Min totala njutning på Lilith Performance Studio i Malmö. En fullträff!

Lilit, Ianna, Ishtar – krigets och kärlekens gudinnor med ritualer och överlevnadsstrategier.

I linje med institutionens namn Lilith gestaltas den kvinnliga överlevnadens stjärnor på en scen med kulisser av flera ton välluktande deg (knådad av kasserat mjöl!). Det utgör platsen för Lilith Performance Studios starka föreställnin Min totala njutning, en 50 minuter lång performance om minnen, sinnesupplevelser, njutning och undergång, med otaliga frivilliga, opera- och körsång, nyskriven poesi, pole dance och tillströmmande publik. Degens symbolvärde är stort och brett, överlevnadens basföda kringgärdad av ritualer, vardagsslitets dysterhet – associationerna är många. En konstnärlig fullträff.

MIN TOTALA NJUTNING LILITH & DANIEL MÅRS

Min totala njutning. Lilith och nyskriven lyrik av Daniel Mårs.

Framtidsdystopi

Stillbild ur Unreadable Future. Arbetsbordets skärmar med ett collage av berättelser

Igår kväll var det Sverigepremiär för Hans Carlssons nya film Unreadable Future på Galleri Format i Malmö. Berättelsen är utformad som ett brev från en framtid där skriv- och läskunskaperna har försvunnit. (Nej, det är inte ett inlägg i skoldebatten.)

En av den grekiska civilisationens höjdpunkter som besöks i filmen, teatern i Epidauros från 400-talet, före vår tideräkning

Hans Carlsson har tidigare gjort filmer, installationer där etablerade och självklara vardagsbegrepp synas i ett historiskt perspektiv, prövas mot gamla myter eller utopiska visioner som gått upp i rök. Begreppen blottas, de ändrar eller förlorar sitt innehåll. Också i Unreadable Future redovisas delar i en research, som ett slags historiskt collage. Olika teckensystem hittas, det grekiska och det latinska alfabetet, det japanska, men även bildtecken och ja, språket självt. Filmade fragment från resor i Grekland, från den egna arbetslokalen, inläsningssituationen med en smygande katt över tagentborden och framför skärmarna.

Hur ser framtiden på oss, vad lämnar vi efter oss i en tid då alfabetets bokstäver inte längre räcker för att benämna nya stormar som drar fram över världen? Klimatförändringen och det nergrävda kärnavfallet kan ta död på en hel värld. Det dikotomiska uppspaltandet som verktyg fortplantar sig i narrativet. Natur mot kultur, myter mot förnuft, röst mot skrift, det moderliga mot det byråkratiska – detta ger inga lösningar. Vid användningen av sådana verktyg undkommer kanhända det viktiga. Är vår föreställning om verkligheten en synvilla?

Filmen är en science-fiction-dystopi. Någon utväg pekas inte ut. Hur bevara det värdefulla i vår civilisation? Det är upp till oss betraktare att dra slutsatserna.

Den läsande människan och tänkandets verktyg, dikotomierna

Får jag tycka vad jag vill? – funderingar inför Coronasamlingen på Skissernas museum i Lund

Utställningsvy med Lisa Wallert In the grey, keramisk skulptur i förgrunden och Behjat Omer Abdulla Unidentified Objects, teckningar längst bort

Under 2021 köpte Statens konstråd, liksom Moderna Museet, in konst för 25 miljoner kronor för att stötta det svenska konstlivet under pandemin. Skissernas museum i Lund visar just nu ett urval av denna så kallade Coronasamlingen. Statens konstråd är en statlig myndighet. I utställningen är det lätt att se uppdragsformuleringarna konstrådet följer: det finns en mångfald i konstnärernas bakgrund, den geografiska spridningen är stor och bredden i stilistiska och mediala uttryckssätt är påtaglig. Konstnärlig verkshöjd och kvalitet håller bra och utställningsbesöket är en överraskande givande upplevelse.

