Den luftiga byggnaden Orkanen vid Malmö universitet är platsen för avslutningen av den första dagen i universitets högtidsvecka i går, måndag. Det blåser starka vindar när uruppförandet av Ida Börjels hörspel Arvodet marginalintäkten sätter i gång. Jag höll hennes bok i handen härom sist i förläggaren Kettil Kasangs antikvariatet Anti och nu var även han på plats. Efteråt reflekterade fyra forskare utifrån olika ingångar, idéhistoriskt, ekonomiskt, statsvetenskapligt.

Ida Börjel och Kettil Kasang inleder uruppförandet i samtal med Andreas Cervenka

I sina tidigare diktsamlingar som Konsumentköplagen – juris lyrik eller Skåneradio undersöker Ida Börjel relationen mellan säljare och köpare och lagens språk i kontrast till vardagsbekymrens trista alldaglighet. I Arvodet marginalintäkten, som kom ut i början av detta år, bryter hon ner finansvärldens, börsens och senkapitalismens ekonomiska formuleringar. Hon målar upp det vi redan vet: ojämlikhet, skuldsättning, gapet mellan rika och fattiga i världen. Det oförutsägbara vädret. Metaforer och metonymer byter plats.

Ett alltmer absurt, språkligt ekvilibristiskt skådespel tar form när de tre karaktärerna samtalar, rättare sagt, talar förbi varandra. Det är lite Beckett över replikerna som haglar likt floskler hämtade från olika organisationsteorier och deras praktik, som new public management och lean. Ibland sammanstrålar de i kallhjärtade omöjliga konfrontationer som visar hur detta språk, ekonomiskan, växer in i vardagen och normaliseras, raderar ut det mänskliga. Gör barnen och kärleken till investering, sjukvården till kommers, skolan till spekulation.

Det handlar om ett språkligt villkorande som griper in och förändrar människans väsen. Synen på relationer, på ansvar och framtid. Målet är att vinna mesta möjliga, för vilket pris som helst. Och det, nu, ögonblickligen. Bara det går under kontrollsystemens radar som dock oftast har gott om kryphål som underlättar.

Det är en omskakande läsning när jag sitter efteråt med den fina lilla boken i handen. Unik i sitt slag som poesi. Och motstånd.

Vi blev varnade av pressansvariga att inte komma vid öppningsdags. Kön ringlar lång längs muren som löper mellan parken med de låga museibyggnaderna och gatan utanför. Sundet glittrar i bakgrunden. Barn springer omkring i färggranna kläder och små röda hattar medan de väntar på att få komma in. Jag går redan omkring i Karin Mamma Anderssons bildvärld och ser dem som små vuxna, dockor eller figuriner. Med lustiga huvudbonader tar de trevande stapplande steg i Dick Bengtssonska landskap.

                                                Hisch Hasch, 2020

Genom den första målningen rider vi formligen in i utställningen och följer efter sju hästglada flickor uppför en brant sluttning. Deras dag väntas bli lång och kanske lite farlig, att döma av den dramatiskt röda himlen över landskapet.

På min motionsrunda springer jag varje gång under en vresig tall. En av dess stora grenar bröts i en vinterstorm men den hänger kvar genom barken som en valvbåge över stigen. Några millimeter till och den rasar. Jag springer ifrån den hotande undergångskänslan. Bara för att möta den på Mamma Anderssons utställning om och om igen.

Målningarnas pudrigt torra ytor viskar dämpade runtom oss. Men högljutt har porslinsfiguriner krossats, kärl med kvinnoansikten, avsedda för att smuggla hasch i, ligger huller om buller. Andra, redan svartnade och hoptryckta, som hämtade från grekiska-etruskiska gravar, är ännu hela. I sitt sällskap har de den glada kinesiska lyckokatten som svingar sin ena arm i varje asiatisk matbutik. Lyckohjulets vinst eller förlust. Eller livets?

                                                   Lyckokatt, 2014

Katter gör ju som de vill. En svart katt i en annan målning trotsar mattes hypnotiserande vilja. Fastän hennes ansiktsprofil dubbleras av ansträngningen vänder katten sina gula ögon bort från den betvingande armens hotfulla maning. Det är nog katten som är magikern. Det ser jag i en målning, där den vilar på en underbar soffa som glider bort med bonnardsk doftande sinnlig precision och svärta, hämtad från Manet.

Naturen smyger sig in i vår vandring genom utställningen. Tvetydigheter, ödslighet, svartnade olycksbådande övergivenhet vilar över Hillska genomblåsta träd, mytologiska svanar i teatraliska dammar. Barockens bulliga moln blir till drakar. Det är synd om inte bara människorna, i Strindbergs anda, utan hela jorden inför annalkande klimatkatastrof – den känslan pockar på alltmer obehagligt.

