Mörkrets furste hos Ivan Aguéli – Max Book i Sala

Max Book, Sirenon – en jättestor målning är inspirerad av resor i Norbergstrakten, i Bergslagen

Kontrasten kunde knappast vara större när Max Book ställer ut i Aguélimuseet i Sala. Här hänger Ivan Aguélis små målningar gjorda för omkring hundra år sedan: små landskap som är som själstillstånd, genomlysta av ett ljus som konstnären kallade det monoteiska ljuset. För Aguéli var måleriet ett sätt att närma sig en transcendental verklighet. Genom universella korrespondenser sökte han helheten i tillvaron.

Max Book gör tvärtom. Hans mörkt turbulenta måleri, ofta i stora format, söndrar. Collageinslagen fragmenterar och styckar helheter i bitar. Landskapen snurrar och gungar som i ett hallucinatoriskt rus. Bildvärldar och referenser blandas. Det omtalade glappet smälter ihop när verklighet och fiktion blandas. Arbetsprocessen och tekniken kopplas till berättelserna: avfolkningsbygder, övergivna hus, mörka skogar och hotfull natur. Och brand, eld och rök.

Lokal brand är utställningens rubrik och temat anknyter till den stora branden i Västmanland 2014. Max Book har rest runt i trakterna av Norberg och tittat på övergivna hus och nerlagda industrier. Och i en av hans senaste bilder brinner faktiskt ett hus till tillskyndande människors förtvivlan.

Kombinationen Max Book och Ivan Aguéli ger mersmak.

Max Books senaste målning anknyter till den stora branden i Västmanland 2014

Med dödens låga fräsande i hasorna – Ur aska växer ny konst

 

Dan Wid, Cake, skulptur

”Det var en gång ett litet län som inte såg just någonting ut för världen. En tillknycklad fyrkant, inkilad mellan betydligt bättre trakter runtomkring.” Så skriver Sven Olof Karlsson i sin bok om länet. Men sommaren 2014 riktades hela landets intresse mot den stora skogsbranden som härjade där. Tre år senare har bränderna med än större styrka återkommit även på andra platser i landet. Branden gav Västmanland erfarenheter och nya insikter på många plan. Först nu börjar de summeras.

Ur aska är rubriken för Västerås konstmuseums höstutställning. Ur aska växer, har det visat sig, mer än nytt liv: även kunskap, insikter och ny konst. Femton konstnärer har handplockats med hjälp av curatorn Linda Wallenberg, alla västmanlänningar och mer eller mindre bosatta i länet.

Någon regional särprägel ska vi nog inte söka efter i ett län som har svårt att behålla sina unga konstnärer. Men utställningen hävdar sig gott i nationellt sammanhang, med verk skapade kring ett speciellt tema: branden och dess påverkan på naturen och människorna.

Ett par insatser sticker ut med det samma. Självupplevd närhet med dödens låga fräsande i hasorna på livet å ena sidan och det historiskt långa perspektivet med nuets förföriska skönhet å den andra.

Maria Koolen Hellmin, De saliga…

Maria Koolen Hellmin kombinerar den kliniska undersökningssituationen med innerlig sorg och förtvivlan i sin installation där en 25 meter lång film med tryckta bilder spänns upp mellan två stålpallar. Patrik Karlström i sin tur följer i fem stora fotografier Svartån genom länet där den passerar olika markområden. Vattenytans färger och mönster skiftar. Fotografierna som i nuets skönhet fångar historia och tid erinrar om abstrakt måleri.

Martin Holm, Scorched Mirth Tatics, ur en serie i fem delar

Flera yngre konstnärer visar sig från sina bästa sidor och är involverade i nya utvecklingsbara arbetssätt. För att bara nämna några uppskattar jag särskilt Jennifer Esplings projektion med plastexperiment: grönfärgade, bubblande ytor, jäsande av nytt liv, kombinerad med i rummet utspridda objekt, formlösa Terraformer som också de är till synes delvis täckta av nya gröna tillväxtsceller. Dan Wid paketerar den västmanländska marken och med en ironisk gest bjuder ut den till förtäring.