Signe Johansens Trofé Collection omgiven av Martin Jacobsons Drömmen, mötet, äventyret (till höger) och Elisabeth Thuns Bortom tall och tistlar

Vackraste rummet är utställningens sista. Det vetter mot parken utanför entrén med stora fönster som fångar himlens ljus och höstens färger. Från taket hänger Signe Johansens Trofé Collection likt en gigantisk takkrona av sammanflätade renhorn i vitt gips. På väggarna drar de starka färgerna kompositionernas genomtänkthet och livfullhet i två målningar uppmärksamheten till sig, Martin Jacobsons Drömmen, mötet, äventyret och Elisabeth Thuns Bortom tall och tistlar. Jag njuter av energin de utstrålar. Till min förvåning säger bildtexterna att den första handlar om att vara både inom- och utomhus samtidigt, och den senare och vårt bruk av skog och mark.

Men jag börjar från början och läser uppmärksamt de medföljande texterna kring varje verk, ett tiotal rader förutom namn på konstnär och verk, liksom den använda tekniken. Det slår mig efter ett tag att dessa korta informationer genomgående handlar mindre om konstnärernas bakgrund och mycket mer om hur jag som betraktare ska tolka de visuella formuleringarna. Som ett manande påbud. Här lyser myndighetens uppdrag igenom, den osynliga ideologiska styrningens tolkningsföreträde.

Men sådant är ett trubbigt verktyg för att värdera konst. Den visuella gestaltningens kvaliteter som till exempel färg, form, rumslighet och rytm osynliggörs. Bildupplevelsen är till att börja med alltid sinnlig och den slinker förbi hjärnans rationella logiska centra vid det första direkta mötet med ett konstverk. Sinnena förmedlar och skapar den dominerande estetiska upplevelsen som påverkar oss innan vi börjar klura på budskap och innehåll eller utforskar konstnärens skapande process. Dessa kan fördjupa eller förfrämliga våra första intryck (för det mesta i varje fall, om vi inte är professionella, vana betraktare).

Johanna Gustafsson Fürst, The Wawe, träskulptur

Jag lämnar dock min irritation över texterna, de är dessutom lite längre i den medföljande katalogen. Och tänker att det svåraste för Statens konstråds personal ännu återstår: att hitta rätt plats för verken på olika statliga verksamheter i landet, arbetsförmedlingar, skattekontor, universitet, fängelser eller Regeringskansliet och ambassader. Möten och initierande samtal är nödvändiga med dem som dagligen ska umgås dessa verk. Syftet att den utplacerade konsten ska representera och spegla förändringarna i vårt samhälle borde trots allt väga något mindre jämfört med att människor ska må bra av att ha verken runt sig. Och vilja ha dem kvar, åtminstone ett tag.

 

Sara Sjölin, Figures from Rich Animals hos Celsius Projects i Malmö (den 28 och 30 oktober)

 

 

 

 

 

 

Bara efter några minuter känner jag igen sekvenser i Sara Sjölins film Rich Animals som ingår i Malmögalleriet Celsius Projects satsning på performanser. Skakig närgången kamera, blekta sliskiga färgtoner och egenartade röster. Skratten, frustrationen, det absurt drastiska – det är svårt att glömma dem. Hon visade sitt examensarbete från konsthögskolan i Köpenhamn, Rika djur, hos Galleri Susanne Ottesen i Köpenhamn 2018, som nu har bearbetats vidare.

Till denna kväll har hon samplat delar ur denna film, där en tonåring sminkar sig till ful oigenkännlighet, och ur sin fars filmning från ett besök hemma hos en säregen släkting som gjordes för sådär femton år sedan, med inspelningar från en skuggteater där en eurytmist, med rörelser som hos en sierska och med malande sånglik entonig röst, berättar om en ung flickas psykiatriska behandling. Sara Sjölin själv framträder en kort stund framför duken och mimar den högtidliga berättelsen.

