Fult och vackert på Digitaliseum i Malmö

  Oj, så fula de är, utropar mitt sällskap när vi tittar på Lisa Rydbergs senaste animerade kortfilmer. Men de handlar just om fula historier på Digitaliseum i Malmö. Sedan 2014 har curatorn och konstnären Fredrik Weerasinghe satsat på att visa just digital konst i ett gammalt industrikvarter i Västra hamnen som numera hyser konstnärsateljéer och en utsökt restaurang.

Lisa Rydberg är illustratör, tecknare och tillsammans med Lars Henrik Andersson, musiker och animatör, står hon bakom två nu aktuella kortfilmer. Missförhållanden i vardagen i en dysfunktionell familj (En lång och utdragen olyckshändelse) och en flickas naiva promenad mot annalkande våldtäkt (Så inget händer dig) återskapas när skräck och komik flätas samman, förtvivlan avlöses av räddning, antingen genom polisens ingripande eller ett mirakel. Karaktärer och stämningar, obehagliga situationer sammanfattas i träffsäkra sparsmakade teckningar. I en nyutkommen bok, Fågel Bix, tecknar hon en burlesk parallellhistoria till covidpandemin.

Om det finns något mirakel och overkligt i den dystra verkligheten så gestaltas de dock i Lisa Rydbergs fina collage med tydlig inspiration från dada och surrealisterna.

  Skönhet och förundran finns det desto mer av i Angelina Petrovics och Martin Jutéus film Poeten talar. Båda är utbildade musiker och bildkonstnärer. I betraktarens öga sitter skönheten brukar det sägas. I det nu aktuella videoverket sitter de bokstavligen i en liten flickas öga. Hennes förundran inför världen grundas i den vattensamling hon de facto står med fötterna i och där en glad fisk svansar runt likt en katt. Hon tittar upp mot ljuset och fåglarna i himlen. Mikrokosmos vidgar sig för att omfatta hela världen. Barnets allvarsamma bävan följs av fragment från Schumans pianostycken från Kinderszenen. Hyllningen till den lila flickan återkommer i en ny jazzskiva inspelad i Mandelmanns trädgård på Österlen.

Digitaliseum är öppen på begäran fram till mitten av mars då nästa utställning öppnas.

 

 

 

Mörker och ljus strålar mot varandra. Galleri Ping-Pong startar vårens utställningar i Malmö

 

Ljusbord med print av Anna Nordquist Andersson

Den kritiska, ifrågasättande blicken stirrar inte på betraktaren längre från Anna Nordquist Anderssons fotografier och bilder. Min suveränitet har jag kvar inför de nya verken hos Galleri Ping-Pong i Malmö. Ett möte uppstår om jag vill. I så fall spårar jag konstnärens egna minnen, än en gång, genom hopklippta och omarbetade tidningsbilder från anno dazumal då numera föråldrade fototekniker användes. Somliga fotonostalgiker i dag längtar tillbaka till handfasta filmer, efter mörkrumsarbete med framkallning av negativ, spolandet med vatten, tillskärning och torkning – jag kan känna lukterna under den röda lampan i labbet än idag.

Mitt i galleriet tronar ett gammalt ljusbord, med samplade bildrester som återuppstår i en ny form. Ljuset är dess livselixir, liksom fotografiets. Textrester, strukturer, färger flätas samman också i ett hängande verk, tryckt på en kranslik glasskiva.

Anna Nordquist Anderssons collage är intrikata och kluriga, dämpade i färg och anknyter till de tidiga tyska och franska konstnärer som började klippa och klistra sina bilder. Att vända ut och in på det förväntade överraskar men i stället för kritiskt eller satiriskt avstånd finns här en närhet, med en i några fall surrealistiskt sensuell underton. Klädesplagg som anropar minnet av en person vars frånvaro fortfarande smärtar. Kärlek och längtan spritter i klippen innan de knyts samman till en helande helhet.

