Skum Skum – Samiskt

|

Äntligen stod prästen i predikstolen – för att anspela på Selma Lagerlöf när nu bloggen ska ta fart. Någon predikan med programförklaring blir det dock inte. I stället får mina verksamheter tjäna som underlag, de ger urvalet ämnen. Konstområdet är grunden, konsthistoria och samtidskonst med breda utblickar och implikationer. Det handlar om områden där konsten, utöver sitt eget värde kan användas och göra annan nytta: hälsa, trädgård och meningsskapande på olika sätt.

Som verksamhetsutvecklare i konstfrågor eller enklare uttryckt, konstansvarig i Region Västmanland har vi öppet i Konstarkivet en gång i månaden. Då kan personal, medarbetare och anställda komma dit, till mig som möter dem, och välja bland tavlor och lite annat för sina arbetsplatser, till rummen där de jobbar. Regionen har omkring 6500 tavlor. De flesta är deponerade men i Konstarkivet fylls innehavet på med nyinköp och genom omramningar. Där finns några hundra verk uppställda i hyllor och fack att bläddra sig fram i och hitta rätt. Samtal om vad som behövs efterfrågas, om vad som passar i väntrum, mottagningar eller korridorer undersöker vi tillsammans. Vem är konstnären bakom verken vill man också veta.

Senast, i februari kom det mycket folk. 57 personer på en och en halv timme. Alla hittade något, några lämnade tillbaka för att byta. Plötsligt stod det en person med en mindre tavla under armen framför mig. Nils Skunk? Hon försökte tyda signaturen. Nej, Nils Nilsson Skum, visade det sig. Konstigt namn – fast med tanke på vad bilden föreställde så kände jag igen det.

Det har varit inne med samisk konst på senare tid. Sedan den där magiska natten i kulturhuvudstaden Umeå och med Britta Marakatt-Labbas 24 meter långa broderi som beundrades internationellt på Documenta i somras. Och som nu åter är aktuell på Konstcentrum i Gävle tillsammans med flera äldre verk.

Skillnaden mellan Nils Nilsson Skum och Britta Marakatt-Labba kunde knappast vara större trots att båda berättar om samernas liv och leverne på fjället. Minutiöst och detaljrikt, musikaliskt framvällande och med inlevelse i naturens storhet. Bergen och dalarna, jorden och stjärnorna, renarna och renskötarna. Det var inte samma sak för hundra år sedan att vara same, leva i Sápmi och arbeta som konstnär jämfört med idag.

Nils Nilsson Skum föddes 1872 och blev rik med sina många renar. Men två nödår gjorde slut på renskötarlivet och mot slutet av sitt liv ritade och målade han allt mer och fortsatte även med sitt konsthantverk. Hans bilder samlades i boken Valla renar som utkom först fyra år efter hans död 1955. Men hans bilder spreds över världen, i museer och samlingar. Flera av dem finns även i Region Västmanlands konstinnehav.

 

Bror Hjorths Hus

Ateljén i Bror Hjorths Hus, Uppsala

Släktbesök i Uppsala ledde i dag till Bror Hjorths Hus. Tyra Lundgrens reliefer var en något mager utställning trots hennes enastående karriär som formgivare och konstnär. Med fåglarna som signum. Samtidigt återupplivades gamla minnen från 1950-talets slut: möten med Bror Hjorth som i sin basker gick till och från sin ateljé och mötte barnen från Bergaskolan och Läroverket på Norrbyvägen. Man visste han Han var Konstnären.

Tyra Lundgren, Fåglar i stengods, 1960-tal

Kolossal kanin

Intryck från Vårsalongen: Kanin med morot. Virkning av Simon Fergin i kolossalformat. Till en offentlig plats någongstans?

Abenland – en drabbande vision

Passade på att se om hela filmen Abendland (Hours, Years, Aeons) på Västerås konstmuseum häromdagen. Hela 43 minuter lång. Minns ännu den ringlande kön vid den finska paviljongen från Venedigbiennalen anno 2015.

Det är en drabbande vision av jordens eventuella undergång efter att människan inte längre finns. Spåren av hennes verksamhet har dock sina efterverkningar. Den svartvita filmen kretsar kring ett mäktigt träd, symbolen för liv och jordisk förankring, förbindelsen mellan himmel och jord som skakas sönder och faller ner. Vi sugs in i scenerierna, poesin blandas med skräck. Fjärilarna flyr och ångorna från vattendraget stiger upp. Fiskarna försvinner, stenar och rötter tar över scenen. Svarta fläckar breder ut sig och konkurrerar med gnistrande stjärnor från ett mörkt universum. Eller kan det vara är rester av kärnafall?

Den ekologiska katastrofen är ett faktum.

Ändå: filmen går i loop och när jag dröjer kvar återuppstår trädet.

Hur länge kommer vår era, antropocen att vara? Besinning i vardagen, ansvar för grundläggande vanor, politisk handlingskraft, och globalt engagemang – you name it. Slutsatserna dras av varje betraktare.

Minutiös Bäcklin på Enköpings konsthall

Med minutiös vetenskaplig noggrannhet tecknar Mattias Bäcklin in sig i naturens värld. Han både avslöjar, skapar nytt och diktar om: en värld av science fiction och drömmar öppnar sig i denna utställning på konsthallen i Enköping, med den ovanliga rubriken Gynandromorf. Läns min recensionen på omkonst.com.