk av begär över skulpturen, likt människor som vill passera eller gå in i nybyggda rum och hus. Bosätta sig där för att skapa nya världar för sig själva och sin omgivning.

Carl Larsson Sommar i Sundborn, Flicka i trädgård, 1913, akvarell

Snart blommar pioner och tulpaner i parker och trädgårdar – så som i Carl Larssons drömskt vackra akvarell. Den ingår i Nationalmuseums utställning Trädgården. Konst och natur under sex sekler.

Av all förhandsannonsering och recensioner väntade jag mig en mycket större och rikhaltigare utställning. När jag hade gått runt trodde jag att hälften återstod. Men ack – det beror säkert på mitt  mångåriga trädgårdsintresse, både praktiskt och teoretiskt. Så fakta är att utställningen bygger på Nationalmuseums egna samlingar och att den förstås inte handlar om odling (även om trädgårdsarbetare och trädgårdsmästare figurerar i bilder och beställning av träd och fröer avhandlas i katalogen) utan om konstnärlig gestaltning, om trädgårdskonstens utveckling vid slott och herrgårdar, praktfulla och mer återhållsamma, med allt vad dessa krävde beroende på olika tiders ideal. Parker som var symmetriska och regelbundna eller lagom vilda, med blomsterplanetringar och klippta häckar som broderier, labyrinter, eremithyddor och orangerier, med vattenfall och fontäner, kanaler, bäckar med broar och sjöar, överraskningar eller tillfälliga byggnader för festligheter.

Okänd fransk konstnär, Le Bosquet du Marais, 1670-tal. Trädet i fontänen var i brons, liksom växterna vi bassängkanten. Anläggningen kallades Träsket och fungerade i 30 år.

Intendenterna har grävt djupt i museets samlingar för här finns målningar ända från tidig renässans, keramik och grafik, textil och prov på sådant som tillhör en trädgård, skulpturer, urnor och möbler. Älskade målningar av kända svenska konstnärer och franska impressionister hälsas av många med glädje, liksom blomsterstycken och praktfulla porträtt mot parkbakgrund. Som man har drömt och skapat föreställningar! Till finesserna i utställningen hör åtskilliga ritningar, studier och skisser som lyfts fram, för trädgårdsprojekt som inte sällan stannat på papper.

Detta tack vare den kunskap om förbindelserna mellan fransk och svensk trädgårdskonst som Magnus Olausson, chef sedan många år för samlingarna, har byggt upp under sina år. Både om de franska idealens betydelse under gustaviansk tid och om den romantiska engelska parken.

Gustav III, Projekt till engelsk parkanläggning med sjö norr om Kina slott, omkring 1779

I den gedigna och påkostade katalogen skriver han om Gustav III som ofta har kallats teaterkungen. Det finns över 200 ritningar bevarade av kungens hand, de flesta avser just trädgårdar. Brev och anteckningar vittnar om hans stora kärlek till sina parkanläggningar och trädgårdarna, först vid Ekolsund och sedan vid Drottningholm. Magnus Olausson argumenterar för att ge kungen epitetet trädgårdskungen.

Jean-Honoré Fragonard, Romersk villaträdgård, kallad italienskt landskap, 1700-talets senare del 

Bland mer eller mindre storslagna verk gömmer sig intima godbitar som kräver att synas på nära håll. Jag stannar upp inför en laverad tuschteckning av Jean-Honoré Fragonard som med eterisk lätthet fångar melankolin inför Roms förfall.

Utställningens tidslinje slutar före andra världskriget även om två idag verksamma konstnärer sticker ut: Emma Helle med en överdådigt barock rusticism i lera som knyter samman föreställningar om bandet mellan kvinnor och naturen, och Peter Frie med sina kompakta mörka bronser där enstaka träd fylls av kraften i hela skogar. Det är nästan att jag ser fram emot en fortsättning på denna utställning, en som fångar det senaste seklets idéer om trädgårdsgestaltning och design.

Utställningen pågår till den 7 januari 2024.

 Performancekväll med Thomas of Norway.

Jag kommer lite tidigt till det lilla galleriet, Redan Galleri vid Amiralsgatan i Malmö en ljus kväll i februari. Genom det stora fönstret från gatan ser jag att dansaren och konstnären redan är i gång. Över det lilla orangeklädda podiet där Rina Eide Løvaasens minutiöst penslade jättemålning  hänger utför dansaren och koreografen Thomas of Norway en unik sekvens av rörelser, släpande sin kropp hasande och krypande över golvet. Hans frustande andning sammanfaller med konstnärens ljudspel som lågt strömmar från högtalarna.

