Gideonsson Londré, Garvat huvud, picklade fötter. Ett av fem mässingskar med spår av syror, salter och vätskor. 2020

Gideonsson/ Londré, Performance vid invigningen av Betingad rörelse, Moderna Museet Malmö, med ett urval verk från samlingen

De sitter och kryper fram på golvet. De gnider på en arm eller ett ben, gungar, vaggar och upprepar både små rörelser och ord. Om och om igen. Orden bildar meningar först framåt så som vi läser, sedan upprepas de baklänges tills meningen hörts i sin helhet. Det handlar om beständighet, förgänglighet, minne – men också om återupplivande och synliggörande. Först bort och sedan tillbaka. Över tid och rum.

Det är en performance som konstnärsduon Gideonsson/Londré framför under invigningsdagen av utställningen Betingad rörelse på Moderna Museet i Malmö. De blev inbjudna som medcuratorer och performancen illustrerar deras arbetsmetod. Kroppen minns. Hos arkeologer, konservatorer, museimänniskor, forskare och betraktare.

Hur känns det i kroppen när gamla verk plockas fram från magasinen för att åter bli offentligt synliga efter att ha förvarats i magasin?

Mark Manders, Rum, byggt för att erbjuda ihållande frånvaro, installation, 2001-2002

Utgångspunkten för Gideonsson/Londré är funderingar kring bevarande och konservering över tid. Rent konkret den konserveringsdagbok som återger arbetsprocessen kring Tollundmannen, en mer än 2000 år gammal kropp som upptäcktes i en mosse i Danmark 1950. I utställningens tre rum ser vi fem mässingskar, med frätta spår av syror, salter, garvvätska på insidan som anspelar på den biologiska miljö, den myr där kroppen hittades.  I utställningen öppnas glappet mellan att vara död och ändå levande.

Bland de nära trettio utställda verken finns flera som har blivit mycket kända av olika anledningar, medialt och publikt uppmärksammade som gett dem högt status. En del väcker kusliga känslor och obehag, andra bottnar i historiska minnen som ska fortsätta att leva – för att slippa sådant som Ryssland just påbörjat.

Rebecca Horn, Ostronpiano, 1995

René Magritte, Den röda modellen, 1935

Konstens mångskiktade poetiska formuleringar kan vara både makabra och deprimerande men också lekfullt energigivande. Länge stannar jag inför Rebecca Horns självspelande Ostronpiano och i andanom förvandlas metallkulorna i skalen till glänsande pärlor.

Lambert Werner – en konstnär kommer ut

Nu är min bok om Lambert Werner (1900 – 1983) klar. Välkommen till vernissage på utställningen med ett urval av hans verk som öppnas på Enköpings konsthall den 19 mars.

Lambert Werner (enkopingskonstforening.com)

Jag berättar om Lambert Werner och forskningsprojektet på KAZ kulturförening i Västerås

den 14 mars kl 18.  KAZ.se  Varmt välkomna!

Konsthistoriskt var Lambert Werner en av Sveriges första spontanister

Werner levde med sin partner Helge Åhlén från 1920-talet fram till dennes bortgång 1975

Känner du till Casa Sonja? En butik som påminner om Marimekko, med kläder i starka färger och geometriska mönster, med brukstextilier och vardagsprylar, heminredning och sånt.

Nej? Jag trodde väl det, för butik Sonja fanns i Madrid 1918. Och öppnades av Sonja Delaunay.

Elektriska prismor nr 41, 1913-1914Hon har länge behandlats i konsthistorien som målaren, som i paritet med maken Robert Delaunay, stod bakom simultanismen, ett måleriskt-färgteoretiskt koncept, byggt på de vid den tiden relativt nya forskningsrön av Chevreul om färgernas simultankontrastverkan. Ser du exempelvis rött, frammanar ögat, när du blundar komplementärfärgen grönt. Orange och lila eller blått och gult hänger på så sätt också samman.