Det är katter som inleder Figures from Rich Animals, katter har spelat en betydande roll i Sara Sjölins liv ända sedan barndomen.  Därmed anges också ett tonläge som mjukt slinker fram och tillbaka mellan ytterligheter som psykos och kreativitet, allvar och utflippad humor, liv och död, förförelse och hot, lek och undergång. Det självupplevda, där det traumatiska blir vardagsmat, aktualiseras, transponeras till ett nu och får friska bitska kommentarer. De bildar drastiska hopp av frustration i ett sagolikt narrativ med surrealistiska övertoner.

Snart är Sara Sjölin aktuell igen, med Alle mulige ting den 5–6 november på Performansfestivalen i Lille Vega i Köpenhamn.

 

Matisses första separatutställning i Budapest: Henri  Matisse – Tankarnas färg

Le Luxe I, 1907

 

Odalisque á la culotte rouge, 1921

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En vacker kollektion av Henri Matisses arbeten såg jag häromdagen i Budapest i Szépmüvészeti Múzeum, inlånad från Centre Pompidou i Paris och kompletterad med en rad teckningar som finns i Budapest.

I Paris firades Matisses 150:e födelsedag förra året. Han är ju en central gestalt i fransk konsthistoria, i dess utveckling under 1900-talets första hälft och inte minst genom det inflytande han kom att ha både genom sin stil och sitt uttryckssätt och sin skola som många svenska konstnärer besökte. Han finns också väl representerad i Moderna Museets inköp i Stockholm.

Detta till skillnad från i Budapest. Hör och häpna: denna utställning är Henri Matisse solodebut i landet. Intresset för hans verk försvann i Ungern efter första världskriget. Det finns kanhända uppenbara politiska och kulturella skäl till detta.

Matisses användning av färg, ljus, hans måleriska seende. arbetsdisciplin och ärlighet mot sig själv har beskrivits av många, kollegor, kritiker och författare, elever och efterföljare.

Det är för mig närmast hänförande att efter alla år just nu åter se hur Matisse konstnärliga konception utvecklades. Urvalet tydliggör varför många konstnärer kunde uppskatta honom. Här kan en följa hans syn på samspelet mellan rum och figur, rum och yta, det intrikata linjespelet stött av ljusets skiftningar. En fransk kritiker kallade honom ”ljusets skräddare”.

L´Algérienne, 1909                 

Interieur, Bocal des poissons rouges, 1914         

Le peintre dans son ateliér,1916-1917

Hans många resor till bland annat Algeriet och Tahiti understödde förkärleken till färgens klarhet och linjens ornamentala kvaliteter. I sina anteckningar, som finns utgivna på svenska (Henri Matisse Om konst, 1997) sina ”juveler eller arabesker”. I utställningen följer jag hur ett bildspråk föds med arabeskens hjälp under åren för första världskriget. Processen kan följas i Algeriskan, Målaren och modellen eller Vasen med fiskarna – de är verk där ute och inne flyter samman, målning i målning tar plats genom en optiskt förvillande rumskonstruktion samtidigt som färgen och ornamentiken flätar allt samman till en väv. Linjespelets förenkling leder mot abstraktion, den välkända ryggserien med stora bronsreliefer i fyra steg från 1909 till 1930 vittnar om detta. Eller den rosa modellen, Nu rose assis från 1935 där formreduktionen drivits långt.

Odaliskerna, kvinnofigurer i olika positioner, förstärker den snurrande dynamiken och förebådar Matisses klipparbeten. Han använder saxen som en skulptör sin mejsel och låter färgen sjunga. ”Man måste måla som man sjunger, utan tvång”, säger han i ett samtal från 1945. Matisse kom att att ses som en livsglädjens målare, le joie de vivre är livsnerven i hans verk även under krigsåren.