                                            Hängande man, 2014

Det går inte att magiskt svinga sig ut ur denna situation, även om vi skulle följa den mekaniska dockan à la Tiepolo i en målning som tidigare varit installation. Lugnet ligger inte på sin egen skugga, för att parafrasera en av Jila Mossaeds senaste innerliga dikter. Vi ”går runt på taggar och ropar efter namn”.

                                                       Lördag, 2017

Jag finner trots allt tröst i den ljusgula eftermiddagsstämning som får väggen att vibrera av solkatter bakom ett piano. Lördag. Här drabbas jag av att känna mig hemma. Boktraven, de små bilderna ovanpå locket oroar visserligen något, tillsammans med den hängande makraméns mörka skuggor. Men sammantaget: det känns som i livet. Döden flåsar oss i nacken.

José Leonilson (1957 – 1993) är en av de större brasilianska konstnärerna i Generation 80 – men han är knappast känd i Europa. Hur kan det komma sig? Malmö konsthalls utställning under denna pride-sommar gör slag i saken med en rik och stark presentation av ett alltför kort konstnärskap.

Extreme necessity between two people, 1990 (detalj)

Redan vid tjugoårsåldern sökte Leonilson frihet och oberoende – till att börja med, med ekonomiskt stöd från sin välbärgade familj i textilindustrin – och begav sig till Europa för att skapa en egen konstnärskarriär, innan han senare återvände till Brasilien. I Madrid, Paris, Milano och London kunde han leva i relationer som bilderna berättar om. Möten och händelser skildras och kommenteras löpande och alltmer som ett slags dagboksanteckningar. I början med starka färger och i stort format, till och med skulpturalt, senare i mer åtstramade, strikt strukturerade serier med små intima teckningar, fulla av återhållna känslor och reflektioner, parallellt med kritik och satir över rådande samhällsfenomen och hyckleri.  Han skapar ett eget gåtfullt symbolspråk med tecken, siffror och bokstäver,

Stadens gator, 1988 (200×95 cm)   Mirro, 1975 (30×40)

När han kring 1990 drabbas av hiv och insjuknar i aids använder han alltmer tråd, mjuka tyger och klädesplagg i avskalade, renskrapade verk, laddade av tystat begär och sorgen över kroppens försvinnande. De skälver av en poetiskt levande, emellanåt nästan spöklik närvaro.

Det är en utställning som berör, så viktig i dag då hivsmitta och aids trots bromsmediciner stämplar människor i många länder till utanförskap och förföljelse.

Reconstructed Memories (Lariam B), 2001-05. Detalj

Att aktivt minnas och att bearbeta minnesbilderna, detta förenar de två sinsemellan så olika konstnärerna som nu är aktuella på Moderna Museet i Malmö. De tillhör olika generationer och följer skilda konsttraditioner. Tycker du att Zvi Goldsteins bildvärld är för mörk och teoretisk, kan du ta igen dig inför John Zuriers luminösa sinnessmekande färgmåleri.

/… läs mer på Omkonst – Zvi Goldstein, John Zurier – Moderna Museet Malmö /

Liv och verk sammanflätas i ett slags allkonstverk hos Zvi Goldstein. När den legendariske curatorn Harald Szeeman 1983 ordnade vandringsutställningen Der Hang zum Gesamtkunstwerk samlade hans team utopister, visionärer, romantiker, modernister, surrealister och fundamentalister som i sin konst skapade mer eller mindre målmedvetet nya värdesystem. Var och en med sin egen föreställning i centrum, med ett eget perspektiv på utvecklingen av konsten, människorna och samhället både bakåt och framåt i tiden. Vid det datumet valdes dock endast det västerländska och det europeiska perspektivet. I dag när modernismen har en mer öppen laddning inkluderar allkonstverksbegreppet en större övergripande helhet, och kan handla om hela jordens överlevnad.
Det som hägrar är fortfarande en annorlunda och ny värld. En som är bättre. För Zvi Goldsteins del: den fria människan som rör sig över jorden utan att hindras av vare sig inre trauman eller landgränser.

Gallerirond i en ”ny” stad. På cykel är det alltid nära i Malmö. Närmare tjugo gallerier har öppet denna helg. Fastän maj vanligen är en socialt och kulturellt fullbokad månad gäller det i pandemitider fortfarande att hålla ut.

Eller ”On-Hold” som konstnären Johan Nahoj kallar sin sammanställning av ett tiotal konstnärers verk på Celsius Projects i Malmös gamla industriella utkanter som är på väg att förvandlas till kontor och bostäder. Han är specialist på att bygga hyllor ­− för förvaring, för att visa upp eller gömma undan saker, estetiska objekt, som blir till vardagsting i ett utsökt hyllsystem.