I och med all allt fler besökare slinker in i galleriet under den två timmar långa seansen ändrar dansaren sin plats i rummet, kryper ut bland hängande målningar och videoskärmar. Han står på huvudet, tvingar kroppen till omöjliga positioner, sliter i rekvisitan med tänderna, knäpper med fingrarna och stryker sig mot upphängningskedjor och krokar. Han fäster blicken bortom och nära.

För omkring sju år sedan påbörjade den Malmöbaserade Rina Eide Løvaasen ett omfattande projekt som knappast kommer att kunna ses i sin helhet ens när det avslutas. Målningar, glasobjekt, videoverk, ljud och performance med specialsydda dräkter rör sig kring universums gåtor, från vardagens seriefigurer, sagolika och historiska händelser till havets och rymdens komplexitet. Research, fjärran resor och samarbeten dokumenterar hur hon upptäcker komplicerade sammanhang på ett unikt och personligt vis. Alkemins hemligheter med referenser till växtvärlden, till geometri och grammatik fogas i hennes bildvärld samman med spetsforskning från oväntade områden till en glittrande helhetsupplevelse som presenteras bit för bit på utställningar och i framföranden.

Dansaren och koreografen Thomas of Norway var en av de fyra utvalda som inbjöds till en resa till olika avlägsna platser som Svalbard och Döda havet, för att framföra en performance som del av detta stora projekt för ett par år sedan. De klädde sig i glittrande svårstyrda dräkter och bar på en speciell Möbiusskulptur, en dekorerad silikonring, som under dansens gång också skulle användas. På skärmar ser vi delar av framförandena. Dansaren i galleriet denna kväll riktar sin blick liksom oförstående mot konstverken. Han har ringen med sig, klär den över sig, bär den mellan tänderna eller kryper ifrån den.

När jag efter en och en halv timme lämnar föreställningen bär jag med mig tankar kring en varelse som med sina sinnens hjälp försöker orientera sig i en obegriplig omvärld. De färggranna och perfekta ytorna i Rina Eide Løvaasens rusiga visuella värld snarare lyfter än döljer disharmonierna och katastroferna i vår tid.

Men ännu är inte detta imponerande projekt avslutat. Tar det en ny riktning så ser vi det vid nästa utställning. Och väntar på en berättelse om den långa arbetsprocessen.

Utställningens titel är Chances Are Great That A Delicacy of Perception And Essential Truth Are Not Atteinable. Till den 25 februari.

Vetenskapliga processer kan visst fyllas med poesi och återförtrollas. I två nu aktuella utställningar i Malmö förvandlas återvinning eller arkeologiska utgrävningar till föreställningar om nya livsformer.  

Matti Sumari, The artist

Matti Sumari, Dräng och Julia Selin, Vem skriver flugans skrift

Julia Selin, Till varje dallrande plats genom att krypa och bita (och flyga och sjunka)

Krognoshuset i Lund (till 19/2) 

Julia Selins och Matti Sumaris gemensamma utställning är en fullträff. Selins spöklika laveringar i svartvita nyanser trollar fram insekter. De tidigare stora målningarna rinnande mörka färger är nu nästintill borta. Det är inte lätt att veta om insekterna är levande eller döda, preparerade, torkade eller konserverade. Är de kanske drömlika skuggor eller subtila avtryck?

Levande insekter kan ju bidra till att använt nött material förmultnar och återgår till naturen. De plast- och stålrester som Matti Sumari använder kan dock knappast brytas ner, men desto mer återanvändas. Han har slitit med att kallhamra och polera en bortslängd diskbänk och formge nötta plastdunkar och vattentunnor. De har fått skulpturala mänskliga former som refererar till konsthistoriska förebilder när de nu intar en tänkares eller en älskares pose. Humor och vemod förenar de två konstnärernas verk, de måste haft roligt. Deras korta berättelse om en nattfjärils vingslag, som medföljer utställningen, vidgar tidsperspektiven. 

Emma & Conti, stillbild om hur växter dokumenteras genom phytogramprocessens saltvattenslösning

Galleri Format Malmö (till 26/2)

Har du hört talas om jättarna på Mont’e Prama på Sicilien? Inte? Det är inte så underligt. Det handlar om en död nekropol, en arkeologisk plats mitt i vinodlingar, som hittades först kring 1970. År av misskötsel ledde till plundring. Sent omsider förstod arkeologiska myndigheter att fynden tyder på en bortglömd kultur kring 900-talet före Kristus. 