 

Det blir därför intressant att upptäcka hur stor vikt utställningens curator Dávid Fehér fäster vid en förbryllande målning, Glasdörren i Collioure från 1914. En stum mörk yta upptar större delen av den stora bilden, inramad av smala vertikala partier i grönt och blått. Den har tolkats olika med tanke på tillkomståret och även betraktats som oavslutad. Kanhända är detta ett försök att lyfta det sorgtyngda, tvivlande och olycksdrabbade i ett måleri som saknar just detta? Söks det efter motgångar som skulle visualiseras i Matisses verk?

Kanhända belyser detta ett slags mentalitetsskillnad mellan olika förhållningssätt hos olika folk (förlåt generaliseringen). Matisse har aldrig varit i ropet under sina aktiva år, ja fram till idag i ett land som historiskt sett och än i dag gärna ser sig som ett slags offerkofta.

Matisse okuvliga livsglädje, viljan att lyfta lust och njutning, så som den visualiseras i hans verk, är något fundamentalt annat. Det har sjungits lovsånger till hans ära som den mest optimistiske inom alla tiders franskt måleri. Den pekar ständigt framåt, både som en modernismens grundbult och som energikälla fortfarande.

Gallerihelgen i Malmö – sjudande rik och välbesökt

Jesper Thour, Direktör med piska

Lukas Cornix, Björn Camenius och Jesper Thour ställer ut på Galleri 21

Den sista helgen i september, Gallerihelgen, är i själva verket en tre dagar lång kulturmanifestation. Konst förstås, men även körsång i kyrkor, design och form i utställning och på torgmarknad i stan, promenader och naturlära i parker – allt finns. Och folk vimlar överallt när nu vädrets makter är nådiga, det minglas, fikas, äts och dricks från tidig eftermiddag till sen natt.

Galleriutbudet är stort och mångahanda, allt hinns självfallet inte med.

Men bland de bästa jag sett är Galleri 21:s kongeniala sammanställning av tre vildhjärnor, som det nu verkar: Björn Camenius, Lukas Cornix och Jesper Thour. Camenius’ spöklikt burleska målningar har på senare tid fått en mildare melankolisk grundton. Det är ett totalt sammanbrott som pågår, långsamt men kontinuerligt i hans dystopier. Desto mer uppskruvat är tempot i Cornixs abstrakta målningar, oftast på papp. Ett genuint gestmåleri med breda svepande drag och explosiva mönster. Thours målningar på formsågade pannåer skapar en flödande koreografi i gallerirummet. En högväxt domptör, Direktör med piska, får eldar att brinna och tigern att motvilligt smyga  kring bilder och besökare i galleriet.

Lilith Performence studio “Game Changer” (bild från hemsidan)

Björn Camenius, Irrfärder

Tankarna kring alltings entropi får sin pendang i helgens andra höjdpunkt på Lilith Performance Studio, en helkväll med försmak av undergång. Inför besöket på föreställningen ”Game Changer” förses besökarna med svarta huvor, vi leds till våra platser och radas upp längs lokalens fyra väggar. Små strålkastare med grönt ljus silar det dunkla ljuset från golvet. Dansarna lösgör sig med ojämna mellanrum från publiken, de brottas, slåss, kämpar mot våldtäktspersoner, faller samman som skjutna. Till synes deltar publiken då och då, på inbjudan, eller på eget infall? Kan jag testa att ändra det som sker och bli en game changer? Öronbedövande elektronisk musik signalerar orostider, krig med gevärsskott skär igenom publikhavet, ljud av förtvivlan, sammanstörtning, kamp och suckar men också för återhämtning. Eller för att lämna föreställningen. Den är en obehagligt tankeväckande upplevelse där sociala rörelser, maktspel och känslor, kollektivt drev och individuellt ansvar formuleras i en oförutsägbar process.