Martin Holm har gjort stora framsteg i sitt konstnärskap på senare tid. Serien Scorched Mirth Tactics’ titel får mig att tänka inte endast på bränders förödande verkan på mark och bebyggelse. Den intrikata bearbetningen av ytorna och de oregelbundna pannåformerna alluderar också till konstnärens omsorgsfulla praktiker.

Ur aska ruvar på ett mångfacetterat koncept som mycket väl kan användas på åtskilliga andra kulturområden. Västerås konstmuseums utställning är rik på uttryck och ingångar. Den fortsätter på Västmanlands teater. I sinnet tar jag med mig skönheten i Johanna Byströms Sims videoverk I dag vaknar skålsvampen, ett ljust och hoppfullt impromptu i färg. Med en latent kraft som nu så väl behövs när klimatförändringen ständigt gör sig påmind.

Jennifer Espling, Hypertrophy, videoprojektion

Politisk debatt om konsten i Region Västmanland

Konstens roll i länet. Vad säger Region Västmanlands politiker om det?

De samlades till en debatt på Karlsgatan 2 gångna veckan, med en ansenlig skara lyssnare i publiken.

Utgångsläget var ju givet: Region Västmanlands satsning på konstområdet ligger näst-näst längst ner i listan bland regioner och landsting i Sverige. Medvetenheten om detta har funnits bland tjänstemän länge men det har tagit tid innan politikerna börjat förstå allvaret.

Följderna har varit tydliga och ackumulerats under senare år. Konstutbudet i länet är magert, konstnärskåren föryngras föga, konstuppdragen är få, enprocentregeln har använts rätt nyckfullt, konstinköp från det offentliga är minimalt.  I den gamla industristaden Västerås, med historiska rötter i järnbrukarland, i länets mindre brukssamhällen med medföljande samhällsstrukturer, lever föreställningen kvar att konsten är en guldkant på tillvaron. Och inte som en grundläggande del i livet. En föreställning som har motverkat grundlig förändring.

Under debatten kände Konstnärsnätverkets representanter sig tvungna att förtydliga skillnaden mellan amatörer och professionella konstnärer. Att även om vem som helst kan arrangera utställningar med egna alster av olika slag så är konstnärsyrket en professionell syssla ofta med åtskilliga år av högskoleutbildning. Som består av slitsam vardagproduktion, kräver kontinuerlig övning och förbättring, uppfinningsrikedom, självständighet och på samma gång lyhörd anpassning vid uppdrag och beställningar. I professionalismen ligger mer än hantverkskunskap, där finns även den genuina individualismen och den kreativitet som driver varje egenföretagare och entreprenör. Det är svårt att försörja sig som konstnär. Och det kan Region Västmanland ändra på. Vill man det?

Erik Jersenius, längst till vänster (VLT) ) leder utfrågningen. Där efter mot höger Karin Thorborg (V), Lena Johansson (S), Andreas Porschvald (MP), Mikael Palmqvist (C), Agne Furingsten (L), Elisabeth Wäneskog (KD), Tomas Högström (M).

Regionens senaste kulturplan visar att det bland politikerna finns en insikt om att bildkonstområdet alldeles för länge har varit eftersatt i Västmanlands län. Enstaka projekt har visserligen syftat till att föra samman kommuner för att kartlägga behov och stötta initiativ till förbättringar. Men det har gång på gång visat sig att även om det iscensätts bra utställningar med konstnärsmedverkan på olika platser i länet så är det just bristen på kunskap som hindrar förändring. Eldsjälar brinner en tid men saknas den organisatoriska förankringen blir det inget kvar att bygga på på sikt.

