Gallerirond i en ”ny” stad. På cykel är det alltid nära i Malmö. Närmare tjugo gallerier har öppet denna helg. Fastän maj vanligen är en socialt och kulturellt fullbokad månad gäller det i pandemitider fortfarande att hålla ut.

Eller ”On-Hold” som konstnären Johan Nahoj kallar sin sammanställning av ett tiotal konstnärers verk på Celsius Projects i Malmös gamla industriella utkanter som är på väg att förvandlas till kontor och bostäder. Han är specialist på att bygga hyllor ­− för förvaring, för att visa upp eller gömma undan saker, estetiska objekt, som blir till vardagsting i ett utsökt hyllsystem.

Endast över helgen står det nu på första våningens trånga avsats, som leder från trapphuset in mot lokalerna, en samling av sinsemellan mycket olika verk, löst grupperade och utan upphovspersonens namn. Detta, säger Johan Nahoj, för att påpeka att konst är att betrakta som vanliga objekt och varor. Men visst är det roligt att veta att det är Olof Marsja som fogat samman glasblåseri med torkad rölleka och avgjutningen av en handske eller att det är David Nilssons smältande istapp i glas och plast som hänger i utkanten av en hylla. Ellinor Lager använder det textila hantverkets tekniker för en svällande skulptur av virkade, knutna och bundna gummiband, inpressad mellan två hyllplan. Utställningen genljuder av Marie Raffns verk om små myror på frammarsch. Anne-Marte Overaa silhuett-klipper det ledord som många på senare tid blivit tvingade att utropa: Vive la tristeza!

Men utställningen med sin sinnrika mångfald ger mersmak.

Trip, Installation av Kristina Matousch på Galleri Thomas Wallner

Det är riktigt roligt att åter våga sig ut i utställningslivet när vaccinationerna nu tagit fart. Konstupplevelser av alla slag blandas, ger sprudlande energi och glädje.

Till min egen överraskning blev jag upplivad av Kristina Matouschs installation på Galleri Thomas Wallner i Simris häromdagen. Förgyllda små rör bubblar upp ur galleriets golv, lagda som i sand i ett rutmönster. De är snedsågade och korta, lysande mässingsgula och vända åt olika håll. Det är tyst i utställningslokalen. Med sprudlande lekfullhet och till synes egen inre styrka tränger de sig fram, artificiella men med växandets kraft, kikar de runt och riktar sig uppåt mot målningar placerade högt upp på galleriet vita väggar. Perforerade rundlar i bleka himmelsfärger avtecknar sig i mjuka mönster, som det så ofta sker i Kristina Matouschs verk.

Hålen är inget tomrum, de innehåller liksom allt ovanför oss. Där nere och där uppe binds samman. I Trip finns en oskyldig renhet som är rätt ovanligt för henne.

Mikael Lundberg och jag samtalar i dag utan publik vid den digitala invigningen av hans utställning i Stenhusets konsthall i Surahammar. En snirklande väg tar gestalt i berättelserna om hans väg till sina motiv, mot en surrealistisk värld som öppnas genom bilderna. Han har färdats från den stockholmska kändisvärlden till ensamheten i Karbenning i norra Västmanland. Vid snart femtio års ålder har han tjugotal publicerade texter och närmare tjugo separatutställningar bakom sig.

Som i Alice i Underlandet dyker vi ner i kaninhålet och hamnar bland annat inför sjungande berg och grottan i sjön Jättum i Dalarna, vid en busshållplats i Fagersta där narkomaner väntar liksom på psykakuten, i Dr Kralls barnprogram från 1970-talet där medicin mot depression hos råttor tillverkas, i gamla Beatleslåtar eller i texter av en Maurice Blanchot och en Ernest de Gegenbach, en katolsk pater och surrealistisk författare. Men framför allt i Mikaels föreställningar där sinnesintryck och minnen flätas samman. Hans ornamentalt sköna och sagoaktiga akvarellmåleri är numera ersatt av en till synes naivistisk lekfull framtoning. Under ytan skymtar dock en intelligent, vitt förgrenad och mycket associativ bildbank. Klottrade anteckningar i de till formatet små målningarna vittnar om tillkomstprocessen.

Det är oförhappandes överraskande, det tafatta är träffsäkert på pricken och hos Mikael Lundberg går det oftast motvals i vardagens magi. Det dystert mörhågade varvas med det ljuva och ljusa.

Se invigningssamtalet på Stenhuset Facebook sida (20+) Facebook och läs mer om konstnären på C.M. Lundberg

Kängurun lyfter trots att brons väger en hel del. Det grovhuggna hantverket fylls av finnes och grace, av en  genomgående ömsinthet som finns i Torsten Renqvists skulpturer. Inför Galleri Anderssons-Sandströms utställning kommer jag ihåg ett långt samtal jag hade med honom. Det var nog 1985 då han premiärvisade det stora verket Lautrecs flickor, en installation med sex kvinnofigurer på Galleri Belle i Västerås.

“En gång hade jag ett jobb i Umeå och trots att jag drog av allt jag kunde från inkomsten, till och med magnecylen, gick jag med förlust.”

Han var bra på att och öppet berätta om baksidorna av att vara konstnär. Och det var han, fullt ut och med en ovillkorlig ärlighet mot sig själv. När han sadlade om gjordes det med besked. Utanför Kummelnäs i Nacka där han bodde, gjorde han 1967 en stor brasa. Där brann 80 av hans målningar.

