Höstens galleriupptakt i Malmö får besökarna att svettas. Den ovanligt varma septemberkvällen inför första helgen i månaden gör gallerilokalerna på Båstadsgatan extra varma.  Men det är en imponerande vidd av konst som lockar.

Ingeborg Blom Andersskog, Moving Lines, måleri – teckning på pappersrullar, SPARK.

Ingeborg Blom Anderssog, Att teckna ett rum (hämtad från konstnärens hemsida)

Jag börjar med norska Ingeborg Blom Andersskogs jättestora bemålade pappersrullar, som formar sig till dynamiskt svällande arkitektoniska volymer i det begränsade gallerirummet på SPARK. Keramiker från början har hon med tiden expanderat sina verk i rumsliga sammanhang och gjort det även genom sin egen kropp. Det hon på SPARK kallar teckningar formar sig till arkitektoniska volymer, måhända i väntan på att förverkligas/byggas. Likt ett mörkt hål i universum slukar svärtan allt ljus i den sena eftermiddagssolen.

Per Gustafsson, 84 målningar på väggen, Timo Menke, matta med digitalt tryck. Johan Sandström från Molekyl gallery berättar om utställningen

På Molekyl gallery är Per Gustafssons 84 små målningar uppsatta som ett dagboksflöde på en hel vägg. Mittemot hänger även Alice Máselnikovás känsliga kolteckningar och en ömsint utformad akvarell. På golvet ringlar det abstrakta modernistiska mönstret i ett förvrängt övervakningsperspektiv som digitaltryck på en matta av mångsysslaren Timo Menke.

Till sist på Galleri CC har Anne Munnecke från Danmark gjort en sinnligt vacker installation med fokus på växter som hon använder till att göra färgpigment av. För både batik och måleri. Det finns ett starkt miljöengagemang som driver på. Och nyanserna imponerar. Särskilt indigon, den japanska vejden som inte är den samma som den traditionella svenska.

Alice Máselniková, kolteckning och akvarell, Molekyl gallery

Tuss Marie Lysén Peace, stillbild ur video Rostrum

Å på Galleri Rostrum ger samtidigt Tuss Marie Lysén inblickar i en pågående konstnärlig process i olika media. Den starka empatin räcker inte för att stilla hennes frustration inför krig och lidande som pågår i världen runtom oss. Ur väggstora teckningar, textbaserad video och installation växer längtan efter fred och stillhet i vardagen.

Tyss Marie Lysén vardagen mitt i världen Rostrum

Efter att ha sett Martha Ossowska Perssons utställning på Västerås konstmuseum med mästerliga och obehagligta akvareller i stora format råkar jag läsa Carolina Thorells diktsamling I varje grässtrå såg jag en eld.

Martha Ossowska Persson, Ljusets rörelse i mörkt vatten. Akvarell.

…”ja, som själva värdet I att fläta fingrarna samman/fastän döden ” skriver Thorell i sin sjätte diktsamling.

Samtidseko. Var är utvägen?

Välkommen till yogainspirerad färg- och tonmeditation i anslutning till Irene Trotzigs måleri

När? Fredagen den 26 juli, klockan 16 till omkring 17.30

Var? Irene Trotzigs ateljé, Lillehem 330 Degeberga

• Leder gör Kristina Maria Mezei, konstvetare och yogalärare
• Klangskålarna hanteras av Filippa Engellau, ljudkonstnär och musiklärare
• Irene Trotzig berättar om ett verk och sitt måleri

Vad ska vi göra?

Vi börjar med andningsövningar, fortsätter med chakravisualisering.

Väljer därefter en färg från ett av våra chakran och utforskar den i en av Irenes målningar, kompositionellt och tolkningsmässigt. Irene berättar om sina färger och om sitt måleri.

Avslutar med några yogapositioner och avslappning.

Anmälan till kristinamezei@hotmail.com  (det finns plats för max 10 personer)

Har du en yogamatta så ta med den.