Även om det under debattkvällen emellanåt var svårt att hålla sig till ämnesområdet konst så kom det fram goda idéer både från politikerna själva och genom kommentarer från publiken. Konstnärsnätverket uppmanade till fortsatt dialog och Lena Johansson(S) tog bollen med det samma. Det kanske inte var så svårt mot bakgrunden att Region Västmanlands senaste kulturplan har tagits fram och redan förankrats i en omfattande dialog med representanter för civilsamhälle och kommuner i länet.

Sopa framför egen dörr! Regionen ska bli en förebild! Nästintill samstämmigt instämde flera i panelen i att en långsiktig förbättring på bildkonstområdet måste bli verklighet. Enprocentregeln, rimlig ersättning för konstnärers medverkan, ateljéstöd och utställningsmöjligheter nämndes. I Västmanland har, till skillnad från många andra regioner och landsting i landet, sjukvårdsbyggandet dröjt, men nu finns det beslut på flera stora projekt där det ska kunna finnas uppdrag för länets konstnärer, även om man följer lagar och regler för upphandling. Den konsekventa tillämpningen av enprocentregeln kan visserligen i verkliga kalkyler bli flexibel, en konsekvent ”strävan” efter den kanske är gott nog till att börja med.

Den konstnärliga utsmyckningen är mer än fast byggnadsintegrerad konst. Dit hör även den allomfattande estetiska omsorgen om vårdmiljön, naturen och trädgårdarna runt vårdbyggnaderna, tavlorna på väggen i korridorer och väntrum, och kanske ett artotek. Med framsynt bemanning och organisation, liksom större konstinköpsanslag kan även det bli verklighet. Konstinköpsanslagets höjning lovades inför publiken.

Dialog och samverkan är magiska lösenord inför framtiden. Och det finns professionell kunskap att luta sig mot.

ArtFairKarneval Art Mobile i Västerås

En dystopisk karneval utlovas när Art Mobile-gruppen samlar sina medlemmar till ett sensommarevenemang.

Art Mobile är en löst sammanställd grupp av konstnärer i Västerås med omnejd. Under senare år har gruppen ordnat performance med utställning, ja, händelser i ett ruffigt hus med konstnärsateljéer. Nu väntar huset på rivning och gruppen har hyrt in sig i Konstnärsföreningens lokaler på Slottsgatan. Stora ytor med stora fönster som kräver strategier för att den utlovade karneval-stämningen ska infinna sig. Fastan, döden, uppståndelsen och extasen, det kristna årsloppets högtider apostroferas i en roligt formgiven affisch men besöket ger snarare uttryck för uppstramad ordning och reda.

Anna Granberg Naturens hämnd

Sophie Elmén Music box

Nära trettio konstnärer deltar med ett verk var, en orolig och mycket ojämn blandning av professionalism och amatörism. Några verk borde absolut ha utelämnats medan andra är värda att lyftas fram för både budskap och gestaltning. Det utflippade och skräniga kan formuleras med finess, ironin och dystopin framgår bättre med konstnärlig skärpa.

För det är dystopiska framtidsutsikter som är temat, klimathotet och miljöförstöringen som återkommer hos de flesta. Jag stannar upp med bävan inför Anna Granbergs trollsländor i jätteformat och drar igenkännande på munnen inför ett avslöjande Hitlerporträtt maskerat med blåsippa av Marcus Ivarsson. För att lite senare förskräckt rygga tillbaka inför en lösdraperad gestalt i godisregn av Sari Jacobson. Och att dra runt med det rejäla handtaget i Sofie Elméns musikbox ger tid att fundera över den kaninpest som drabbar våra hedar i sydöstra Sverige.

Visst är det roligt när det händer något i Västerås konstliv. Det är dock ännu roligare när medvetenheten om kvalitet kopplas till det tillfälliga, burleska och det improviserade. Självkritik och gallring är nödvändiga när Art Mobile visar upp sig nästa gång.

