Äntligen öppnar Lilith Performance Studio efter pandemin igen. Ingen soloutställning denna gång i deras stora lokaler i det forna textilindustriområdet i Malmö. Under rubriken Five Corners samsas fem konstnärer i fem hubbs som besökarna tyst viskande men fritt rör sig emellan.

Elin Maria Johansson, Echoes

Här sjungs långsamhetens lov. Ett besvärjande melodiskt musikstycke tonar lågmält i rummet och insnärjer oss i en drömsk stämning. Just olika stämningslägen gestaltas, själstillstånd över ämnesgränser där inlåsningar och beroenden över tid styr. Motsättningar antyds, likaså konflikter och faror men det mångtydig komplicerade tillåts behålla metaforiska och konstnärliga bottnar.

Mest imponerad är jag av Elin Maria Johansson Echoes, i ett poetiskt och estetiskt genomarbetat hörna där performance och projicerade naturbilder samspelar. Löv och tjock fet fårull klär både marken och de två krypande gestalter som knappt rör sig, Tillsammans med en död trädgren tycks de forma naturens långsamhet och varaktighet, men också skörhet och utsatthet. Med ojämna mellanrum viskar de något i hörlurar genom väggen, frågor om framtid och kanske förutsägelser om undergång.

Farvash, Cash hypnosis

Strax bredvid konfronteras vi av en annan hemlighetsfull process, som i ett orientaliskt alkemiskt häxkök där oljor och dofter blandas. Farvashs Cash hypnosis är meditativt långsam och omständlig. Den beslöjade huvudpersonen, omgiven av glaskolvar, flaskor och lysande vätskor förbereder sig till en interaktiv scen där en villig besökare inbjuds att klättra uppför några gradänger, till ett slags önskebrunn. Minnen från Imamzadeh Saleh-moskén i Teheran flätas in i gestaltningen.

Helena Olsson, Time Waste

Helena Olssons Time Waste är en dansande badrumsstädning, kreativt koreograferad för att gjuta liv i ett av hemmets tråkigaste måsten till vardags. Tre dansare byter av varandra och uppfinningsrikedomen i rörelserna är stor.

Ytterligare två ”corners” tillkommer, av Kasra Alikhani och Cecilia Sterner. De verkar illustrera en utsaga, självklart och ganska enkelspårigt, något som vi redan på förhand vet problematiseringen kring.

Men: så bra att Lilith Perfomance Studio är tillbaka! tänker jag, när jag banar min väg ut genom trängseln.

Galleri Sander i Norrköping, N33, är alltid värt ett besök. Stora fina lokaler i två våningar rymmer tre utställningar och del av en samling designmöbler och objekt och en ramverkstad med fint arbete. Jag som är intresserad av grafik och grafiska teknikers möjligheter njuter av den pågående utställningen från Västkusten, från Bolaget Vardagsbilder. Tiotal konstnärer står för 172 verk, äldre och yngre. På papper, tyg, glas som underlag, för intima hörn hemma eller stora offentliga vårdlokaler. Här finns också några fina artist’s books. Här tar jag så ofta det bara är möjligt en paus på mina resor genom landet.

Britt Smelvær konstruerar sammansatta men lugna mönster i sina bilder

Detalj av vägg med minnesbilder från Britt Smelværs barndom

Broderi, här med bläckfisk, av Britt Smelvær

Efter nattens regn är dagen renspolad. Vi går nerför några trappsteg till Galleri 21 (Rådmansgatan 5) och möter en konstnär som är skicklig på att skapa mönster. Britt Smelvær, norskfödd och bosatt i Danmark, fogar samman fragment till berättelser, salta personliga minnen, fotografier, tångruskor och konsthistoriska referenser till angelägna bärande strukturer. Hon broderar, gör grafik, skapar objekt som glaslådor med optiska mönster. En skulle befara att det blir rörigt i slutändan men det är precis tvärtom: resultatet är en rytmiskt balanserad exakt dynamik som invaggar oss i harmoniskt lugn. Inte undra på att Britt Smelvær har många offentliga uppdrag bakom sig, konstnärliga gestaltningar i vårdmiljöer med välgörande verkan. Äkta visuella vitaminer.

På Spark, ett galleri (Båstadsgatan 4C) som satsar på gränssnittet mellan arkitektur och konst, påminns vi om den förödande brand som våren 2019 drabbade Notre Dame katedralen i Paris. Mikaela Steby Stenfalk samplar sociala mediers bilder från den dagen och kvällen till ett kollektivt minne i sina bilder och gör genom 3D-scanning skulpturer av ruinerna, skinande vita och organiskt drömska – som konsthistoriens tidigare föreställningar om den grekiska arkitekturen. Verklighetens sot och mörka dramatik skjuts på avstånd. Verken manar fram ögonblick av tystnad och eftertanke, en stund när då, nu och hur ska det gå sedan flyter samman.