Irene Trotzigs ateljé, Lillehem 330 Degeberga

Terrarium, installationsvy

Kapwani Kiwanga är en kanadensisk konstnär som gör förföriskt vackra platsspecifika installationer i stort sett varje gång hon ställer ut. Så är det på årets Venedigbiennal i den kanadensiska paviljongen och så är det på Copenhagen Contemporary i Köpenhamn. The Length of the Horizon samlar många verk och ger sken av poetiskt sinnlig skönhet och referenser till flera av modernismens olika stilar. Men bakom skönhet och perfektion döljer sig djupt kritiska frågor.

Installationerna kretsar kring växter, bladverk, färg och ljus. Hon vänder och vrider på sina motiv och förankrar dem i dåtid och nutid. Med en forskarens nyfikenhet djupdyker hon i historien, och ställer obekväma frågor om maktbalans och relationer, kolonialism, rasism och storskalig handel i världen. De politiska implikationerna är många och olika perspektiv flätas samman.

Sisal Works

pink-blue

En vägg av skimrande gulvita fibrer överraskar redan i början av utställningen. Det är torkade sisalfibrer som, inplanterade från Mexico, odlades över hela Tanzania under skiftande politiska förhållanden för landets ekonomiska välgång från sent 1800-tal tills plasten slog ut dess betydelse. Läser vi bakgrundstexterna till Sisal Works får vi upp ögonen hur en migrerande växt förvandlar ett lands ekonomiska och politiska historia och skapar skadlig monokultur på flera nivåer.

Jag njuter av färg- och ljuskonstrasterna i pink-blue, för att ta ännu ett exempel. Med försiktiga steg går jag framåt i en 16 meter lång korridor som är uppdelad i ett rosa och därefter ett blått rum. Den nästan sakralt enkla och genomträngande färgupplevelsen erinrar om James Turells installation på konsthallens övervåning. Men återigen ger bakgrundstexten en helt annan förklaring. Det handlar och färgers användning i psykologiskt och manipulativt syfte, initierat av Gene Baker och Ron Miller kring 1980 i Seattle. Min förkärlek till den rosa färgen får en vetenskaplig benämning:  P-618.

I sin iver att ambitiöst och djuptlodande granska historiska och sociopolitiska förhållanden genom sin konst tenderar Kapwani Kiwanga att fastslå tolkningen av sina installationer och skulpturer. Hon släpper inte makten över sina verk. En fri tolkning, rent estetisk, rumslig, strukturell eller konsthistorisk framstår som malplacerad. Användarhandboken blir lite tröttsam. Just detta gör att min spontana upplevelse nästintill tillintetgörs.

Välkommen till en färg- och klangmeditation som fokuserar på dina chakran.

Har du någonsin undrat hur färg och ljud kan påverka ditt välbefinnande? Nu har du chansen att utforska detta genom en färg- och klangmeditation som fokuserar på dina chakran.

Tema: Chakravisualisering
Leder gör Kristina Maria Mezei, certifierad yogalärare och konstvetare.
Klangskålarna hanteras av ljudkonstnären och musikern Filippa Engellau.
Tid och plats:
Måndagen den 8 juli
kl. 16:00 till ca 17:00
Var?
Axlahultsvägen 11 i Vitaby, hos Filippa Engellau
Vad kan du förvänta dig?
Under denna timme kommer vi att göra en chakravisualisering genom en guidad meditation.

Vi börjar med enkla andningsövningar och fokuserar därefter på våra sju chackran. Med målet att föreställa oss och uppleva den osynliga färgkropp som omger människans fysiska kropp. Vi avslutar med enkla sittande rörelser för att behålla den nya energin.
Därefter: Avslappning och reflektion med tid för att integrera upplevelsen och dela tankar med gruppen om man så önskar.

Denna meditation är öppen för alla, oavsett tidigare erfarenhet av meditation eller kunskap om chakrasystemet. Det enda du behöver är en öppenhet för att utforska nya sätt att främja ditt välbefinnande.
Anmälan
Vänligen anmäl dig i förväg till engellau.music@gmail.com platserna är begränsade.
Varmt välkommen!