Marcus Ivarsson Maskerad

Art Space med Aida Chehrehgosha

Aida was here. Aida Chehrehgosha i Hallstahammar

Att vara artist in residence under en period innebär en oförutsägbar tid för inte bara huvudpersonen utan även för dem som är inblandade i kanten av projektet. När Aida Chehrehgosha valdes bland sökanden för Art Space projektet i Hallstahammar visste vi inte riktigt vad hon skulle göra av sin tid. Visst hade hon presenterat ett slags idéskiss och det utskickade open call förfarandet hade givna ramar och förväntningar. Men hon är ju erfaren stillbildsfotograf och filmare, van att jobba i team och under strikt schemalagd tidspress … Nu skulle hon arbeta med tuffa material, verktyg och bara händer, fysiskt och, ja, hålla på.

Samarbetet mellan Strömsholms Kanal AB, Kanalbolaget kallat, Ekomuseum Bergslagen, Konstfrämjandet och Region Västmanland gav stora möjligheter. Kanalbolaget förvaltar 11 mil med 60 slussportar som också är en del av sevärdheterna i Bergslagen. Slussarna behöver ständigt underhåll, kräver specialvirke, stockar med ålder och hållbarhet, hantverkskunskaper och naturkunskap i stort. Ett historiskt belastat material – som också blir över när det inte längre håller mot väta och tidens tand.

Aida Chehregosha fick tillgång till allt detta samt en liten röd stuga vid vattnet, nära ”hyttan” där reparationerna utförs. Efter workshops med ungdomar i början av sommaren fick hon några veckor för att förverkliga sin idé. En föreställning som genomgick förändringar under processens gång. Enkelt sammanfattat: från åsnan ”Iors depphus” till ”Familjen” med 7 små barn.

 

Nio meter höga träpålar med ristningar och vitmålade toppar ligger i Strömsholms Kanals reparationsverkstad, hyttan kallad, och väntar på att resas på en framtida plats i Hallstahammar

Bakgrunden är mycket personlig: Aida kom till Hallstahammar vid åtta års ålder. Den ständiga känslan av att vara invandrare, tjej och utanför skapade frustration, avstånd och traumatiska minnen. Motsättningarna med omgivningen, skolan och familjen, blev stora och hon ville bort. Nu, när hon står mitt i en konstnärlig karriär och har egen familj ser hon dessa år med en annan förståelse. Verket som hon skulle göra var tänkt att spegla den här förvandlingen. Det kan låta okomplicerat och självklart.

Arbetet i trä och i stora mått får mig att tänka på Baselitz, Kirkeby. Den inspelade processen under residencytiden med utgångspunkt i arbetsprocessen är under produktion, med Aidas makes, Christian Haags assistans. Med tanke på allt arbete i trä och ristningar – det är bara träsnitt i stort format som jag saknar. Tänk om verket kunde få placeras enligt Aidas önskan: i den närbelägna Skantzjön med trampstenar för att komma nära.

Sättet att arbeta med de stora trästockarna, med verktyg från finstilta borrar till kraftig motorsåg, tjärlukten, färg- och kalklösningarna var något nytt för Aida. Långsamheten, ron, ett meditativt flow när hon ristade sitt tonårsklotter i stockarna: Aida was here, Aida was here … om och om igen.

Art Space som projekt, genom sina samarbetspartners, är också en påminnelse om naturens värden ur framtidsperspektiv. Konstverk, placerade på rätta ställen gör att vi uppmärksammar värdet av en vattenåder i stora skogstrakter, växtlighetens mångfald och att vi stannar kvar på de kultur- och näringshistoriskt viktiga platserna.

Nu återstår väntan på kulturnämndens godkännande av plats för utplacering av de fem stycken nio meter höga stockarna som stöttar varandra likt familjemedlemmar under barnens uppväxtår. Därtill sju låga stubbar, också de svarta och försedda med klottret Aida was here. Väl det gjort har Hallstahammar fått ett konstverk som berättar om vikten att hålla samman, stötta varandra och att släppa in dem som är nya och annorlunda. Ett verk som både pekar bakåt och framåt i tiden. Och utgör på samma gång en anslående blick i stadslandskapet.