Mikaela Steby Stenfalk, Den brandskadade Notre Dame, fasaden, 3D utskrift

Mikaela Steby Stenfalk, Den brandskadade Notre Dame, ett av tvärskeppets torn, 3D utskrift

Vi tittar in till slut även på Galleri Rostrum där Jon Åkerlind visar prov på sin hantverksskicklighet vad gäller oljemåleri. På pannå målar han tunt och torrt, nyansrikt med lena jämna fördrivningar – och inte vilka motiv som helst: kvinnoben lagda över varandra vid bord och på bänkar, på caféer, bussar och i väntsalar. Det finns något makabert över den sensualitet som både finns och förnekas, i utsnitt av kroppar som lockar med närhet men samtidigt stöter bort. Voyeurens skenbara oskuldsfullhet levandegörs i ett perfektionistiskt måleri. Jag får mig ett gott skratt då jag i en av bilderna plötsligt föreställer mig ölglasets kant som en gyllene gloria.

Jon Åkerlind, Målning

Smärtan bara fortsätter, stillbild ur filmen Samtal mellan Anita Christoffersson och Susann Bolgar

Cirklar, kvadrater, äggformade och horisontella streck som upprepas och stramas åt i en återhållen färgskala. Svart, vitt, silver och guld. Det vore lätt att tänka sig en filosofisk ingång, en invecklad teoretisk förklaring bakom Anita Christofferssons bilder och verk. Men med en konstnärlig verksamhet sedan 1960-talet bakom sig planerar bon inte att ta en doktorsgrad i konst.

Installation med kartonger i dödsboet efter Anita Christofferssons mor

Land med honung och Glädjens cirkel, emalj på stålplåt, 1997

Flyttkartonger, lådor, rullar och paket tornar upp sig i Ystads konstmuseums stora sal tre trappor upp. Vad ska en göra med ett dödsbo? Anita Christofferssons mor gick bort 1997 och efterlämnade mängder med saker. Hon sparade på allt. Samlingen är en berättelse om ett kvinnligt liv. Här finns inga verktyg, maskiner, skruvar och skrot som exempelvis Éva Mag tog hand om efter sin fars samlande, så som hon visade på Bonniers konsthall. Här är det textilt material, rullar, trådar, nålar, dukar, klädesplagg som speglar en nödvändig sparsamhet inför ovissa tider.

Med extrem känslighet, inlevelse och empati tar Anita Christoffersson delar av detta, lyfter fram och slätar ut. Hon fortsätter på den existentiella berättelsen inifrån sig själv och sina frågor. I stället för etnografisk eller historisk fördjupning dominerar det personliga, trots den konceptuella och minimalistiska framtoningen. Paralleller med exempelvis Louis Bourgois vore lätta att finna men för Anita Christofferssons är dramatik och stora gester främmande. Med samvetskval och sorg synar hon sitt förhållande till sin mor och sina egna val i livet.

Moderskärlek, 2015

Vad är detta? 1998

Det är svårt att inte bli berörd, särskilt när hon tar stöd av citat från Birgitta Trotzigs författarskap. Vackert broderade meningar och enstaka ord på vardagstextilier, tygbitar. Sorgearbete och uppgörelsen med ett modersarv översätts till materialexperiment i ett personligt hållet och sparsmakat bildspråk.

Relationen mellan döttrar och mödrar är ett stående tema i både äldre och samtida litteratur. Anita Christoffersson ställer sig frågan: Är det min plikt att fortsätta det min mor börjat på? För mig känns det främmande med en gnagande tvångsmässig maning att leva om sitt liv under en tillbakablick. Eller att känna tvånget att fortsätta på någon annans liv, även om det är ens egen mor. Empatin gör större nytta i nuet och inför den kommande framtiden än genom känslotyngda tillbakablickar. Samtidigt som Anita Christofferssons konstnärligt gestaltade reflektioner är välgörande i dessa Allhelgonatider. Tidsperspektiven vidgas och i det personliga kan vi finna något som berör oss alla.

Mor (med krullig trådnystan) och far (med rak tråd i nystanet), 2000

(Utställningen visas till den 5 mars 2022)

I Jennifer Forsbergs formvärld pågår ett kontinuerligt långsamt växande. En organisk process av förändring. Obönhörligt, obevekligt men numera på något obehagligt sätt. Den genomsyras av ett slags naturens inneboende kraft när celler delar sig och växer till tumörer, till bulor och högar eller rötter med knölar och tunna förgreningar som sträcker sig mot allt större stora områden. Eller också till långsmala krälande masklika rundstavar.