Collage av Anna Nordquist Andersson

Återkalla är utställningens rubrik. Och collagen blåser liv i både personliga och konstnärliga minnen. Den sorg som strömmar genom medutställaren Mausel Eksell Strindbergs mörka målningar lyser med sin frånvaro hos Anna Nordqvist Andersson.

Adama återkommer i flera titlar för Eksell Strindbergs målningar. Bakom det gedigna målarhantverket döljs skapelse och förgängelse i samma andetag. En vagt lysande kroppsdel, ett vitnande ben får mig att förnimma jordens dunkla krafter: ”Av jord är du kommen och till jord ska du åter bli.” Så strålar mörker och ljus mot varandra i denna utställning.

 

Närhet och avstånd i pandemitider. Performance-projekt i Malmö under 2022

Jaana-Kristiina Alakoski, Hackar lök på gästens begäran

”Proximity by proxy” är den fyndiga rubriken för en satsning på performance som Celsius Projects i Malmö kör igång i början av 2022. Närhet, som bekant, har blivit ett komplicerat förhållningssätt under pandemins vågor. Motsatsen ”avstånd” uppenbarar sig innan en ens hinner tänka efter.

Först ut är Jaana-Kristiina Alakoski med ”Hotel Selection” under en enda lördagseftermiddag strax efter Trettonhelgen när julen tagit slut. Är det under de, kanske på grund av pandemin allt färre, hotellvistelserna för vardagarnas konferenser som drömmarna om ett nytt liv, om att göra något nytt, bryta upp och sadla om, också börjat falna?

Tryggheten går före. Den tankefiguren utmanar Jaana-Kristiina Alakoski.

Jaana-Kristiina Alakoski, Bruksanvisning, Fråga efter mig

Den oväntade, gärna obehagliga överraskningen, kopplad till utsatthet och genusfrågor har Jaana- Kristiina Alakoski redan tidigare arbetat med sedan hon tagit sin examen i London. Denna gång ställer hon sig själv till förfogande för performancens besökare. I det spartanskt installerade gallerirummet finns det stationer för drömmar, självförverkligande, förnedring och för kvinnors utsatthet antingen de är hotellanställda eller inropade sexarbetare.

Konstnären ställer upp och galleribesökaren blir lockad, överraskad, förnedrad – i den roll som situationen påbjuder. Rollerna kan oväntat vändas om: som besökare är en avvaktande, utsattheten gäller både upphovspersonen och besökaren. Närhet är alltid en utmaning. Både i livet och i konsten.

Väl gestaltat. Jag ser fram emot fortsättningen.

 

En fruktansvärd grönska. En bok att sluka av Benjamín Labatut.

Är villkoret för vetenskapliga upptäckter vansinne och galenskap? Upplysning, kunskap, rationella beräkningar – leder de till något gott eller är de av ondo?

När den chilenske författaren Benjamín Labatuts tredje bok, En fruktansvärd grönska, nu finns översatt till svenska finner jag kvantfysikens svåra problem framställda i romanform, i en fiktiv berättelse som baseras på verkliga händelser. Författarens sakliga framställning blir alltmer inlevelsefull, allteftersom fysikens, rymdens och den subatomära forskningens giganter gestaltas. Bara för att emellanåt gränsa till febriga hallucinationer.

Utgångspunkten att undergång kantar revolutionära upptäckter ligger fast romanen igenom. Kaos är inte bara granne med Gud, de lever i samma världar. Gud kanske ändå spelar tärning med universum, vilket Einstein förnekade. Och med forskaren själv, utan att han är medveten om det, personligt och historiskt, visar det sig i urvalet under berättelsens gång. För det är alltid en man det handlar om. Här bekräftas den traditionella genibilden: en man, en galenpanna, överväldigad av jakten på att klargöra och förstå. Besattheten gränsar emellanåt till sjukdomstillstånd, verklig och/eller inbillad. Någon kvinna figurerar sällan, möjligen som förlösare eller hinder på vägen framåt där Nobelpriset hägrar.

Mest fascineras jag av avsnittet som handlar om kvantfysiken där Schrödinger och Heisenberg strider mot varandra. Underbart konkreta, visuellt starka beskrivningar av svårgripbara sammanhang i kvantmekanikens värld görs begripliga för en dilettant som jag.