Överläggning mitt under arbetet. Aida Chehrehgosha och Christina Haag i Kanalbolagets hytta.

Förstå eller missförstå. Apropå Mounir Fatmi i Göteborg

Ord, kommunikation och språk är temat för ett par utställningar i Göteborg denna sommar. Det verkar som om att använda ord för att dela upplevelser, erfarenheter, kunskap och åsikter har blivit problematiskt på senare tid.

Det är ju med ordens hjälp vi skapar och ordnar vår omvärld.  Vår förståelse av sammanhang runtom oss nyanseras ytterligare av konstnärligt genomarbetade visuella uttryck, de öppnar för nya föreställningar och kreativa omdefinitioner. Som konsthistoriker, kulturjournalist och konstadministratör som arbetar med båda väger jag orden ofta på guldvåg och försöker paradoxalt nog vara både exakt och öppen för skiftande förståelsehorisonter.

Den marockanske konstnären Mounir Fatmi, aktuell på Göteborgs konsthall, bär på en enorm misstro på ordens kommunikativa betydelse i sociala sammanhang och för mellanmänskliga relationer. Han ser bakåt i tiden och hävdar att ord är något obsolet och inexakt. Det är denna frustration som han formulerar i sina verk. Han ser misslyckandena i religiösa och ideologiska sammanhang.

Mounir Fatmi, In the Absence of Evidence to the Contrary. Ljusrörsinstallation och detalj med texter kring Ljus ur Koranen

Och visst: idag finns det allt fler personer och grupper som fråntar orden det hävdvunna och traditionella, överenskomna innebörd och betydelser. Så skapas instabilitet och ett gungfly där information misstolkas och missförstås. Till slut ifrågasätts den fasta gränsen mellan sinnenas och kunskapens sanningar.

Säkerligen kan konstnärliga uttryck illustrera den här brännande aktuella processen som nu pågår världen över och som vi under tidigare kristider i historien redan bevittnat flera gånger om. Konstverket behöver dock mer än att vara en kommentar. Innebörden ligger till syvende og sist i betraktarens ögon, förståelsen sker i samverkan mellan avsändare och betraktare, i en globaliserad värld oftast på olika villkor. Vi uppskattar medeltida altarskåp och renässansens storverk med kristendomens berättelser även om vi är icketroende. Vi lämnar, som tur är, fastlåsta ideologiska och religiösa tolkningar. Och i ett öppet möte mellan konstverk och betraktare uppstår dialog och tankar som pekar framåt, i stället för bakåt.

Mounir Fatmi, The Paradox (sågklinga med utsågad arabesk, verser ur Koranen) och Modern Times, video

 

 

 

Kryptogamer – Gunilla Widholm

Mossor, lavar och svampar har svårt en varm sommar som årets. Men i konsten avslöjas deras skönhet och hemligheter. Gunilla Widholm har i decennier arbetat med grafik enligt konstens alla regler. Rättare sagt: hon har följt det grafiska hantverkets mödosamma och långsamma procedurer och tekniker. Etsning och torrnål har hon valt för att närma sig växter närmast naturens hud. I serien Kryptogamer, som hon nyligen visat i bland annat Galleri Blå i Gärsnäs, har hon synat mossornas, lavarnas och ormbunkarnas livsförutsättningar och formvärld. Klassiskt rent, varsamt och finstilt, och med fokus på det minutiöst noggranna detaljarbetet. Hon spänner trådarna till Dürers naturstudier och Stig Borglinds blomsteruppsättningar. Bakom enskildheter anar jag naturens storhet. I det lilla döljer sig det stora: neutriner genomströmmar allt levande på jorden och det som är närmast oss delar vi med hela universum.