Vibe Overgaard, Proximity by proxy, performance på Celsius Project

Elin Alvemark och Jennifer Spångerud ställer ut på Signal

Att Signal, Center för samtidskonst, åter öppnar kommer oväntat. ”Det som står på spel” heter utställningen med Elin Alvemark och Jennifer Spångerud. Signal har fått flytta till nya lokaler i samma kvarter längs Monbijougatan. Utställningens stora tredimensionella former adresserar känsligt problemen kring just detta. Stadsutvecklingen slukar billiga lokaler, gentrifiering och kontorisering pågår.

Som en följd börjar det bli ont om konstnärsateljéer, något som kan skada Malmös goda rykte som en dynamisk konstscen här i landet. Flera konstnärsgrupper har hotade ateljéer i närheten av Celsius Project, där vi ser en intressant performance om textilproduktion och kapitalism av Vibe Overgaard en av kvällarna.

John Molesworth har målat väggarna på The Cow Girl Gallery

Mycket mycket mer finns det kvar. Innan vi fortsätter pustar vi ut på The Cowgirl Gallery på Möllan där den engelske konstnären John Molesworth har förvandlat lokalen till en levande mötesplats. Matisse’ anda skymtas bakom allt folket och de små keramiska figurinerna är händigt träffsäkra.

Men till slut inställer sig frågan: Varför inte dela upp helgen på flera helger under en höstmånad? Det skulle kunna bli en lugnare upptakt med större behållning.

 

 

Fotostjärnan som försvann – Eva Klasson hos Thomas Wallner i Simris

Utan titel, från fotoserien Den tredje vinkeln, 1975

Utan titel, från fotoserien Den tredje vinkeln, 1975

Jag måste erkänna att jag inte kände till Eva Klassons fotografi före ett besök på ett litet galleri i Malmö för något år sedan. Men så tituleras hon också som fotostjärnan som försvann. Det var 1975 som hennes svartvita bilder gjorde succé i Paris där hon arbetade som porträtt- och reportagefotograf.

Thomas Wallner vet mer att berätta om henne när han nu visar ett exklusivt urval på sitt galleri i Simris. Det var i Paris som Eva Klasson en dag fick rådet av en vän, en reklamman, att fotografera sig själv. Hon riktade kameran mot sin egen kropp, sina ringar och veck på olika intima ställen, använde blixt som gav skärpa och starka kontraster. Hon komponerade intuitivt och med säker känsla.

Resultatet blev fotoserien Le troisième angle (Den tredje vinkeln). Den tredje, kanske efter den fysiska, mentala och slutligen kamerans egen vinkel. Fotoserien blev också en exklusiv fotobok och en separatutställning med lysande recensioner. Men det dröjde inte länge innan hon slutade fotografera, flyttade till Kanada och Uganda där hon sedan dess är verksam inom en andlig, spirituell rörelse.

Turligt nog bevarades negativen av hennes föräldrar i Borås ända tills hon återigen tog fram dem. Numera finns de på museer och har visats på några utställningar även om de mest uppseendeväckande ofta utelämnas, bilder där kroppens dolda öppningar både utifrån och även inifrån synas och där slemmigheter, avföring och vätskor glimmar och glittrar. Förstoringseffekten och ljuset gör sitt för den nyskapande estetiken.

För inte länge sedan såg jag Kulturhusets stora Tuija Lindström-utställning i Stockholm och det är klart att Eva Klasson var en föregångare med sin explosiva syn på kroppen. Utan feministiska och sexuella övertoner men med dallrande sinnlighet. Begär och äckel balanseras med saklig och mänsklig värme. Nyfikenheten sporrar. De är fortfarande häpnadsväckande.

Utan titel, från fotoserien Den tredje vinkeln, 1975

Hen trampar druvor. Sophi Vejrich, Missing My Reality, skulptur, 2022

Hos Thomas Wallner ackompanjeras Eva Klassons svartvita fotografier med träffsäker fingertoppskänsla av Sophi Vejrichs skulpturer som också de kretsar kring kroppen som tema. Fast med en än större egensinnighet och även distans. Det burleska tillåts ha övertaget, humor och smärta legeras.