Romanen börjar med kemisterna CW Scheele och Fritz Haber, och med det artificiella färgämnet preusserblått som visar vägen till upptäckten av den gas som användes i förintelsens kamrar. Flera av forskarna genomlider första världskrigets fasor, så Karl Schwarzschild, han som föregriper Einstein i sin teori om singulariteten. Det långa avsnittet om motsatta versioner av kvantmekaniken avslutas med Heisenbergs så kallade osäkerhetsprincip, som i sin syn på relationen mellan undersökaren och undersökningens objekt även är relevant för humanister av alla slag.

Epilogen är en sorgtyngd och dyster påminnelse om mänsklig hybris som skadar naturen, växterna, klimatets balans och jordens överlevnad. Slutsatser och lärdom får läsaren själv dra.

 

Christine Waller – en sorts minnesutställning. Tomelilla konsthall

The Factory

Christine Wallers konst skapade aldrig några stora rubriker. Endast femtionio år gammal gick hon bort 2017. Mitt i livet sadlade hon om och satsade på att utbilda sig till konstnär. I tjugo år kom hon att resa världen runt, till Saudiarabien, Uzbekistan, USA och till Antarktis för att nämna några platser. Hon fotograferade på sina resor och använde bilderna som collageinslag i sina målningar. Fernissa gör bilderna blanka, oljan täcker över och kompletterar fotografiernas detaljer.

The Swing, Gungan, detalj

Ödegården i Längjum utanför Vara var sedan slutet av 1990-talet Christine Wallers kombinerade hem och ateljé. Vid sin bortgång donerade hon sina efterlämnade verk till konstmuseet i Skövde. Ett urval ingår i den vandringsutställning vars första anhalt är Tomelilla konsthall (till den 9 januari 2022).

Det är som om världen håller på att bryta samman och rasa över oss när vi står inför de bästa bilderna. Olika perspektiv korsar varandra, fasader och tak knuffas upp mot himlen och telefontrådana snos samman. Betongväggarna längs gator och under viadukter fräts sönder av klotter och gamla byggen rostar bort. I norr kalvar isbergen.

Utan titel

Hur skydda sig då? Hon sätter lås på träplank, bygger pirer och barrikader när vattnet stiger, stänger fönster och dörrar som speglar den tomma rymden. Människorna trollas bort. Endast en flicka gungar med väldig fart, hennes rus och glädje är skräckblandad.

Utan titel, rosa linne

I källarplanet övergår dessa olycksbådande stämningar till mer konventionellt måleri, men med fortsatta collageinslag. Här finns också en subtil skiss på pannå, som en vink från den andra sidan. Som ett slags avsked.

Barrträd och stridsgas. Funderingar inför Ann Böttchers bildvärld på Malmö Konstmuseum

Ode till tallen för lång och trogen tjänst, teckning, 2020. Detalj

Inför Ann Böttchers många och ofta minutiöst tecknade granar drar jag mig till minnes några rader ur ett brev som Fritz Haber, den Nobelprisbelönade tysk-judiske kemisten lämnade efter sig när han dog 1934. Haber har kallats gaskrigets fader, han är mannen bakom att Tyskland började använda stridsgas under första världskriget. Klorgas och senapsgas följdes senare av Zyklon A och Zyklon B, som sprutades in i förintelselägrens kamrar under andra världskriget. Benjamín Labatut berättar i sin bok En fruktansvärd grönska om Habers oro i brevet till sin hustru: han plågas av skuldkänslor, inte för att ha orsakat så många människors död utan för att deras frånvaro får jordens växter att sprida sig så till den grad att alla andra former av liv släcks – under all denna fruktansvärda grönska.

Även nazisterna i Tyskland framhöll skogen och granens liv före människornas. Den sakliga och mångbottnade researchen, kombinerad med poetisk inlevelsefull gestaltning, är länken mellan Böttcher och Labatut. Författaren fortsätter sina utflykter mot kvantfysikens område medan Ann Böttcher gör en djupdykning genom sin familjehistoria och mot myter och värderingar som styr skapandet våra föränderliga berättelser om den omgivande världen och dess historia.