KIVIK – en palindrom. Marknaden och Aspelin

KIVIK – en palindrom

Det var nu dags för årets Kiviks marknad. Vi har gått en sväng längs stånden och genom tivolit och sitter äntligen vid kanten av Kiviksfältet med en gudomlig cevapcici i handen. Nedanför våra fötter skär ravinen, backafallet, sin djupa fåra tvärsöver det platta sandfältet. Blicken sveper runt över den stilla vattenytan, den kyliga Hanöbukten. Det är nära trettio grader varmt.

Här skapar kommersen och knallarna sin egen kultur om somrarna och omkring etthundratusen besökare strömmar till och stortrivs. Familjeutflykt och shopping – det är nuet i stunden som gäller.

 

Konstnären Gert Aspelin har en omvänd syn på fältet. Jag fick hans bok Sandskrift i min hand innan jag blev sommarboende på Österlen och lika förälskad i hedarna som jag förmodar han är. Gert Aspelin började sin konstnärliga utforskning av Kiviksfältet – och just ravinen som inte är någon bäckfåra – vid 1970-talets början. Sedan dess har han målat, skulpterat, fotograferat och gjort grafik på temat. Och även skrivit ner sina filosofiskt poetiska funderingar kring de implikationer som den här unika geologiska platsen ger upphov till. I sommar visar han ett urval ur detta projekt på Lunds konsthalls utställning Omnejd, tillsammans med åtta andra konstnärer.

Fältets romboida sluttande buktande form delas asymmetriskt med det tvära snittet i hans bilder. Horisontaler och vertikaler skär sina skåror för undersökningens skull. Massornas gåtfullhet får en erotisk laddning, det vetenskapliga sublimeras. Konsten närmar sig alkemiska förståelseprocesser.

Det är en sorts jordkonst med universella anspråk. Gert Aspelin ser sandfältet i ett kosmiskt perspektiv där naturen och särskilt människan intar en viktig plats som förstående och tolkande part men som i det stora hela är lika små som sandkornen. Även sandkornen formar ett slags skrift, ett språk genom geologiska avlagringar, ett slags nersmulad tid. Att människan på jorden, liksom sandkornet är en gnistrande ljusbärande del av det oändliga mörka universum är inte längre lika självklart som det varit tidigare. Aspelins svit kring backafallet som skär genom Kiviksfältet framstår som en kärleksfull påminnelse om detta.

 

Kvinnokraft i Brösarps konsthall

Vilken kvinnokraft!

Fyra konstnärer i sjuttio-åttio års åldern firar finissage i Brösarps konsthall på Österlen: Edna Hinnerson, Gittan Jönsson, Helmtrud Nyström och Madeleine Pyk. I decennier har de borrat sig ner i den egna bildvärlden, specifikt sökande efter klargöranden, fästpunkter och självförståelse. Den vardagliga konfrontationen med omvärlden ger deras bildskapande ständig näring än idag: gåtfulla tecken formar sköra balansakter i varje målning och dramatiska berättelser tar plats.

Minnen blir till egna hieroglyfer, tänker jag i dag, den 15 juli, då det just har gått 219 år sedan Rosettestenen med olika tecken och inskriptioner hittades i Egypten. Fast lösningen på de konstnärliga hieroglyfernas gåta får aldrig någon entydig tolkning och kräver ständiga nya försök.

Äldst bland konstnärerna i Brösarps konsthall är Edna Hinnerson. När hon 2013 ställde ut i Ystads konstmuseum deklarerade hon bestämt att nu var det färdigmålat, färdigskulpterat. Surrealistiska färggranna trädgårdsinspirerade objekt samsades då med allvarligt stämda ikonlika målningar. Driven av viljan att förstå fortsätter hon ändå att skapa sina egna hemliga tecken och också behållare för dem. En tårbehållare till exempel. Vi kan inget annat än spegla oss i dem. Och finna en stilla lycka, kraft att gå vidare på den egna vägen.