Finns det liv i en död nekropol? Den frågan ställde sig Emma & Conti, konstnärsparet Emma Sandström och Stefano Conti under en residensperiod på ön. Utställningen visar ett nytt sätt att tänka kring arkeologiska platser. Konstnärligt poetiska ingångar knyter då och nu samman genom själva marken och jorden som både vilar över fyndmaterialet och som samtidigt ger näring åt det som växer och frodas i och ovanpå den. En film guidar oss till några få fragment av de 38 jätteskulpturerna i kalksten samtidigt som en installation, med gravplatsens form, fylls av konstnärernas egen research kring växter som har rotat sig på området. De har preparerats genom en kemisk process och fixerats i saltvatten på ljuskänsligt underlag. Nu vilar de små bilderna i den långa gravbädden i utställningsrummet. Lite för långt ner tycker jag, nära golvet, för att betraktaren ska kunna se detaljerna i negativen.  

Men den genomarbetade idén får mig att tänka att även så kallade döda platser genomsyras av liv och att det förflutna införlivas allt eftersom tiden går i nya livsformer och kulturer som växer fram. Ja, ovanpå det gamla. 

Redan Galleri, Rina Eide Løvaasen                              

Redan Galleri öppnar inför våren nu på ny adress (Amiralsgatan 9) med den norska konstnären Rina Eide Løvaasen –  med performance, stora tryck med populärkulturella motiv och en glasskulptur. Marmor, uran och plast döljs under den buckliga men glänsande ytan. Det blir spännande att se vad som följer. Även skivbutiken bakom galleriet lockar. (till 25/2)

Galleri Redan, Rina Eide Løvaasen,         glasskulptur med marmor

Lilit, Ianna, Ishtar – krigets och kärlekens gudinnor med ritualer och överlevnadsstrategier.

I linje med institutionens namn Lilith gestaltas den kvinnliga överlevnadens stjärnor på en scen med kulisser av flera ton välluktande deg (knådad av kasserat mjöl!). Det utgör platsen för Lilith Performance Studios starka föreställnin Min totala njutning, en 50 minuter lång performance om minnen, sinnesupplevelser, njutning och undergång, med otaliga frivilliga, opera- och körsång, nyskriven poesi, pole dance och tillströmmande publik. Degens symbolvärde är stort och brett, överlevnadens basföda kringgärdad av ritualer, vardagsslitets dysterhet – associationerna är många. En konstnärlig fullträff.

Min totala njutning. Lilith och nyskriven lyrik av Daniel Mårs.

Stillbild ur Unreadable Future. Arbetsbordets skärmar med ett collage av berättelser

Igår kväll var det Sverigepremiär för Hans Carlssons nya film Unreadable Future på Galleri Format i Malmö. Berättelsen är utformad som ett brev från en framtid där skriv- och läskunskaperna har försvunnit. (Nej, det är inte ett inlägg i skoldebatten.)

En av den grekiska civilisationens höjdpunkter som besöks i filmen, teatern i Epidauros från 400-talet, före vår tideräkning

Hans Carlsson har tidigare gjort filmer, installationer där etablerade och självklara vardagsbegrepp synas i ett historiskt perspektiv, prövas mot gamla myter eller utopiska visioner som gått upp i rök. Begreppen blottas, de ändrar eller förlorar sitt innehåll. Också i Unreadable Future redovisas delar i en research, som ett slags historiskt collage. Olika teckensystem hittas, det grekiska och det latinska alfabetet, det japanska, men även bildtecken och ja, språket självt. Filmade fragment från resor i Grekland, från den egna arbetslokalen, inläsningssituationen med en smygande katt över tagentborden och framför skärmarna.

Hur ser framtiden på oss, vad lämnar vi efter oss i en tid då alfabetets bokstäver inte längre räcker för att benämna nya stormar som drar fram över världen? Klimatförändringen och det nergrävda kärnavfallet kan ta död på en hel värld. Det dikotomiska uppspaltandet som verktyg fortplantar sig i narrativet. Natur mot kultur, myter mot förnuft, röst mot skrift, det moderliga mot det byråkratiska – detta ger inga lösningar. Vid användningen av sådana verktyg undkommer kanhända det viktiga. Är vår föreställning om verkligheten en synvilla?

Filmen är en science-fiction-dystopi. Någon utväg pekas inte ut. Hur bevara det värdefulla i vår civilisation? Det är upp till oss betraktare att dra slutsatserna.