I utställningen på Malmö Konsthall, en utökad och bearbetad version från Bonniers konsthall i Stockholm tidigare i år, benar hon ut olika föreställningar om natur, skog och nationell identitet, kulturella och ideologiska föreställningar i såväl Tyskland som Sverige. Genom synen på just granen samlar hon material för nazistisk propaganda, hänsynslösa experiment, självgodhet, auktoritära statsformers förakt för svaghet och psykiska sjukdomar, för att nämna några i det breda flöde som representeras här. Även ett andligt stråk spårar hon i de mörka berättelserna, och hon lyfter de ordlösa minnen som kroppens sinnen bär på – vilka, som vi numera vet från senare forskning, även genetiskt kan föras vidare.

Matt-trasor?, 2021

Ett av de två nytillkomna verken anknyter till just detta. Ann Böttcher tycks fråga sig: hur kan Goethes färgcirkel bli en kvadrat, hur kan abstrakta resonemang bindas till kvinnligt hantverks långa och intuitiva praktik? Till matt-trasor?

Konsthistoriska referenser har inte saknats tidigare heller men de senaste tillskotten i den Böttcherska gran- och tallsamlingen har nu inspirerats av kinesisk konst. Efter en resa till Gula bergen i östra Kina, en vallfartsort sedan 700-talet för poeter och konstnärer, och med blyertspenna i sin hand återskapar hon den respekt varmed naturen har skildrats i klassiska kinesiska tuschmålningar. Öppen och dold symbolik flätas samman, politiskt och personligt, i det tålmodiga känsliga filigranarbetet.

Med lugn och fri puls leds besökaren genom den tidskrävande utställningen i Malmö Konsthalls ljusa vida rum. (Utställningen pågår till den 27 februari 2022.)

Five Corners på Lilith Performance Studio i Malmö: poetiskt och mångbottnat

Äntligen öppnar Lilith Performance Studio efter pandemin igen. Ingen soloutställning denna gång i deras stora lokaler i det forna textilindustriområdet i Malmö. Under rubriken Five Corners samsas fem konstnärer i fem hubbs som besökarna tyst viskande men fritt rör sig emellan.

Elin Maria Johansson, Echoes

Här sjungs långsamhetens lov. Ett besvärjande melodiskt musikstycke tonar lågmält i rummet och insnärjer oss i en drömsk stämning. Just olika stämningslägen gestaltas, själstillstånd över ämnesgränser där inlåsningar och beroenden över tid styr. Motsättningar antyds, likaså konflikter och faror men det mångtydig komplicerade tillåts behålla metaforiska och konstnärliga bottnar.

Mest imponerad är jag av Elin Maria Johansson Echoes, i ett poetiskt och estetiskt genomarbetat hörna där performance och projicerade naturbilder samspelar. Löv och tjock fet fårull klär både marken och de två krypande gestalter som knappt rör sig, Tillsammans med en död trädgren tycks de forma naturens långsamhet och varaktighet, men också skörhet och utsatthet. Med ojämna mellanrum viskar de något i hörlurar genom väggen, frågor om framtid och kanske förutsägelser om undergång.

Farvash, Cash hypnosis

Strax bredvid konfronteras vi av en annan hemlighetsfull process, som i ett orientaliskt alkemiskt häxkök där oljor och dofter blandas. Farvashs Cash hypnosis är meditativt långsam och omständlig. Den beslöjade huvudpersonen, omgiven av glaskolvar, flaskor och lysande vätskor förbereder sig till en interaktiv scen där en villig besökare inbjuds att klättra uppför några gradänger, till ett slags önskebrunn. Minnen från Imamzadeh Saleh-moskén i Teheran flätas in i gestaltningen.

Helena Olsson, Time Waste

Helena Olssons Time Waste är en dansande badrumsstädning, kreativt koreograferad för att gjuta liv i ett av hemmets tråkigaste måsten till vardags. Tre dansare byter av varandra och uppfinningsrikedomen i rörelserna är stor.