 

The Milk of Dreams, om Venedigbiennalen 2022

Venedig är en förtrollad stad. Det är ett under att den över århundraden har kunnat bestå med all den prakt och förruttnelse som blandas där. Vid mitt första besök i min ungdom drabbades jag av magsjuka och avsky, just då förmådde stadens skönhet och konsthistoriska skatter inte att ta upp kampen mot sensommarens stank och råttornas invasion. Men jag har återvänt och kommer igen med mer tålamod och aldrig sinande nyfikenhet om och om igen.

Birgit Jürgenssen, Froschenschultergürtel 1974

Birgit Jürgenssen, Fehlende Glieder, 1974

På årets konstbiennal har jag envist i två hela dagar och i sakta mak, i hetta och oväntat nerstörtande skurar, vandrat förbi konstverk efter konstverk och sugit i mig både inspiration från det förflutna och samtiden. Ambitionen att koppla samman tidigare mer eller mindre undanskuffade kvinnliga konstnärers erfarenheter med dagens omvärdering av konstnärlig kvalitet och begrepp knutna till vår tids aktuella frågor är slående redan utan att ha läst de två tegelstenar som katalogen består av.

The Milk of Dreams är rubriken för Venedigbiennalen 2022. Men det tar ett tag innan Drömmarnas mjölk dyker upp. Leche del sueño, som originaltiteln lyder, är en barnbok av Leonora Carrington, en av surrealismens framstående konstnärer. Med sin mystiska och ohämmat kreativa föreställningsvärld skapade hon en värld av blandväsen mellan människor och djur, inte sällan i gåtfullt grymma scener i både målningar, teckningar, akvareller, skulpturer och även murala verk.

Under kvällarna läser jag sonen Gabriel Weisz Carringtons memoarer om sin mor. Det var för honom, ett litet barn på 1950-talet, som hon ritade och berättade sina sagor. De kom att samarbeta även senare i hans teater- och cirkusprojekt. Hon lockar oss ut på ett visuellt träsk, skriver han, bort från vårt normala liv, där vår kreativa föreställningsförmåga kan frodas. Som på alla träsk är förmultnande, död, återfödelse och nytt liv kontinuerligt sammanflätade. Så också i hennes konst som visas både i Giardinis stora utställning och i Arsenalen. Tillsammans med kollegorna i Mexico City, kallades Leonora Carrington, fotografen Kati Horna och Remedios Varo De tre häxorna.

Djuna Barnes, Ladies Almanack, 1928

Djuna Barnes, ur Ladies Almanack, 1928

Och fler av deras likar möter jag här, då fler kvinnliga konstnärer än någonsin tidigare deltar. Både självmedvetna och med visuellt slående formuleringar från olika håll i världen men också vittnade om sin utsatthet. De allra flesta med en konstnärlig kvalitet och säker målmedvetenhet mot den av män styrda konstscenen. Så kallade tidskapslar är infällda på utställningen, i raden av oftast ännu verksamma konstnärer, med ett imponerande urval och inlån. Flera redan utforskade, andra för en större publik nyupptäckta eller överraskande okända. Godbitar för finsmakare dyker upp.

Ovartaci, Fröken Ovartaci

Minnie Evans, teckning,1960-tal

Vad sägs om den österrikiska Birgit Jürgenssen som med sina hybridvarelser och -ting väl kunde hävda sig i den aggressivt manliga konstscenen i Wien under 1970-talet. Eller Ovartaci från Danmark som efter att ha åkt i väg och rest runt i sex år i Argentina, låstes in på hospital av sin familj men fortsatte att skapa hallucinatoriskt överrumplande, både stora och mindre verk. Snart återöppnas hennes museum i Århus. Minnie Evans besjälade blom- och växtbilder har överraskande en bakgrund i Trinidad, med rötter i slavförhållanden. Paula Regos kompromisslösa skildringar av kvinnlig utsatthet både som mor och sexobjekt bygger på erfarenheter av diktaturen i Portugal.