Ö, våt lera i olika nyanser

Hon har valt rubriken Calibans ögon till sin pågående utställning på Tomelilla konsthall. Caliban i Shakespeares Stormen är ett slags naturväsen. I Jennifer Forsbergs former gestaltas hans hemmahörighet innan han tämjs, som avtryck av processer och rörelser i underjordens mörker och som känsloladdade ord bortom mänsklig klarhet.

Leran är Forsbergs material. Leran representerar både jorden och den mänskliga kreativiteten. Mitt i den ljusfyllda utställningshallen reser sig en stor hög med titeln Ö. Den har formats av rullade långa lerstavar olika nyanser och lagts mjukt lagda över varandra. Här förnimmer jag det krälande växandet som maskar, ålar och ormar bär i sina rörelser. En tidlös förändringsprocess både före och efter människans tid på jorden som planet. Upplevelsen är på samma gång utmanande för tanken som kittlande och äcklande för sinnet.

Svarta lådor, keramik

Den luftiga byggnaden Orkanen vid Malmö universitet är platsen för avslutningen av den första dagen i universitets högtidsvecka i går, måndag. Det blåser starka vindar när uruppförandet av Ida Börjels hörspel Arvodet marginalintäkten sätter i gång. Jag höll hennes bok i handen härom sist i förläggaren Kettil Kasangs antikvariatet Anti och nu var även han på plats. Efteråt reflekterade fyra forskare utifrån olika ingångar, idéhistoriskt, ekonomiskt, statsvetenskapligt.

Ida Börjel och Kettil Kasang inleder uruppförandet i samtal med Andreas Cervenka

I sina tidigare diktsamlingar som Konsumentköplagen – juris lyrik eller Skåneradio undersöker Ida Börjel relationen mellan säljare och köpare och lagens språk i kontrast till vardagsbekymrens trista alldaglighet. I Arvodet marginalintäkten, som kom ut i början av detta år, bryter hon ner finansvärldens, börsens och senkapitalismens ekonomiska formuleringar. Hon målar upp det vi redan vet: ojämlikhet, skuldsättning, gapet mellan rika och fattiga i världen. Det oförutsägbara vädret. Metaforer och metonymer byter plats.

Ett alltmer absurt, språkligt ekvilibristiskt skådespel tar form när de tre karaktärerna samtalar, rättare sagt, talar förbi varandra. Det är lite Beckett över replikerna som haglar likt floskler hämtade från olika organisationsteorier och deras praktik, som new public management och lean. Ibland sammanstrålar de i kallhjärtade omöjliga konfrontationer som visar hur detta språk, ekonomiskan, växer in i vardagen och normaliseras, raderar ut det mänskliga. Gör barnen och kärleken till investering, sjukvården till kommers, skolan till spekulation.

Det handlar om ett språkligt villkorande som griper in och förändrar människans väsen. Synen på relationer, på ansvar och framtid. Målet är att vinna mesta möjliga, för vilket pris som helst. Och det, nu, ögonblickligen. Bara det går under kontrollsystemens radar som dock oftast har gott om kryphål som underlättar.

Det är en omskakande läsning när jag sitter efteråt med den fina lilla boken i handen. Unik i sitt slag som poesi. Och motstånd.

Vi blev varnade av pressansvariga att inte komma vid öppningsdags. Kön ringlar lång längs muren som löper mellan parken med de låga museibyggnaderna och gatan utanför. Sundet glittrar i bakgrunden. Barn springer omkring i färggranna kläder och små röda hattar medan de väntar på att få komma in. Jag går redan omkring i Karin Mamma Anderssons bildvärld och ser dem som små vuxna, dockor eller figuriner. Med lustiga huvudbonader tar de trevande stapplande steg i Dick Bengtssonska landskap.

                                                Hisch Hasch, 2020

Genom den första målningen rider vi formligen in i utställningen och följer efter sju hästglada flickor uppför en brant sluttning. Deras dag väntas bli lång och kanske lite farlig, att döma av den dramatiskt röda himlen över landskapet.

På min motionsrunda springer jag varje gång under en vresig tall. En av dess stora grenar bröts i en vinterstorm men den hänger kvar genom barken som en valvbåge över stigen. Några millimeter till och den rasar. Jag springer ifrån den hotande undergångskänslan. Bara för att möta den på Mamma Anderssons utställning om och om igen.

Målningarnas pudrigt torra ytor viskar dämpade runtom oss. Men högljutt har porslinsfiguriner krossats, kärl med kvinnoansikten, avsedda för att smuggla hasch i, ligger huller om buller. Andra, redan svartnade och hoptryckta, som hämtade från grekiska-etruskiska gravar, är ännu hela. I sitt sällskap har de den glada kinesiska lyckokatten som svingar sin ena arm i varje asiatisk matbutik. Lyckohjulets vinst eller förlust. Eller livets?