Endast över helgen står det nu på första våningens trånga avsats, som leder från trapphuset in mot lokalerna, en samling av sinsemellan mycket olika verk, löst grupperade och utan upphovspersonens namn. Detta, säger Johan Nahoj, för att påpeka att konst är att betrakta som vanliga objekt och varor. Men visst är det roligt att veta att det är Olof Marsja som fogat samman glasblåseri med torkad rölleka och avgjutningen av en handske eller att det är David Nilssons smältande istapp i glas och plast som hänger i utkanten av en hylla. Ellinor Lager använder det textila hantverkets tekniker för en svällande skulptur av virkade, knutna och bundna gummiband, inpressad mellan två hyllplan. Utställningen genljuder av Marie Raffns verk om små myror på frammarsch. Anne-Marte Overaa silhuett-klipper det ledord som många på senare tid blivit tvingade att utropa: Vive la tristeza!

Men utställningen med sin sinnrika mångfald ger mersmak.

Trip, Installation av Kristina Matousch på Galleri Thomas Wallner

Det är riktigt roligt att åter våga sig ut i utställningslivet när vaccinationerna nu tagit fart. Konstupplevelser av alla slag blandas, ger sprudlande energi och glädje.

Till min egen överraskning blev jag upplivad av Kristina Matouschs installation på Galleri Thomas Wallner i Simris häromdagen. Förgyllda små rör bubblar upp ur galleriets golv, lagda som i sand i ett rutmönster. De är snedsågade och korta, lysande mässingsgula och vända åt olika håll. Det är tyst i utställningslokalen. Med sprudlande lekfullhet och till synes egen inre styrka tränger de sig fram, artificiella men med växandets kraft, kikar de runt och riktar sig uppåt mot målningar placerade högt upp på galleriet vita väggar. Perforerade rundlar i bleka himmelsfärger avtecknar sig i mjuka mönster, som det så ofta sker i Kristina Matouschs verk.

Hålen är inget tomrum, de innehåller liksom allt ovanför oss. Där nere och där uppe binds samman. I Trip finns en oskyldig renhet som är rätt ovanligt för henne.

Mikael Lundberg och jag samtalar i dag utan publik vid den digitala invigningen av hans utställning i Stenhusets konsthall i Surahammar. En snirklande väg tar gestalt i berättelserna om hans väg till sina motiv, mot en surrealistisk värld som öppnas genom bilderna. Han har färdats från den stockholmska kändisvärlden till ensamheten i Karbenning i norra Västmanland. Vid snart femtio års ålder har han tjugotal publicerade texter och närmare tjugo separatutställningar bakom sig.

Som i Alice i Underlandet dyker vi ner i kaninhålet och hamnar bland annat inför sjungande berg och grottan i sjön Jättum i Dalarna, vid en busshållplats i Fagersta där narkomaner väntar liksom på psykakuten, i Dr Kralls barnprogram från 1970-talet där medicin mot depression hos råttor tillverkas, i gamla Beatleslåtar eller i texter av en Maurice Blanchot och en Ernest de Gegenbach, en katolsk pater och surrealistisk författare. Men framför allt i Mikaels föreställningar där sinnesintryck och minnen flätas samman. Hans ornamentalt sköna och sagoaktiga akvarellmåleri är numera ersatt av en till synes naivistisk lekfull framtoning. Under ytan skymtar dock en intelligent, vitt förgrenad och mycket associativ bildbank. Klottrade anteckningar i de till formatet små målningarna vittnar om tillkomstprocessen.

Det är oförhappandes överraskande, det tafatta är träffsäkert på pricken och hos Mikael Lundberg går det oftast motvals i vardagens magi. Det dystert mörhågade varvas med det ljuva och ljusa.

Se invigningssamtalet på Stenhuset Facebook sida (20+) Facebook och läs mer om konstnären på C.M. Lundberg

Kängurun lyfter trots att brons väger en hel del. Det grovhuggna hantverket fylls av finnes och grace, av en  genomgående ömsinthet som finns i Torsten Renqvists skulpturer. Inför Galleri Anderssons-Sandströms utställning kommer jag ihåg ett långt samtal jag hade med honom. Det var nog 1985 då han premiärvisade det stora verket Lautrecs flickor, en installation med sex kvinnofigurer på Galleri Belle i Västerås.

“En gång hade jag ett jobb i Umeå och trots att jag drog av allt jag kunde från inkomsten, till och med magnecylen, gick jag med förlust.”

Han var bra på att och öppet berätta om baksidorna av att vara konstnär. Och det var han, fullt ut och med en ovillkorlig ärlighet mot sig själv. När han sadlade om gjordes det med besked. Utanför Kummelnäs i Nacka där han bodde, gjorde han 1967 en stor brasa. Där brann 80 av hans målningar.