Hon har länge behandlats i konsthistorien som målaren, som i paritet med maken Robert Delaunay, stod bakom simultanismen, ett måleriskt-färgteoretiskt koncept, byggt på de vid den tiden relativt nya forskningsrön av Chevreul om färgernas simultankontrastverkan. Ser du exempelvis rött, frammanar ögat, när du blundar komplementärfärgen grönt. Orange och lila eller blått och gult hänger på så sätt också samman.

Det var detta som Sonja Delaunay satte i system i sitt måleri med försiktigt cirklande runda mönster, i luminösa transparenta kompositioner som fylls av rörelse och dynamik. Att det var abstrakt måleri var det ingen tvekan om, så tidigt som på 1910-talet.

Den nyöppnade utställningen på Louisana i Danmark visar den gränsöverskridande bredden och omfattningen av Sonja Delaunays livsverk (1885–1979) som en avantgardets grand old lady, Hon kom att följa med sin tid. Hon gick från abstraktion till konkretism på 1960-talet, och var en av dem som ställde ut hos Denise René i Paris med den nya generationen. Däremellan gjorde hon textila mönster, mode och design, film och reklam, teaterkostymer och scenografi, artist´s books och … you name it.

Reklamfilm Simultanism 1925

Som rysk-judisk flykting talade hon flera språk och skapade i Frankrike en karriär som byggde på rika kontakter i inte endast konstnärs- och författarkretsar. Även om kritikerna ännu 1948 beklagade att hon ödslade tid på konsthantverk är det hennes utvidgade måleri som är banbrytande. Hon är en föregångare för dagens ideal av att vara kvinnlig konstnär, egenföretagare och otröttlig mångsysslare.

Sonja Delaunay, i rollen av arbetande kvinnlig konstnär, i sin studio, 1925, Paris

En förförisk färggrann bil med mönster av Sonja Delaunay tar emot när vi kommer in på utställningen. Den återkommer i hennes filmer från 1920-talet framförda av kvinnor, klädda i Delaunays kläder, sydda av hennes tyger. Varför kunde det abstrakta måleriet, utan andligt och esoteriskt innehåll som hos en Hilma af Klint, slå igenom med sådan lätthet? Sonja Delaunay har sitt självklara svar: Måleri klev in i vardagslivet för kvinnorna bar det, klädde sig i det.

  Oj, så fula de är, utropar mitt sällskap när vi tittar på Lisa Rydbergs senaste animerade kortfilmer. Men de handlar just om fula historier på Digitaliseum i Malmö. Sedan 2014 har curatorn och konstnären Fredrik Weerasinghe satsat på att visa just digital konst i ett gammalt industrikvarter i Västra hamnen som numera hyser konstnärsateljéer och en utsökt restaurang.

Lisa Rydberg är illustratör, tecknare och tillsammans med Lars Henrik Andersson, musiker och animatör, står hon bakom två nu aktuella kortfilmer. Missförhållanden i vardagen i en dysfunktionell familj (En lång och utdragen olyckshändelse) och en flickas naiva promenad mot annalkande våldtäkt (Så inget händer dig) återskapas när skräck och komik flätas samman, förtvivlan avlöses av räddning, antingen genom polisens ingripande eller ett mirakel. Karaktärer och stämningar, obehagliga situationer sammanfattas i träffsäkra sparsmakade teckningar. I en nyutkommen bok, Fågel Bix, tecknar hon en burlesk parallellhistoria till covidpandemin.

Om det finns något mirakel och overkligt i den dystra verkligheten så gestaltas de dock i Lisa Rydbergs fina collage med tydlig inspiration från dada och surrealisterna.