Den läsande människan och tänkandets verktyg, dikotomierna

Utställningsvy med Lisa Wallert In the grey, keramisk skulptur i förgrunden och Behjat Omer Abdulla Unidentified Objects, teckningar längst bort

Under 2021 köpte Statens konstråd, liksom Moderna Museet, in konst för 25 miljoner kronor för att stötta det svenska konstlivet under pandemin. Skissernas museum i Lund visar just nu ett urval av denna så kallade Coronasamlingen. Statens konstråd är en statlig myndighet. I utställningen är det lätt att se uppdragsformuleringarna konstrådet följer: det finns en mångfald i konstnärernas bakgrund, den geografiska spridningen är stor och bredden i stilistiska och mediala uttryckssätt är påtaglig. Konstnärlig verkshöjd och kvalitet håller bra och utställningsbesöket är en överraskande givande upplevelse.

Signe Johansens Trofé Collection omgiven av Martin Jacobsons Drömmen, mötet, äventyret (till höger) och Elisabeth Thuns Bortom tall och tistlar

Vackraste rummet är utställningens sista. Det vetter mot parken utanför entrén med stora fönster som fångar himlens ljus och höstens färger. Från taket hänger Signe Johansens Trofé Collection likt en gigantisk takkrona av sammanflätade renhorn i vitt gips. På väggarna drar de starka färgerna kompositionernas genomtänkthet och livfullhet i två målningar uppmärksamheten till sig, Martin Jacobsons Drömmen, mötet, äventyret och Elisabeth Thuns Bortom tall och tistlar. Jag njuter av energin de utstrålar. Till min förvåning säger bildtexterna att den första handlar om att vara både inom- och utomhus samtidigt, och den senare och vårt bruk av skog och mark.

Men jag börjar från början och läser uppmärksamt de medföljande texterna kring varje verk, ett tiotal rader förutom namn på konstnär och verk, liksom den använda tekniken. Det slår mig efter ett tag att dessa korta informationer genomgående handlar mindre om konstnärernas bakgrund och mycket mer om hur jag som betraktare ska tolka de visuella formuleringarna. Som ett manande påbud. Här lyser myndighetens uppdrag igenom, den osynliga ideologiska styrningens tolkningsföreträde.

Men sådant är ett trubbigt verktyg för att värdera konst. Den visuella gestaltningens kvaliteter som till exempel färg, form, rumslighet och rytm osynliggörs. Bildupplevelsen är till att börja med alltid sinnlig och den slinker förbi hjärnans rationella logiska centra vid det första direkta mötet med ett konstverk. Sinnena förmedlar och skapar den dominerande estetiska upplevelsen som påverkar oss innan vi börjar klura på budskap och innehåll eller utforskar konstnärens skapande process. Dessa kan fördjupa eller förfrämliga våra första intryck (för det mesta i varje fall, om vi inte är professionella, vana betraktare).

Johanna Gustafsson Fürst, The Wawe, träskulptur

Jag lämnar dock min irritation över texterna, de är dessutom lite längre i den medföljande katalogen. Och tänker att det svåraste för Statens konstråds personal ännu återstår: att hitta rätt plats för verken på olika statliga verksamheter i landet, arbetsförmedlingar, skattekontor, universitet, fängelser eller Regeringskansliet och ambassader. Möten och initierande samtal är nödvändiga med dem som dagligen ska umgås dessa verk. Syftet att den utplacerade konsten ska representera och spegla förändringarna i vårt samhälle borde trots allt väga något mindre jämfört med att människor ska må bra av att ha verken runt sig. Och vilja ha dem kvar, åtminstone ett tag.

Bara efter några minuter känner jag igen sekvenser i Sara Sjölins film Rich Animals som ingår i Malmögalleriet Celsius Projects satsning på performanser. Skakig närgången kamera, blekta sliskiga färgtoner och egenartade röster. Skratten, frustrationen, det absurt drastiska – det är svårt att glömma dem. Hon visade sitt examensarbete från konsthögskolan i Köpenhamn, Rika djur, hos Galleri Susanne Ottesen i Köpenhamn 2018, som nu har bearbetats vidare.

Till denna kväll har hon samplat delar ur denna film, där en tonåring sminkar sig till ful oigenkännlighet, och ur sin fars filmning från ett besök hemma hos en säregen släkting som gjordes för sådär femton år sedan, med inspelningar från en skuggteater där en eurytmist, med rörelser som hos en sierska och med malande sånglik entonig röst, berättar om en ung flickas psykiatriska behandling. Sara Sjölin själv framträder en kort stund framför duken och mimar den högtidliga berättelsen.