Den läckra Kängurun som nu visas på Galleri Andersson-Sandström i Stockholm gjorde Torsten Renqvist även som offentlig uppdrag, en träskulptur till Umeå universitet 1978. Kängurun där har en liten människofigur i pungen. Skulpturgruppen utlöste då en debatt med hatinlägg och krav på att den ska flyttas. Ful, irriterande, dåligt gjord och bidragande till ökad vantrivsel – några av invektiven som beskrev den grupp där även sittmöbler ingår. I dag en klassiker, en ekologisk ikon. Och en riktig sevärdhet för långväga resenärer.

Night, Descend. Bronsskulptur 2014.

Det är mycket som verkar vara upp och ner nu för tiden. I yoga anses det vara välgörande att stå på huvudet, jag praktiserar det med fördel om morgnarna. Men inför Charlotte Gyllenhammars slagkraftigt förenklade skulptur Night, Descend sköljs jag av obehag. Ett par smäckra ben sträcker sig ur en klockformad kjol mot himlen. Ett rop på hjälp, rädsla, skyddssökande, tvång, våld – det är lätt att famla efter ord i känslokaoset som döljer sig bakom den visuellt enkla och sammanfattande formuleringen. Skulpturen sällar sig till raden av ikoniska kvinnofigurer som tydligt bär på allegoriska referenser om exempelvis frihet eller rättvisa. Här är mångtydigheten och den glidande obestämbarheten gjuten i kolsvart brons.

En tankefigur som på senare tid åter har diskuterats är kopplingen mellan estetik och etik. Den känns relevant också inför Charlotte Gyllenhammars utställning på Skissernas museum i Lund (till 28 februari 2021). Ett återkommande motiv är av attribut att döma en förmögen och vacker kvinna – i behov av skydd eller föremål för straff? Förödelse och terrorattack har gestaltats om och om igen. Våldet som riktas mot kvinnan hotar även andra svaga grupper som barn eller naturen. Charlotte Gyllenhammar slog igenom med den upp och ner vända ek som hängde över Drottninggatan i Stockholm 1993. Hennes Furier, klädda i pälsar, tycks förfölja sig själva. I många skulpturer kan barnens stora overaller ses som skyddande skal mot omvärldens opålitlighet. Ligger de i lättlindade kläder, pendlar den tolkande blicken mellan tanken på liv och död.

Inte ens den skapande processen undgår konstnärens granskande blick. I en film ser vi hur lerklumpar kastas på en kvinna, med syfte att skapa en form inför en avgjutning. En ihålig form som i nästa verk ligger nersänkt under betraktarens fötter. Installationens övriga delar anspelar på den franska drottningen Marie Antoinette som avrättades under den franska revolutionen. En scen som på utställningen bevittnas av mörka kvinnofigurer från stora collage.

Cirkeln är sluten. Våldet bär våld i sitt sköte. Hur går vi vidare. De ges inget svar.

Moderform, installation 2019.

Susanna Slöör, utställningens curator och Mårten Castenfors, chef för Liljevalchs konsthall, framför den stora gobelängen av Hilding Linnqvist: Svenska sjömän i främmande hamn från 1929-1932

Hilding Linnqvist var en av de ledande konstnärerna i den konstriktning som kom att betecknas som naivismen i svensk konst kring slutet av 1910-talet. Håller uppfattningen om att han var en naivist när den börjar synas ordentligt? Knappast.

Liljevalchs nyöppnade utställning Hilding Linnqvist – Att bli konstnär visar en rik kollektion med åtskilliga inlån av hans mest älskade verk. Här finns Torget i Chinon från den lyckliga vistelsen i Sydfrankrike 1921, Hjärtats sång med den underbara tagetesen och den vita duvan från 1920. Hundratals målningar, skisser och teckningar. Både genomlysta blomsterstilleben och tvetydiga mörka fantasterier.

Susanna Slöör, utställningen curator, belyser det mångbottnade och mysteriösa i Linnqvists verk. Han var hemma i de neo-romantiska strömningarna kring och efter sekelskiftet 1900, trotsade modernismens dominerande ambitioner och lät sig inspireras av diktare som Stagnelius och Almqvist. Även hos Swedenborg kunde han finna stöd. En symbolladdad värld avslöjas när vi närmar oss hans oskyldigt vackra blomsterbilder. Han var inte rädd för att lyfta fram det fula, det förvrängda och annorlunda, förvilla könstillhörighet och upplösa realismen med fantasi och poesi.

I en vacker nyutgiven bok från Arvinius + Orfeus Publishing presenterar Susanna Slöör sina analyser tillsammans med återpublicerade skrifter av Ulf Linde. Utställningen öppnar ett fönster mot en värld som inte är vardagens.

Ny bok från Arvinius + Orfeus Publishing med målningen De lyckliga människorna från 1918 på omslaget