Pia Mauno och Ulrika Segerberg på Galleri Thomassen i Göteborg

Pia Mauno och Ulrika Segerberg

Pia Mauno och Ulrika Segerberg är konstnärer med rötter i Västerås. Jag åkte till Göteborg för att de ställer ut där på Galleri Thomassen i ännu en vecka, fram till den 25 mars. Det gör de tillsammans med fotografen Jenny Källman (som nu är aktuell också på Galleri Björkholmen i Stockholm).

Det har hunnit gå lite för lång tid sedan jag senast såg vad de två förstnämnda har för sig. Pia Mauno bor i Göteborg och jobbar på Göteborgs konstskola, Ulrika Segerberg har ateljé i Berlin och gästar östra Skåne ibland. När de två nu sammanstrålar blir det både lekfullt och en aning hotfullt i urvalet: stora målningar, och även mycket små, å ena sidan och keramiska objekt som bitvis närmar sig installation å den andra.

Pia Mauno fortsätter sin resa med berättelser om människan som marionett, bunden med outsläcklig längtan att komma loss. Hon har skapat en surrealistiskt förankrad formvärld, modellerad med prismatiskt-rytmiska brytningar i gnistrande färger. Det är roligt att följa hur stora former nu tar övertag, humoristiskt kommenterade av pyttesmå här och där. Kvinnliga teman, tror man, men skenet bedrar. Rosetten visar sig vara yxa på samma gång och det traditionellt kvinnliga hantverket, syslöjden, sömnaden paketeras samman till ett bylte. I en sista dans, en duett, tar det androgyna över.

Ulrika Segerberg vill gärna ta rummet i besittning. Med keramiska former och objekt hämtade från vardagen, kontorsstol, köksporslin och hundmatskål, kommenterar hon ett annat sätt att leva. En udda figur med lång näsa och hatt i glaserad keramik grinar mot oss från sin piedestal. Endast de hopsydda jeanstygen minner om de bylsiga stora tygdockor hon gjorde tidigare. Jeansbitarna klär nu en bänk. Var så god och sitt.

Gör inte det. För båda är på väg, vidare och som det verkar, åt rätt håll.

Sirous Namazi – meningen i det vi ser

Ett långt och intressant samtal hade jag med Sirous Namazi i samband med den recension jag nu publicerar på omkonst.com om utställningen Metropolis på Örebro konsthall. Hans verk bottnar i den flykt från Iran som drabbade honom och familjen när han endast var åtta år gammal, och sedermera rekonstruktionen av de minnen familjemedlemmarna burit med sig. Hemmet blev vandaliserat, i stort sett inget kunde de ta med sig. I verk efter verk har han strävat efter att återskapa bilden av ett minne, sin egen, föräldrarnas och andra släktingars, efter många samtal, beskrivningar och teckningar som behandlats och formgetts med hjälp av digitala visualiseringsprogram.

Under åren har jag då och då ställt mig frågan: hur skulle Namazis verk uppfattas om vi inget visste vare sig om hans personliga upplevelser eller den historiska kontext bakom berättelsen som förstört ett land och jagat traumatiserade människor på flykt? Hur avläser vi rekonstruktionen av delar av ett hem, en trappa, ett handfat, en matta, eller de allt mer estetiskt tilltalande abstraktioner i laserskuren metall och milda färger som renodlats efter konceptuella och minimalistiska överväganden?

Så nu när vi pratade inför utställningen ställde jag frågan: Vad tror du Sirous –  vad ser folk i dina verk – de som inte känner dig och din livshistoria? Uppfattar de dina existentiella tankegångar som skär vassa snitt i begrepp som hem, minne, identitet? Som går balansgång på den smala och sköra egg som skiljer trygghet från katastrof, säkerhet och undergång, och som på ett ögonblick kan vända ordning i kaos?

För visst är det så att konstverket blir till i betraktarens öga?

Sirous Namazi instämde och medgav att alla har en egen berättelse, igenkännandet är en stark faktor i konstupplevelsen. Empatin och medupplevelsen skapar parallella spår. Fast: när vi känner till konstnärens berättelse och arbetsprocesser får vi en större helhetsupplevelse. Då kan det personliga och privata lyftas till allmän giltighet och övervinna tid och förgänglighet.

Stora ord kanske men tiden sållar obönhörligt bort en hel del ur konsthistorien.

 

Skum Skum – Samiskt

|

Äntligen stod prästen i predikstolen – för att anspela på Selma Lagerlöf när nu bloggen ska ta fart. Någon predikan med programförklaring blir det dock inte. I stället får mina verksamheter tjäna som underlag, de ger urvalet ämnen. Konstområdet är grunden, konsthistoria och samtidskonst med breda utblickar och implikationer. Det handlar om områden där konsten, utöver sitt eget värde kan användas och göra annan nytta: hälsa, trädgård och meningsskapande på olika sätt.