Till min förtjusning upptäcker jag att författarens Djuna Barns frigjorda sinne också tog visuella formuleringar. Och en av Claude Cahuns små skrifter med hennes små fotografier som illustrationer är inlånade, Le Coeur du Pic. Den tidiga dadaistiska dansens kostymer överraskar, rekonstruerade som de från Bauhausskolan eller i fotografier, drivna till absurdum av Elsa von Freytag-Loringhoven. För att bara nämna något smått i det överdådigt omfattade utbudet.

Paula Rego, skulpturinstallation

De många kvinnliga konstnärernas insatser belyser att konsthistorien om surrealismen behöver inte bara justeras eller kompletteras utan snarare skrivas om. För vid sidan om den manligt hårt styrda bildvärlden och med den objektifierade och barnförklarade synen på kvinnan finns en stark fåra som speglar mjuka förändringsprocesser och långsam förvaltning. Det handlar inte om den hårda chocken i det plötsliga mötet utan om föreställningarnas drömlika men oundvikliga förvandlingar. På livets, växlighetens och överlevnadens villkor, i samverkan med jorden och universum. Och det är de inte sällan osynliggjorda kvinnliga konstnärernas bedrift.

Marguerite Humeau, Migrations 2022, biomorf skulpturinstallation

Närheten till feministisk flummighet och politisk aktivism på bekostnad av konstnärlig gestaltning är farligt nära när detta spår följs upp. Och i den rika mångfald av samtida konst som biennalen erbjuder finns exempel på båda delarna. Men mot många nationella paviljongers pliktskyldigt historiskt eller sociopolitiskt engagerade teman är fantasins frigörande kraft i samlingsutställningen en befrielse.

Glaskonst med teckningar – Ann Wolff på Waldemarsudde i Stockholm

Ann Wolff, Jag är huvudfotingen

Ann Wolff, Fågel och fågel

”The Past, the Future, O dear, is from you. You should regard both these as one.”

Det är ett citat från Rumi, sufismens stora poet från 1200-talet. Det dyker upp när jag går omkring på den, som det beskrivs i katalogen, största museiutställningen någonsin med Ann Wolff i Sverige som Waldemarsudde i Stockholm nu sammanställt.

Ann Wolff, Glascollage

Jag säger med det samma: här saknas en pusselbit som skulle kunna foga samman Ann Wolffs livsverk till inte bara en konstnärligt koherent helhet utan också som en viktig del av svensk konsthistoria, i synnerhet vad gäller glas. Det förflutna, som Rumi antyder, fortsätter mot nuet trots avbrotten i liv och verksamheternas art. Teckningarna bär upp en personligt färgad mytologi bakom alla olika uttryck i och genom glaset som material.

Ann Wärff, som hon hette på 1960-talet, blev känd som glasformgivare med bland annat den mycket populära Snöbollen som hon skapade på tiden hos Kosta Boda. Hon sadlade om och gjorde starkt innovativa insatser inom studioglasrörelsen. Från den lilla glashyttan i Transjö, i småländska storskogen vid en å, som hon byggde upp och drev i tillsammans med glasblåsmästare som Wilke Adolfsson och Jan-Erik Rietzman, kom oförglömliga pjäser där Ann Wolffs konstnärliga begåvning fick ljusomstrålad gestaltning i stora fat, skålar, mer eller mindre skulpturala verk.