  Skönhet och förundran finns det desto mer av i Angelina Petrovics och Martin Jutéus film Poeten talar. Båda är utbildade musiker och bildkonstnärer. I betraktarens öga sitter skönheten brukar det sägas. I det nu aktuella videoverket sitter de bokstavligen i en liten flickas öga. Hennes förundran inför världen grundas i den vattensamling hon de facto står med fötterna i och där en glad fisk svansar runt likt en katt. Hon tittar upp mot ljuset och fåglarna i himlen. Mikrokosmos vidgar sig för att omfatta hela världen. Barnets allvarsamma bävan följs av fragment från Schumans pianostycken från Kinderszenen. Hyllningen till den lila flickan återkommer i en ny jazzskiva inspelad i Mandelmanns trädgård på Österlen.

Digitaliseum är öppen på begäran fram till mitten av mars då nästa utställning öppnas.

Ljusbord med print av Anna Nordquist Andersson

Den kritiska, ifrågasättande blicken stirrar inte på betraktaren längre från Anna Nordquist Anderssons fotografier och bilder. Min suveränitet har jag kvar inför de nya verken hos Galleri Ping-Pong i Malmö. Ett möte uppstår om jag vill. I så fall spårar jag konstnärens egna minnen, än en gång, genom hopklippta och omarbetade tidningsbilder från anno dazumal då numera föråldrade fototekniker användes. Somliga fotonostalgiker i dag längtar tillbaka till handfasta filmer, efter mörkrumsarbete med framkallning av negativ, spolandet med vatten, tillskärning och torkning – jag kan känna lukterna under den röda lampan i labbet än idag.

Mitt i galleriet tronar ett gammalt ljusbord, med samplade bildrester som återuppstår i en ny form. Ljuset är dess livselixir, liksom fotografiets. Textrester, strukturer, färger flätas samman också i ett hängande verk, tryckt på en kranslik glasskiva.

Anna Nordquist Anderssons collage är intrikata och kluriga, dämpade i färg och anknyter till de tidiga tyska och franska konstnärer som började klippa och klistra sina bilder. Att vända ut och in på det förväntade överraskar men i stället för kritiskt eller satiriskt avstånd finns här en närhet, med en i några fall surrealistiskt sensuell underton. Klädesplagg som anropar minnet av en person vars frånvaro fortfarande smärtar. Kärlek och längtan spritter i klippen innan de knyts samman till en helande helhet.

Collage av Anna Nordquist Andersson

Återkalla är utställningens rubrik. Och collagen blåser liv i både personliga och konstnärliga minnen. Den sorg som strömmar genom medutställaren Mausel Eksell Strindbergs mörka målningar lyser med sin frånvaro hos Anna Nordqvist Andersson.

Adama återkommer i flera titlar för Eksell Strindbergs målningar. Bakom det gedigna målarhantverket döljs skapelse och förgängelse i samma andetag. En vagt lysande kroppsdel, ett vitnande ben får mig att förnimma jordens dunkla krafter: ”Av jord är du kommen och till jord ska du åter bli.” Så strålar mörker och ljus mot varandra i denna utställning.

Jaana-Kristiina Alakoski, Hackar lök på gästens begäran

”Proximity by proxy” är den fyndiga rubriken för en satsning på performance som Celsius Projects i Malmö kör igång i början av 2022. Närhet, som bekant, har blivit ett komplicerat förhållningssätt under pandemins vågor. Motsatsen ”avstånd” uppenbarar sig innan en ens hinner tänka efter.

Först ut är Jaana-Kristiina Alakoski med ”Hotel Selection” under en enda lördagseftermiddag strax efter Trettonhelgen när julen tagit slut. Är det under de, kanske på grund av pandemin allt färre, hotellvistelserna för vardagarnas konferenser som drömmarna om ett nytt liv, om att göra något nytt, bryta upp och sadla om, också börjat falna?

Tryggheten går före. Den tankefiguren utmanar Jaana-Kristiina Alakoski.

Jaana-Kristiina Alakoski, Bruksanvisning, Fråga efter mig

Den oväntade, gärna obehagliga överraskningen, kopplad till utsatthet och genusfrågor har Jaana- Kristiina Alakoski redan tidigare arbetat med sedan hon tagit sin examen i London. Denna gång ställer hon sig själv till förfogande för performancens besökare. I det spartanskt installerade gallerirummet finns det stationer för drömmar, självförverkligande, förnedring och för kvinnors utsatthet antingen de är hotellanställda eller inropade sexarbetare.