Verk av Edna Hinnerson

Politikerna om konstens roll i Västerås stad

 

 

 

 

Politiker från främst kulturnämnden i Västerås stad svarar på frågor

Debatt om konsten i Västerås stad med politiker i panel! Jag har bott i Västerås sedan 1984 och aldrig varit med om maken. Det är bra gjort av nätverket med konstnärer och konstaktörer att få VLT:s kulturredaktör Erik Jersenius som moderator. Den 29 maj kom då partiernas representanter till Elektra bio (utom KD och SD) och Jersenius ställde sina frågor rakt på sak.

Vad ska vi med konsten till och varför? Ska vi ha en konsthall? Ateljéstöd – varför har vi inte det? MU-avtalet – varför följer vi inte det? Den offentliga konstens ställning. Skolan och de estetiska ämnena. Och min hjärtefråga: Regionalt resurscentrum för offentlig konst. (Detta senare återkommer säkert då Region Västmanlands politiker möter publiken den 28 augusti.)

Idel rosiga svar bubblade fram när panelen fick ordet. Positivt, stärkande, bra för skola och ungdom, och landsbygdsutveckling, för egen firma och yttrandefrihet.

Kulturnämndens representanter i olika varierande sammanställningar (med föga omsättning på ordförandeposten) har skött Västerås konstliv i decennier. Vad finns då bakom de högtflygande orden?

När publiken ställde frågorna var det lätt att förstå varför det inte finns någon större föryngring och varför unga konstnärer flyttar från stan. Villkoren för att arbeta som konstnär i Västerås har länge varit tuffa. På 1960-talet fanns ett sjudande konstliv, konstnärernas förening och liksom konsthantverkarnas och amatörernas tillsammans med andra aktörer var aktiva. Tanken på offentlig konst var i växande då stadsomvandlingen och byggandet (liksom rivningarna av den gamla stadskärnan) satte fart.

I dag är läget ett annat. Politikernas svar denna kväll vad gäller konkreta åtgärder visar att det saknas visioner och kunskap om konstens värde på många plan: konstens roll för att skapa stadens image och varumärke, konstens roll som en av de kreativa näringarna och del i turism, konstens betydelse för folkhälsa och även dess sociala implikationer liksom dess betydelse för demokratiprocesser. Därtill kommer de estetiska och skapande ämnenas roll för barn och ungdomar i skolan, dess påverkan på inlärningsprocesser. Och då har jag ändå bara ytligt rört vid dessa ämnen.  Konstens egenvärde och tillgången till kultur överhuvud finns olika åsikter om bland partiernas lokala representanter.

När en av politikerna nonchalant kommenterar att konsten inte behöver någon infrastruktur avslöjar detta en hårresande okunskap. För i Västerås är det just bristen på bärande infrastruktur som gör att ad hoc lösningar (som att nu ska cykelgångarna ”smyckas” av skolungdomar med en konstnärs medverkan) får ta plats i stället för långsiktiga investeringar.

En del av denna infrastruktur är just enprocentregeln och stadens krav på byggföretag att tillämpa detta inom kommunen, villkorat ateljéstöd för att få konstnärer att växa och stanna kvar , öppen diskussion om offentlig konst och den estetiska utformningen av de boendes ”vardagsrum”, allmänna gator och torg för långsiktiga projekt med estetisk och social udd. Dialog i samverkan med konstföreningar och arbetsplatsföreningar, med sammanslutningar i skola och stadsdelar.

Och som ett utflöde av dessa: arrangemang då just de visuella konstarterna uppmärksammas, en ”Art week” då konstutställningar kompletteras med konstfilmvisningar utomhus, fotoprojekt, performancer, trolleri och dans – kort sagt: konst i vid bemärkelse.

Allt detta förutsätter inte så mycket mer pengar och ökade budgetar. Det som behövs är en vision, orädd vilja och målmedvetenhet, och främst: kunskap om konstens och konstproduktionens villkor. När jag lyssnar på politikerna i den här ”debatten” förstår jag att vi har en bra bit kvar att gå.

 

Sida 1 av 3123