En hinner inte med så många vernissager på en knapp lördag eftermiddag om det ges tillfälle att prata med konstnärerna. Efter Konstakademiens stora utställning i Stockholm för några år sedan fyller Kajsa Mattas med råge Tjörnedala konsthall i Baskemölla på Österlen. Bra gjort från Christel och ÖSKG att få henne att ställa ut. Både äldre och alldeles nya skulpturer finns här, akvareller och min favorit, Teresa Dykerskan.

Kajsa Mattas i samtal med Jenny Ahlberg och hennes man, och mig

Jag känner mig väl igen i Teresa som dyker. Inte bara metaforiskt utan helt konkret. Älskar att dyka nämligen. Att få göra det i ett levande hav och bland klippor är en ynnest. Varje sommar ser jag fram emot de varma dagar som gör att Östersjöns vatten inte är iskallt och vindarna inte sveper in stora vågor i Vårhallens klippbassäng.

Det kräver inte bara ett djupt andetag utan en god portion tillit till livet och naturen själv  – det är lätt att känna hur liten, bräcklig, skör och utsatt människan är inför hoppet från klippans kant. Å sedan – så härligt det är när vattnet brusar och sprakar runt kroppen innan en kommer upp till ytan och solskenet. Att dyka just så känns som ett livselixir.

Kajsa Mattas, Teresa Dykerskan från 1985. 

Vilken spännande kväll – än en gång hos Ann Rosén och Sten-Olov Hellström i Schhh Vardagsrummet, Östra Hoby. Två annorlunda och intrikata audiovisuella framföranden.

Trajectories – tre magiker som agerar i mörkret. Och Vivian Li med ett nästintill ambient stycke som gav avslappning och fantasisk vila.

Presentationerna ser ut såhär på hemsidan Gästspel från Kanada | Trajectories & Vivian Li | schhh

𝕋𝕣𝕒𝕛𝕖𝕔𝕥𝕠𝕣𝕚𝕖𝕤 ~ (ℂ𝔸/𝕊𝕎𝔼)
Trajectories är ett kanadensiskt-svenskt kollektiv av ljudkonstnärer och kompositörer bestående av Connor Cook, Charles Harding och Malte Leander. Genom att reflektera och kommentera samtida frågor och händelser formar varje enskild skapares perspektiv interaktivt kollektivets riktning och vice versa. I denna iterativa praktik utforskar Trajectories en mängd olika inspelningsuppsättningar, kollaborativa kompositionstekniker och experimenterar med idéer om konstnärens icke-antropocentriska positionering, närvarande vid tidpunkten för inspelning, komponering och framförande. De dokumenterar expeditioner med hjälp av fältinspelare, hydrofoner och olika kameror för att fördjupas i synen och ljuden från miljöer, i syfte att vårda gradvis framväxande konstnärliga teman kring den ekologiska och historiska karaktären hos geografiska platser och, som ett resultat, engagera sig i nytt arbete med personlig mening förstärkt av omgivningens djupare sammanhang.
https://trajectoriescollective.bandcamp.com/

𝕍𝕚𝕧𝕚𝕒𝕟 𝕃𝕚 ~ (ℂ𝔸)
Vivian Li är en Tiohtià:ke/”Montreal”-baserad multidisciplinär ljudkonstnär och kompositör. Hennes praktik kombinerar användningen av syntar, akustiska instrument, ljudinspelningar och ljudprogrammering genom improvisations performan installation och ljuddesign. Med utgångspunkt i en pågående fascination för ljudens terapeutiska egenskaper, försöker hon skapa uppslukande och oneiriska miljöer som främjar mjukhet, intimitet och varaktighet, och uppmanar lyssnarna att sakta ner, lyssna aktivt och söka vila kollektivt som en underhållningsakt. Sedan 2021 är hon värd för ett månatligt radioprogram ”Lo Signal” på Montreals samhällsradiostation CKUT 90.3fm. Denna 2-timmars slot fungerar som en sonisk lekplats, där hon spelar sina omgivande scraps, fältinspelningar, drönare, ljudexperiment och ljuddagbok.
https://specialdevivery.bandcamp.com/

Yinka Shonibare, Refugee astronaut vid ingången till utställningen i Arsenalen

Det var några hektiska dagar i mitten av april innan biennalen öppnades. Kylan lamslog utelivet, det regnade och blåste kallt men allt som skulle ses och diskuteras håll oss varma.