Det är katter som inleder Figures from Rich Animals, katter har spelat en betydande roll i Sara Sjölins liv ända sedan barndomen.  Därmed anges också ett tonläge som mjukt slinker fram och tillbaka mellan ytterligheter som psykos och kreativitet, allvar och utflippad humor, liv och död, förförelse och hot, lek och undergång. Det självupplevda, där det traumatiska blir vardagsmat, aktualiseras, transponeras till ett nu och får friska bitska kommentarer. De bildar drastiska hopp av frustration i ett sagolikt narrativ med surrealistiska övertoner.

Snart är Sara Sjölin aktuell igen, med Alle mulige ting den 5–6 november på Performansfestivalen i Lille Vega i Köpenhamn.

Le Luxe I, 1907

Odalisque á la culotte rouge, 1921

En vacker kollektion av Henri Matisses arbeten såg jag häromdagen i Budapest i Szépmüvészeti Múzeum, inlånad från Centre Pompidou i Paris och kompletterad med en rad teckningar som finns i Budapest.

I Paris firades Matisses 150:e födelsedag förra året. Han är ju en central gestalt i fransk konsthistoria, i dess utveckling under 1900-talets första hälft och inte minst genom det inflytande han kom att ha både genom sin stil och sitt uttryckssätt och sin skola som många svenska konstnärer besökte. Han finns också väl representerad i Moderna Museets inköp i Stockholm.

Detta till skillnad från i Budapest. Hör och häpna: denna utställning är Henri Matisse solodebut i landet. Intresset för hans verk försvann i Ungern efter första världskriget. Det finns kanhända uppenbara politiska och kulturella skäl till detta.

Matisses användning av färg, ljus, hans måleriska seende. arbetsdisciplin och ärlighet mot sig själv har beskrivits av många, kollegor, kritiker och författare, elever och efterföljare.

Det är för mig närmast hänförande att efter alla år just nu åter se hur Matisse konstnärliga konception utvecklades. Urvalet tydliggör varför många konstnärer kunde uppskatta honom. Här kan en följa hans syn på samspelet mellan rum och figur, rum och yta, det intrikata linjespelet stött av ljusets skiftningar. En fransk kritiker kallade honom ”ljusets skräddare”.

L´Algérienne, 1909                 

Interieur, Bocal des poissons rouges, 1914         

Le peintre dans son ateliér,1916-1917

Hans många resor till bland annat Algeriet och Tahiti understödde förkärleken till färgens klarhet och linjens ornamentala kvaliteter. I sina anteckningar, som finns utgivna på svenska (Henri Matisse Om konst, 1997) sina ”juveler eller arabesker”. I utställningen följer jag hur ett bildspråk föds med arabeskens hjälp under åren för första världskriget. Processen kan följas i Algeriskan, Målaren och modellen eller Vasen med fiskarna – de är verk där ute och inne flyter samman, målning i målning tar plats genom en optiskt förvillande rumskonstruktion samtidigt som färgen och ornamentiken flätar allt samman till en väv. Linjespelets förenkling leder mot abstraktion, den välkända ryggserien med stora bronsreliefer i fyra steg från 1909 till 1930 vittnar om detta. Eller den rosa modellen, Nu rose assis från 1935 där formreduktionen drivits långt.

Odaliskerna, kvinnofigurer i olika positioner, förstärker den snurrande dynamiken och förebådar Matisses klipparbeten. Han använder saxen som en skulptör sin mejsel och låter färgen sjunga. ”Man måste måla som man sjunger, utan tvång”, säger han i ett samtal från 1945. Matisse kom att att ses som en livsglädjens målare, le joie de vivre är livsnerven i hans verk även under krigsåren.

Det blir därför intressant att upptäcka hur stor vikt utställningens curator Dávid Fehér fäster vid en förbryllande målning, Glasdörren i Collioure från 1914. En stum mörk yta upptar större delen av den stora bilden, inramad av smala vertikala partier i grönt och blått. Den har tolkats olika med tanke på tillkomståret och även betraktats som oavslutad. Kanhända är detta ett försök att lyfta det sorgtyngda, tvivlande och olycksdrabbade i ett måleri som saknar just detta? Söks det efter motgångar som skulle visualiseras i Matisses verk?

Kanhända belyser detta ett slags mentalitetsskillnad mellan olika förhållningssätt hos olika folk (förlåt generaliseringen). Matisse har aldrig varit i ropet under sina aktiva år, ja fram till idag i ett land som historiskt sett och än i dag gärna ser sig som ett slags offerkofta.

Matisse okuvliga livsglädje, viljan att lyfta lust och njutning, så som den visualiseras i hans verk, är något fundamentalt annat. Det har sjungits lovsånger till hans ära som den mest optimistiske inom alla tiders franskt måleri. Den pekar ständigt framåt, både som en modernismens grundbult och som energikälla fortfarande.