Konstnären ställer upp och galleribesökaren blir lockad, överraskad, förnedrad – i den roll som situationen påbjuder. Rollerna kan oväntat vändas om: som besökare är en avvaktande, utsattheten gäller både upphovspersonen och besökaren. Närhet är alltid en utmaning. Både i livet och i konsten.

Väl gestaltat. Jag ser fram emot fortsättningen.

Är villkoret för vetenskapliga upptäckter vansinne och galenskap? Upplysning, kunskap, rationella beräkningar – leder de till något gott eller är de av ondo?

När den chilenske författaren Benjamín Labatuts tredje bok, En fruktansvärd grönska, nu finns översatt till svenska finner jag kvantfysikens svåra problem framställda i romanform, i en fiktiv berättelse som baseras på verkliga händelser. Författarens sakliga framställning blir alltmer inlevelsefull, allteftersom fysikens, rymdens och den subatomära forskningens giganter gestaltas. Bara för att emellanåt gränsa till febriga hallucinationer.

Utgångspunkten att undergång kantar revolutionära upptäckter ligger fast romanen igenom. Kaos är inte bara granne med Gud, de lever i samma världar. Gud kanske ändå spelar tärning med universum, vilket Einstein förnekade. Och med forskaren själv, utan att han är medveten om det, personligt och historiskt, visar det sig i urvalet under berättelsens gång. För det är alltid en man det handlar om. Här bekräftas den traditionella genibilden: en man, en galenpanna, överväldigad av jakten på att klargöra och förstå. Besattheten gränsar emellanåt till sjukdomstillstånd, verklig och/eller inbillad. Någon kvinna figurerar sällan, möjligen som förlösare eller hinder på vägen framåt där Nobelpriset hägrar.

Mest fascineras jag av avsnittet som handlar om kvantfysiken där Schrödinger och Heisenberg strider mot varandra. Underbart konkreta, visuellt starka beskrivningar av svårgripbara sammanhang i kvantmekanikens värld görs begripliga för en dilettant som jag.

Romanen börjar med kemisterna CW Scheele och Fritz Haber, och med det artificiella färgämnet preusserblått som visar vägen till upptäckten av den gas som användes i förintelsens kamrar. Flera av forskarna genomlider första världskrigets fasor, så Karl Schwarzschild, han som föregriper Einstein i sin teori om singulariteten. Det långa avsnittet om motsatta versioner av kvantmekaniken avslutas med Heisenbergs så kallade osäkerhetsprincip, som i sin syn på relationen mellan undersökaren och undersökningens objekt även är relevant för humanister av alla slag.

Epilogen är en sorgtyngd och dyster påminnelse om mänsklig hybris som skadar naturen, växterna, klimatets balans och jordens överlevnad. Slutsatser och lärdom får läsaren själv dra.

The Factory

Christine Wallers konst skapade aldrig några stora rubriker. Endast femtionio år gammal gick hon bort 2017. Mitt i livet sadlade hon om och satsade på att utbilda sig till konstnär. I tjugo år kom hon att resa världen runt, till Saudiarabien, Uzbekistan, USA och till Antarktis för att nämna några platser. Hon fotograferade på sina resor och använde bilderna som collageinslag i sina målningar. Fernissa gör bilderna blanka, oljan täcker över och kompletterar fotografiernas detaljer.

The Swing, Gungan, detalj

Ödegården i Längjum utanför Vara var sedan slutet av 1990-talet Christine Wallers kombinerade hem och ateljé. Vid sin bortgång donerade hon sina efterlämnade verk till konstmuseet i Skövde. Ett urval ingår i den vandringsutställning vars första anhalt är Tomelilla konsthall (till den 9 januari 2022).