Läs min recension som jag skrev efter pressdagarna i april.

Venedigbiennalen 2024 är en blandning av fantastisk konst och kitsch – Opulens

Bifogar ytterligare några bilder.

Pierre Huyghe, Detalj ur Liminal (Stillbild ur film)

Julien Creuzet, Installation i Frankrikes paviljong

Grupputställningar med fokus på politiska händelser kan ge illavarslande rysningar. Men Oläkt, på Moderna Museet i Malmö är ute efter något annat än skildringar av aktivism. Här handlar det snarare om att ringa in minnen och känslor som nederlaget efter den arabiska våren har lett till hos många människor som tvingats till flykt eller som lever kvar i ett samhälleligt tomrum och under politiskt förtryck i sina hemländer.

Khaled Hafez, Military Industrial Complex

Muhammad Ali, ur 366 Days of 2012

Muhammad Ali, ur 366 Days of 2012

17 konstnärer från ett tiotal länder har bjudits in med hjälp av Abir Boukhari, tidigare föreståndare för ett samtidskonstcentrum i Damaskus, Syrien och som numera bor i Stockholm. Tillsammans med Moderna Museets curator Joa Lundberg har de gjort en smärtsam och imponerade sammanställning som besökaren behöver tid att ta till sig.

Konstnärerna, välmeriterade och skickliga, och deras konstverk har inga svar på efterdyningarna av de omvälvande samhällsförändringar som har ägt rum i Nordafrika och Mellanöstern med början i januari 2011. Förhoppningar och utopier har vänts till dystopier och politiskt förtryck, högljudda protester på gator och torg i tyst individuell introspektion eller ett konstaterande av militariseringen och högervridningen i en allt större del av världen.

När orden inte längre bär är de konstnärliga gestaltningarna fyllda av poetiska men sorgsna och frågande existentiella funderingar, i stället för historisk redovisning och dokumentation. Många av de deltagande konstnärerna anknyter till inhemska traditioner för att formulera känslorna i nuläget, metaforiskt reflektera kring det tomrum och den väntan de upplever. Vem är jag som har tvingats fly, som tvingats tiga? Identitetsfrågorna tränger sig på när hemstaden ligger i spillror, utplånad eller omöjlig att återvända till. Abstraktion och surrealism i uttrycken, olika medier som objekt, film, måleri, grafik och imponerande textila verk återupplivar gamla traditioner, hantverk, uråldriga föreställningsvärldar, mönster och ornamentik. Arabiska bokstäver blir till kalligrafi, egyptiska gravmålningar inspirerar bittert ironiska collage i långa sekvenser som också animeras.

Jag stannar upp inför Muhammad Alis teckningar, 366 Days of 2012. Han gjorde en om dagen under detta år i Syrien, nu har de ordnats i tolv rader som motsvarar årets månader. Han fann sin utgångspunkt i en bok från 1100-talet som föreställer mytologiska imaginära varelser. Under krigsåren uppfattade han folk runtomkring sig som muterade, degenererade väsen, fråntagna medmänsklighet och fyllda av lömskhet och illvilja. I ett annat verk gestaltar han hur tiden i ett väggur har stannat upp och svarta blodiglar svärmar runt som törstiga insekter på den vita väggen. Men, säger konstnären trots allt förhoppningsfullt, blodiglar används också i helande, blodrenande syfte.

Hadia Gana, Zarda (på golvet), Safaa Erruas, Flags (pärlbroderier, hängande)

Rachid Koraichi, Jardin d’Africa, gobeläng, detalj

Ett tillfälligt grafiskt verk täcker en bit av golvet, det ser ut som rester efter en picknick som hastigt har lämnats. Urdruckna flaskor och bleknade förpackningar ligger utspridda kring en text som förefaller som ett mönster i blodrött pulver. Hadia Ganas hyllning till martyrerna som offrat sina liv för revolutionen i Libyen är en vemodig minnesakt.

