Saklighet och erotik. Aslan Goisum i Lunds konsthall

Torr avskalad saklighet och geometrisk, teknisk perfektion är något som kan få besökaren att genast vända och lämna konsthallen i Lund. Det är den i Tjetjenien födda och i Berlin verksamme konstnären Aslan Goisum som solodebuterar i Sverige. Men skenet bedrar. Efter en tid kan jag spåra berättelser om minnen, förlust och motståndshandling, uppfattar känslor som visserligen hålls på avstånd men sorgen och smärtan skymtar fram. Att se sig om i världen och bevittna oron i vår samtid, krigen och klimatförändringarna som driver flyktingströmmarna framför sig, det politiska och totalitära förtrycket mot oliktänkande och homosexuella som sprider sig räcker som bakgrund för inlevelse och fokusering på konstverken.

Svartlackerade staket skapar sju inhägnader i första salen, de låser in och stänger ute och förhindrar fri rörlighet. Visuellt är de svåra att greppa, de tycks glida undan med sin abstrakta tystnad. Min hjärna kopplar dem snabbt till den rådande synen på migration inom EU. Att objekten har inspirerats av gravar ger associationerna än mer ödesdiger tyngd. På den karnationsrosa väggen längs våningen ovanför hänger en lång rad bokobjekt, med precist skurna snitt som blottlägger mandelformade hål, inneslutna av bokstavsresternas skugga längs de skurna bladen. Också här: tigandet och den ljudlösa smärtan som kan drabba kroppen efter en tortyrlik behandling.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett videoverk i sex korta avnitt visar mörka människor i snötäckt skog, hopkrupna gräver de i marken, tänder brasor och går vidare. Elden sprakar, jag inbillar mig att jag känner den fräna röklukten som fyller skymningen i filmsekvenserna. Facklorna glöder som irrbloss i mörkret. Scythian Journey är titeln. När vi vet att skyterna var ett nomadfolk från Iran som under antiken erövrade ett stort rike fram till Svarta havet och det romerska riket så går mina associationer snarare till de turkiska bergen. De mörka gestalter vi ser i filmen är inga aggressiva ryttare, snarare återigen flyktingar under svåra omständigheter i vintriga bergstrakter.

Mitt i konsthallen högsta sal sträcker sig ända upp till taket en tresidig hög videopelare där bilderna smeker en ung och vacker manskropp. Sensuell tystnad kringgärdar kamerans närgångenhet, Prism är som en bugning för fri kärlek och ett trots mot död och förgänglighet.

Å så fortsätter det med perfekt ordnade krigsskadade gatuskyltar från staden Grozny (som dessutom betyder förskräcklig, skräckinjagande) eller med imiterade miniatyrmonument som påminner om Sovjettiden.

Lunds konsthall bjuder generöst vid varje utställning på en kostnadsfri katalog med genomarbetad textpresentation. Jag läser Anders Kruegers initierade text. Den torra disciplinerade abstraktionsnivå som utmärker Goisums konst befästs här. Ett filosofiskt teoretiskt galler läggs över konstverken med referens till Gilles Deleuze. Orden svävar runt och ger en illusorisk förståelse som dessvärre skymmer konstverken. Orden hakar inte fast i verkligheten, omvärlden hålls utanför. Varför är de alls angelägna? Först när konstverken och konstnärens tankar förs samman och vi aktualiserar samtidshistorien fylls Goisums konst med mening.

(Utställningen pågår till den 12 maj.)