Det är som om världen håller på att bryta samman och rasa över oss när vi står inför de bästa bilderna. Olika perspektiv korsar varandra, fasader och tak knuffas upp mot himlen och telefontrådana snos samman. Betongväggarna längs gator och under viadukter fräts sönder av klotter och gamla byggen rostar bort. I norr kalvar isbergen.

Utan titel

Hur skydda sig då? Hon sätter lås på träplank, bygger pirer och barrikader när vattnet stiger, stänger fönster och dörrar som speglar den tomma rymden. Människorna trollas bort. Endast en flicka gungar med väldig fart, hennes rus och glädje är skräckblandad.

Utan titel, rosa linne

I källarplanet övergår dessa olycksbådande stämningar till mer konventionellt måleri, men med fortsatta collageinslag. Här finns också en subtil skiss på pannå, som en vink från den andra sidan. Som ett slags avsked.

Ode till tallen för lång och trogen tjänst, teckning, 2020. Detalj

Inför Ann Böttchers många och ofta minutiöst tecknade granar drar jag mig till minnes några rader ur ett brev som Fritz Haber, den Nobelprisbelönade tysk-judiske kemisten lämnade efter sig när han dog 1934. Haber har kallats gaskrigets fader, han är mannen bakom att Tyskland började använda stridsgas under första världskriget. Klorgas och senapsgas följdes senare av Zyklon A och Zyklon B, som sprutades in i förintelselägrens kamrar under andra världskriget. Benjamín Labatut berättar i sin bok En fruktansvärd grönska om Habers oro i brevet till sin hustru: han plågas av skuldkänslor, inte för att ha orsakat så många människors död utan för att deras frånvaro får jordens växter att sprida sig så till den grad att alla andra former av liv släcks – under all denna fruktansvärda grönska.

Även nazisterna i Tyskland framhöll skogen och granens liv före människornas. Den sakliga och mångbottnade researchen, kombinerad med poetisk inlevelsefull gestaltning, är länken mellan Böttcher och Labatut. Författaren fortsätter sina utflykter mot kvantfysikens område medan Ann Böttcher gör en djupdykning genom sin familjehistoria och mot myter och värderingar som styr skapandet våra föränderliga berättelser om den omgivande världen och dess historia.

I utställningen på Malmö Konsthall, en utökad och bearbetad version från Bonniers konsthall i Stockholm tidigare i år, benar hon ut olika föreställningar om natur, skog och nationell identitet, kulturella och ideologiska föreställningar i såväl Tyskland som Sverige. Genom synen på just granen samlar hon material för nazistisk propaganda, hänsynslösa experiment, självgodhet, auktoritära statsformers förakt för svaghet och psykiska sjukdomar, för att nämna några i det breda flöde som representeras här. Även ett andligt stråk spårar hon i de mörka berättelserna, och hon lyfter de ordlösa minnen som kroppens sinnen bär på – vilka, som vi numera vet från senare forskning, även genetiskt kan föras vidare.

Matt-trasor?, 2021

Ett av de två nytillkomna verken anknyter till just detta. Ann Böttcher tycks fråga sig: hur kan Goethes färgcirkel bli en kvadrat, hur kan abstrakta resonemang bindas till kvinnligt hantverks långa och intuitiva praktik? Till matt-trasor?

Konsthistoriska referenser har inte saknats tidigare heller men de senaste tillskotten i den Böttcherska gran- och tallsamlingen har nu inspirerats av kinesisk konst. Efter en resa till Gula bergen i östra Kina, en vallfartsort sedan 700-talet för poeter och konstnärer, och med blyertspenna i sin hand återskapar hon den respekt varmed naturen har skildrats i klassiska kinesiska tuschmålningar. Öppen och dold symbolik flätas samman, politiskt och personligt, i det tålmodiga känsliga filigranarbetet.

Med lugn och fri puls leds besökaren genom den tidskrävande utställningen i Malmö Konsthalls ljusa vida rum. (Utställningen pågår till den 27 februari 2022.)

Läs mer på Omkonst – Mårten Nilsson – Krognoshuset, Lund,