Flera textila verk återupplivar gamla tekniker, oftast använda av kvinnor. Förutom Rachid Koraichis stora gobeläng med en nästan sakral framtoning imponerar Diana Jabis broderier gjorda efter gamla stadens kartbild i Damaskus. Än lever den sönderbombade staden i hennes projekt, i guld och svart. Men när projektets alla tolv broderier är gjorda befarar hon att konsten inte längre kan fly verkligheten och stadens utplåning blir även för konstnären själv ett faktum.

En eloge till den kortfattade katalogen som förutom svensk och engelsk text också har arabisk översättning efter varje uppslag. Förhoppningsvis hittar de många nysvenskar som bor i en stad som Malmö till Moderna Museet.

Utställningen pågår ända till den 15 september.

Aslan Goisum, Prism

Torr avskalad saklighet och geometrisk, teknisk perfektion är något som kan få besökaren att genast vända och lämna konsthallen i Lund. Det är den i Tjetjenien födda och i Berlin verksamme konstnären Aslan Goisum som solodebuterar i Sverige. Men skenet bedrar. Efter en tid kan jag spåra berättelser om minnen, förlust och motståndshandling, uppfattar känslor som visserligen hålls på avstånd men sorgen och smärtan skymtar fram. Att se sig om i världen och bevittna oron i vår samtid, krigen och klimatförändringarna som driver flyktingströmmarna framför sig, det politiska och totalitära förtrycket mot oliktänkande och homosexuella som sprider sig räcker som bakgrund för inlevelse och fokusering på konstverken.

Aslan Goisum, Object och Spear (på övervåningen)

Svartlackerade staket skapar sju inhägnader i första salen, de låser in och stänger ute och förhindrar fri rörlighet. Visuellt är de svåra att greppa, de tycks glida undan med sin abstrakta tystnad. Min hjärna kopplar dem snabbt till den rådande synen på migration inom EU. Att objekten har inspirerats av gravar ger associationerna än mer ödesdiger tyngd. På den karnationsrosa väggen längs våningen ovanför hänger en lång rad bokobjekt, med precist skurna snitt som blottlägger mandelformade hål, inneslutna av bokstavsresternas skugga längs de skurna bladen. Också här: tigandet och den ljudlösa smärtan som kan drabba kroppen efter en tortyrlik behandling.

Aslan Goisum, Scythian Journey

Aslan Goisum, Scythian Journey

Ett videoverk i sex korta avnitt visar mörka människor i snötäckt skog, hopkrupna gräver de i marken, tänder brasor och går vidare. Elden sprakar, jag inbillar mig att jag känner den fräna röklukten som fyller skymningen i filmsekvenserna. Facklorna glöder som irrbloss i mörkret. Scythian Journey är titeln. När vi vet att skyterna var ett nomadfolk från Iran som under antiken erövrade ett stort rike fram till Svarta havet och det romerska riket så går mina associationer snarare till de turkiska bergen. De mörka gestalter vi ser i filmen är inga aggressiva ryttare, snarare återigen flyktingar under svåra omständigheter i vintriga bergstrakter.

Mitt i konsthallen högsta sal sträcker sig ända upp till taket en tresidig hög videopelare där bilderna smeker en ung och vacker manskropp. Sensuell tystnad kringgärdar kamerans närgångenhet, Prism är som en bugning för fri kärlek och ett trots mot död och förgänglighet.

Å så fortsätter det med perfekt ordnade krigsskadade gatuskyltar från staden Grozny (som dessutom betyder förskräcklig, skräckinjagande) eller med imiterade miniatyrmonument som påminner om Sovjettiden.

Lunds konsthall bjuder generöst vid varje utställning på en kostnadsfri katalog med genomarbetad textpresentation. Jag läser Anders Kruegers initierade text. Den torra disciplinerade abstraktionsnivå som utmärker Goisums konst befästs här. Ett filosofiskt teoretiskt galler läggs över konstverken med referens till Gilles Deleuze. Orden svävar runt och ger en illusorisk förståelse som dessvärre skymmer konstverken. Orden hakar inte fast i verkligheten, omvärlden hålls utanför. Varför är de alls angelägna? Först när konstverken och konstnärens tankar förs samman och vi aktualiserar samtidshistorien fylls Goisums konst med mening.

(Utställningen pågår till den 12 maj.)