Som verksamhetsutvecklare i konstfrågor eller enklare uttryckt, konstansvarig i Region Västmanland har vi öppet i Konstarkivet en gång i månaden. Då kan personal, medarbetare och anställda komma dit, till mig som möter dem, och välja bland tavlor och lite annat för sina arbetsplatser, till rummen där de jobbar. Regionen har omkring 6500 tavlor. De flesta är deponerade men i Konstarkivet fylls innehavet på med nyinköp och genom omramningar. Där finns några hundra verk uppställda i hyllor och fack att bläddra sig fram i och hitta rätt. Samtal om vad som behövs efterfrågas, om vad som passar i väntrum, mottagningar eller korridorer undersöker vi tillsammans. Vem är konstnären bakom verken vill man också veta.

Senast, i februari kom det mycket folk. 57 personer på en och en halv timme. Alla hittade något, några lämnade tillbaka för att byta. Plötsligt stod det en person med en mindre tavla under armen framför mig. Nils Skunk? Hon försökte tyda signaturen. Nej, Nils Nilsson Skum, visade det sig. Konstigt namn – fast med tanke på vad bilden föreställde så kände jag igen det.

Det har varit inne med samisk konst på senare tid. Sedan den där magiska natten i kulturhuvudstaden Umeå och med Britta Marakatt-Labbas 24 meter långa broderi som beundrades internationellt på Documenta i somras. Och som nu åter är aktuell på Konstcentrum i Gävle tillsammans med flera äldre verk.

Skillnaden mellan Nils Nilsson Skum och Britta Marakatt-Labba kunde knappast vara större trots att båda berättar om samernas liv och leverne på fjället. Minutiöst och detaljrikt, musikaliskt framvällande och med inlevelse i naturens storhet. Bergen och dalarna, jorden och stjärnorna, renarna och renskötarna. Det var inte samma sak för hundra år sedan att vara same, leva i Sápmi och arbeta som konstnär jämfört med idag.

Nils Nilsson Skum föddes 1872 och blev rik med sina många renar. Men två nödår gjorde slut på renskötarlivet och mot slutet av sitt liv ritade och målade han allt mer och fortsatte även med sitt konsthantverk. Hans bilder samlades i boken Valla renar som utkom först fyra år efter hans död 1955. Men hans bilder spreds över världen, i museer och samlingar. Flera av dem finns även i Region Västmanlands konstinnehav.

 

Bror Hjorths Hus

Ateljén i Bror Hjorths Hus, Uppsala

Släktbesök i Uppsala ledde i dag till Bror Hjorths Hus. Tyra Lundgrens reliefer var en något mager utställning trots hennes enastående karriär som formgivare och konstnär. Med fåglarna som signum. Samtidigt återupplivades gamla minnen från 1950-talets slut: möten med Bror Hjorth som i sin basker gick till och från sin ateljé och mötte barnen från Bergaskolan och Läroverket på Norrbyvägen. Man visste han Han var Konstnären.

Tyra Lundgren, Fåglar i stengods, 1960-tal

Kolossal kanin

Intryck från Vårsalongen: Kanin med morot. Virkning av Simon Fergin i kolossalformat. Till en offentlig plats någongstans?

Abenland – en drabbande vision

Passade på att se om hela filmen Abendland (Hours, Years, Aeons) på Västerås konstmuseum häromdagen. Hela 43 minuter lång. Minns ännu den ringlande kön vid den finska paviljongen från Venedigbiennalen anno 2015.

Det är en drabbande vision av jordens eventuella undergång efter att människan inte längre finns. Spåren av hennes verksamhet har dock sina efterverkningar. Den svartvita filmen kretsar kring ett mäktigt träd, symbolen för liv och jordisk förankring, förbindelsen mellan himmel och jord som skakas sönder och faller ner. Vi sugs in i scenerierna, poesin blandas med skräck. Fjärilarna flyr och ångorna från vattendraget stiger upp. Fiskarna försvinner, stenar och rötter tar över scenen. Svarta fläckar breder ut sig och konkurrerar med gnistrande stjärnor från ett mörkt universum. Eller kan det vara är rester av kärnafall?

Den ekologiska katastrofen är ett faktum.

Ändå: filmen går i loop och när jag dröjer kvar återuppstår trädet.

Hur länge kommer vår era, antropocen att vara? Besinning i vardagen, ansvar för grundläggande vanor, politisk handlingskraft, och globalt engagemang – you name it. Slutsatserna dras av varje betraktare.

Minutiös Bäcklin på Enköpings konsthall

Med minutiös vetenskaplig noggrannhet tecknar Mattias Bäcklin in sig i naturens värld. Han både avslöjar, skapar nytt och diktar om: en värld av science fiction och drömmar öppnar sig i denna utställning på konsthallen i Enköping, med den ovanliga rubriken Gynandromorf. Läns min recensionen på omkonst.com.