                                                   Lyckokatt, 2014

Katter gör ju som de vill. En svart katt i en annan målning trotsar mattes hypnotiserande vilja. Fastän hennes ansiktsprofil dubbleras av ansträngningen vänder katten sina gula ögon bort från den betvingande armens hotfulla maning. Det är nog katten som är magikern. Det ser jag i en målning, där den vilar på en underbar soffa som glider bort med bonnardsk doftande sinnlig precision och svärta, hämtad från Manet.

Naturen smyger sig in i vår vandring genom utställningen. Tvetydigheter, ödslighet, svartnade olycksbådande övergivenhet vilar över Hillska genomblåsta träd, mytologiska svanar i teatraliska dammar. Barockens bulliga moln blir till drakar. Det är synd om inte bara människorna, i Strindbergs anda, utan hela jorden inför annalkande klimatkatastrof – den känslan pockar på alltmer obehagligt.

                                            Hängande man, 2014

Det går inte att magiskt svinga sig ut ur denna situation, även om vi skulle följa den mekaniska dockan à la Tiepolo i en målning som tidigare varit installation. Lugnet ligger inte på sin egen skugga, för att parafrasera en av Jila Mossaeds senaste innerliga dikter. Vi ”går runt på taggar och ropar efter namn”.

                                                       Lördag, 2017

Jag finner trots allt tröst i den ljusgula eftermiddagsstämning som får väggen att vibrera av solkatter bakom ett piano. Lördag. Här drabbas jag av att känna mig hemma. Boktraven, de små bilderna ovanpå locket oroar visserligen något, tillsammans med den hängande makraméns mörka skuggor. Men sammantaget: det känns som i livet. Döden flåsar oss i nacken.

José Leonilson (1957 – 1993) är en av de större brasilianska konstnärerna i Generation 80 – men han är knappast känd i Europa. Hur kan det komma sig? Malmö konsthalls utställning under denna pride-sommar gör slag i saken med en rik och stark presentation av ett alltför kort konstnärskap.

Extreme necessity between two people, 1990 (detalj)

Redan vid tjugoårsåldern sökte Leonilson frihet och oberoende – till att börja med, med ekonomiskt stöd från sin välbärgade familj i textilindustrin – och begav sig till Europa för att skapa en egen konstnärskarriär, innan han senare återvände till Brasilien. I Madrid, Paris, Milano och London kunde han leva i relationer som bilderna berättar om. Möten och händelser skildras och kommenteras löpande och alltmer som ett slags dagboksanteckningar. I början med starka färger och i stort format, till och med skulpturalt, senare i mer åtstramade, strikt strukturerade serier med små intima teckningar, fulla av återhållna känslor och reflektioner, parallellt med kritik och satir över rådande samhällsfenomen och hyckleri.  Han skapar ett eget gåtfullt symbolspråk med tecken, siffror och bokstäver,

Stadens gator, 1988 (200×95 cm)   Mirro, 1975 (30×40)

När han kring 1990 drabbas av hiv och insjuknar i aids använder han alltmer tråd, mjuka tyger och klädesplagg i avskalade, renskrapade verk, laddade av tystat begär och sorgen över kroppens försvinnande. De skälver av en poetiskt levande, emellanåt nästan spöklik närvaro.

Det är en utställning som berör, så viktig i dag då hivsmitta och aids trots bromsmediciner stämplar människor i många länder till utanförskap och förföljelse.

Reconstructed Memories (Lariam B), 2001-05. Detalj

Att aktivt minnas och att bearbeta minnesbilderna, detta förenar de två sinsemellan så olika konstnärerna som nu är aktuella på Moderna Museet i Malmö. De tillhör olika generationer och följer skilda konsttraditioner. Tycker du att Zvi Goldsteins bildvärld är för mörk och teoretisk, kan du ta igen dig inför John Zuriers luminösa sinnessmekande färgmåleri.

/… läs mer på Omkonst – Zvi Goldstein, John Zurier – Moderna Museet Malmö /

Liv och verk sammanflätas i ett slags allkonstverk hos Zvi Goldstein. När den legendariske curatorn Harald Szeeman 1983 ordnade vandringsutställningen Der Hang zum Gesamtkunstwerk samlade hans team utopister, visionärer, romantiker, modernister, surrealister och fundamentalister som i sin konst skapade mer eller mindre målmedvetet nya värdesystem. Var och en med sin egen föreställning i centrum, med ett eget perspektiv på utvecklingen av konsten, människorna och samhället både bakåt och framåt i tiden. Vid det datumet valdes dock endast det västerländska och det europeiska perspektivet. I dag när modernismen har en mer öppen laddning inkluderar allkonstverksbegreppet en större övergripande helhet, och kan handla om hela jordens överlevnad.
Det som hägrar är fortfarande en annorlunda och ny värld. En som är bättre. För Zvi Goldsteins del: den fria människan som rör sig över jorden utan att hindras av vare sig inre trauman eller landgränser.