Ytterligare två ”corners” tillkommer, av Kasra Alikhani och Cecilia Sterner. De verkar illustrera en utsaga, självklart och ganska enkelspårigt, något som vi redan på förhand vet problematiseringen kring.

Men: så bra att Lilith Perfomance Studio är tillbaka! tänker jag, när jag banar min väg ut genom trängseln.

 

Galleri Sander i Norrköping, N33 – Bolaget Vardagsbilder

Galleri Sander i Norrköping, N33, är alltid värt ett besök. Stora fina lokaler i två våningar rymmer tre utställningar och del av en samling designmöbler och objekt och en ramverkstad med fint arbete. Jag som är intresserad av grafik och grafiska teknikers möjligheter njuter av den pågående utställningen från Västkusten, från Bolaget Vardagsbilder. Tiotal konstnärer står för 172 verk, äldre och yngre. På papper, tyg, glas som underlag, för intima hörn hemma eller stora offentliga vårdlokaler. Här finns också några fina artist’s books. Här tar jag så ofta det bara är möjligt en paus på mina resor genom landet.

Solig söndagspromenad, kryddad med nya utställningar i Malmö, den 7 november 2021

 

Britt Smelvær konstruerar sammansatta men lugna mönster i sina bilder

Detalj av vägg med minnesbilder från Britt Smelværs barndom

Broderi, här med bläckfisk, av Britt Smelvær

 

 

Efter nattens regn är dagen renspolad. Vi går nerför några trappsteg till Galleri 21 (Rådmansgatan 5) och möter en konstnär som är skicklig på att skapa mönster. Britt Smelvær, norskfödd och bosatt i Danmark, fogar samman fragment till berättelser, salta personliga minnen, fotografier, tångruskor och konsthistoriska referenser till angelägna bärande strukturer. Hon broderar, gör grafik, skapar objekt som glaslådor med optiska mönster. En skulle befara att det blir rörigt i slutändan men det är precis tvärtom: resultatet är en rytmiskt balanserad exakt dynamik som invaggar oss i harmoniskt lugn. Inte undra på att Britt Smelvær har många offentliga uppdrag bakom sig, konstnärliga gestaltningar i vårdmiljöer med välgörande verkan. Äkta visuella vitaminer.

På Spark, ett galleri (Båstadsgatan 4C) som satsar på gränssnittet mellan arkitektur och konst, påminns vi om den förödande brand som våren 2019 drabbade Notre Dame katedralen i Paris. Mikaela Steby Stenfalk samplar sociala mediers bilder från den dagen och kvällen till ett kollektivt minne i sina bilder och gör genom 3D-scanning skulpturer av ruinerna, skinande vita och organiskt drömska – som konsthistoriens tidigare föreställningar om den grekiska arkitekturen. Verklighetens sot och mörka dramatik skjuts på avstånd. Verken manar fram ögonblick av tystnad och eftertanke, en stund när då, nu och hur ska det gå sedan flyter samman.

Mikaela Steby Stenfalk, Den brandskadade Notre Dame, fasaden, 3D utskrift

Mikaela Steby Stenfalk, Den brandskadade Notre Dame, ett av tvärskeppets torn, 3D utskrift

Vi tittar in till slut även på Galleri Rostrum där Jon Åkerlind visar prov på sin hantverksskicklighet vad gäller oljemåleri. På pannå målar han tunt och torrt, nyansrikt med lena jämna fördrivningar – och inte vilka motiv som helst: kvinnoben lagda över varandra vid bord och på bänkar, på caféer, bussar och i väntsalar. Det finns något makabert över den sensualitet som både finns och förnekas, i utsnitt av kroppar som lockar med närhet men samtidigt stöter bort. Voyeurens skenbara oskuldsfullhet levandegörs i ett perfektionistiskt måleri. Jag får mig ett gott skratt då jag i en av bilderna plötsligt föreställer mig ölglasets kant som en gyllene gloria.

Jon Åkerlind, Målning