Ann Wolff, Jag är huvudfotingen W5             

Ann Wolff, Jag är huvudfotingen W5

Till skillnad från formgivaruppdragen, kom hennes teckningskonst nu till rätta, en personligt färgad bildvärld med kvinnoansikten, kroppar, jagade djur och fåglar. Den svarta sagofågeln, en blandning av råka-kråka-korp och kaja är numera gjuten i brons och är ett slags följesagare under besöket på Waldemarsuddes utställning.

Som vi vet gick luften och ekonomin ur glasbrukens och glasindustrins historia i Sverige. Den utvecklingen, som bakgrund, lyser med sin frånvaro i den redovisning som utställningen ger. Ann Wolff övergick till att arbeta med gjutna glasskulpturer, arkaiska, modernistiskt förenklade former. Det är dessa som dominerar utställningen, skulpturala arbeten efter studioglastiden, efter 1989.

Men de senaste teckningarna finns här i fängslande överflöd. Den långa raden av ”huvudfotingar” gjorda av en konstnär med sextio års erfarenhet bakom sig, är ömsint avklädda, Schjerfbeckslikt närgångna självporträtt. De utgör en ögla på den livstråd som vars kontinuitet en utställning av sådan dignitet som denna borde ha belyst mer ingående.

Surrealistiska spår – ett axplock från utställningsrond kring pingstdagarna i Stockholm

Tilda Lovell, Dansanta figurer

Har en en gång disputerat på surrealismen som konstnärlig teori, livshållning och arbetspraktik så verkar de erfarenheterna som långlivade droger i medvetandet. Ögonen lyser upp nästintill instinktivt igenkännande som vid en vittring innan förnuftet börjar dra upp rationella argument för de favörer som upptäcks till exempel under promenader med utställningsbesök och möten med olika bildvärldar.

Här kommer ett litet axplock från senare dagars vistelse i Stockholm.

Tilda Lovell, Relief. Människan i massgrav eller framtida arkeologiska fynd

Tilda Lovells skarpa ögon och säkra händer driver objet-trouvé-praktiken så långt som det bara går. Trädrötter, krokiga grenbitar kombineras med skelettdelar, i synnerhet fågelhuvuden i olika storlekar. Hon skapar makabert förvridna men dansanta figurer som till och med animeras i en film hos Anna Bohman Gallery Laddat med konsthistoriska referenser är det obönhörligt och starkt, även som inslag i klimatdebatten.

I utställningen dominerar undergångstemat. Världen begråter sin undergång, djur och växter sörjer i mörka grymt tystlåtna scener. Som genom framtida arkeologiska fynd bevittnar vi hur människan utlånat sig själv.

Det är ett dystert konstaterande som gestaltas av deltagare i flera avgångsutställningar denna vår från konsthögskolor i Stockholm, Umeå och även Malmö. Klara Zetterholms många verk fastnar i minnet, på Konstakademien visar hon bland annat reliefer med stort materialintresse, hantverksskicklighet och outtömlig fabuleringsförmåga.

Klara Zetterholm, Civilization and Its Discontents

Mausell Eksell Strindberg, liten målning på pannå

Surrealismen gör sig påmind även i Mausell Eksell Strindbergs arbeten. Vid sidan om hennes många flyhänta porträtt hittar jag små pannåer där odefinierbara former metamorfoseras och prövar sin skavande obekvämlighet inför våra nyfikna ögon.

Mona Hatoum, Granater

Lustigt nog färgas även Mona Hatoums arbeten av overkliga överdrifter. Konceptuellt drivna, politiskt glödande men djupt humanistiskt genomförda performanser, objekt som i sin avskalade enkelhet utstrålar våldsamhet och tvång överraskar inte längre efter alla år men gestaltningarna och budskapet är starkt nog för att än en gång få en att gå runt på Magasin 3.

Ett besök i Studio L2 är ett måste för mig i detta sammanhang där Lambert Werner fortsätter att visas fram till 11 juni. Till min glädje intresserar hans livsverk, genom min nyligen publicerade bok och det påfyllda antalet utställda verk, allt fler.