Den läckra Kängurun som nu visas på Galleri Andersson-Sandström i Stockholm gjorde Torsten Renqvist även som offentlig uppdrag, en träskulptur till Umeå universitet 1978. Kängurun där har en liten människofigur i pungen. Skulpturgruppen utlöste då en debatt med hatinlägg och krav på att den ska flyttas. Ful, irriterande, dåligt gjord och bidragande till ökad vantrivsel – några av invektiven som beskrev den grupp där även sittmöbler ingår. I dag en klassiker, en ekologisk ikon. Och en riktig sevärdhet för långväga resenärer.

Night, Descend. Bronsskulptur 2014.

Det är mycket som verkar vara upp och ner nu för tiden. I yoga anses det vara välgörande att stå på huvudet, jag praktiserar det med fördel om morgnarna. Men inför Charlotte Gyllenhammars slagkraftigt förenklade skulptur Night, Descend sköljs jag av obehag. Ett par smäckra ben sträcker sig ur en klockformad kjol mot himlen. Ett rop på hjälp, rädsla, skyddssökande, tvång, våld – det är lätt att famla efter ord i känslokaoset som döljer sig bakom den visuellt enkla och sammanfattande formuleringen. Skulpturen sällar sig till raden av ikoniska kvinnofigurer som tydligt bär på allegoriska referenser om exempelvis frihet eller rättvisa. Här är mångtydigheten och den glidande obestämbarheten gjuten i kolsvart brons.

En tankefigur som på senare tid åter har diskuterats är kopplingen mellan estetik och etik. Den känns relevant också inför Charlotte Gyllenhammars utställning på Skissernas museum i Lund (till 28 februari 2021). Ett återkommande motiv är av attribut att döma en förmögen och vacker kvinna – i behov av skydd eller föremål för straff? Förödelse och terrorattack har gestaltats om och om igen. Våldet som riktas mot kvinnan hotar även andra svaga grupper som barn eller naturen. Charlotte Gyllenhammar slog igenom med den upp och ner vända ek som hängde över Drottninggatan i Stockholm 1993. Hennes Furier, klädda i pälsar, tycks förfölja sig själva. I många skulpturer kan barnens stora overaller ses som skyddande skal mot omvärldens opålitlighet. Ligger de i lättlindade kläder, pendlar den tolkande blicken mellan tanken på liv och död.

Inte ens den skapande processen undgår konstnärens granskande blick. I en film ser vi hur lerklumpar kastas på en kvinna, med syfte att skapa en form inför en avgjutning. En ihålig form som i nästa verk ligger nersänkt under betraktarens fötter. Installationens övriga delar anspelar på den franska drottningen Marie Antoinette som avrättades under den franska revolutionen. En scen som på utställningen bevittnas av mörka kvinnofigurer från stora collage.

Cirkeln är sluten. Våldet bär våld i sitt sköte. Hur går vi vidare. De ges inget svar.

Moderform, installation 2019.

Susanna Slöör, utställningens curator och Mårten Castenfors, chef för Liljevalchs konsthall, framför den stora gobelängen av Hilding Linnqvist: Svenska sjömän i främmande hamn från 1929-1932

Hilding Linnqvist var en av de ledande konstnärerna i den konstriktning som kom att betecknas som naivismen i svensk konst kring slutet av 1910-talet. Håller uppfattningen om att han var en naivist när den börjar synas ordentligt? Knappast.

Liljevalchs nyöppnade utställning Hilding Linnqvist – Att bli konstnär visar en rik kollektion med åtskilliga inlån av hans mest älskade verk. Här finns Torget i Chinon från den lyckliga vistelsen i Sydfrankrike 1921, Hjärtats sång med den underbara tagetesen och den vita duvan från 1920. Hundratals målningar, skisser och teckningar. Både genomlysta blomsterstilleben och tvetydiga mörka fantasterier.

Susanna Slöör, utställningen curator, belyser det mångbottnade och mysteriösa i Linnqvists verk. Han var hemma i de neo-romantiska strömningarna kring och efter sekelskiftet 1900, trotsade modernismens dominerande ambitioner och lät sig inspireras av diktare som Stagnelius och Almqvist. Även hos Swedenborg kunde han finna stöd. En symbolladdad värld avslöjas när vi närmar oss hans oskyldigt vackra blomsterbilder. Han var inte rädd för att lyfta fram det fula, det förvrängda och annorlunda, förvilla könstillhörighet och upplösa realismen med fantasi och poesi.

I en vacker nyutgiven bok från Arvinius + Orfeus Publishing presenterar Susanna Slöör sina analyser tillsammans med återpublicerade skrifter av Ulf Linde. Utställningen öppnar ett fönster mot en värld som inte är vardagens.

Ny bok från Arvinius + Orfeus Publishing med målningen De lyckliga människorna från 1918 på omslaget

Suget efter nya utställningar blir emellanåt i corona-avhållsamheten oemotståndligt. Bilfärder visst, men i huvudstaden blir det krångligt. Trots ökande smittspridning tog jag därför tåget häromdagen och gick kilometervis i storstaden. När jag väl också varit i Uppsala och Enköping så slog det mig att intresset för att arbeta med traditionella hantverk är påtagligt i flera pågående utställningar.

Pauliina Turakka Purhonen, Helvetet, textil installation

På Uppsala konstmuseum möts Pauliina Turakka Purhonen och Filippa Arrias under rubriken ”Himlen är blå och solen är en klocka”. Att träda in i utställningen är en upplevelse i stil med att bli uppslukad av det svarta hålet i Vintergatans mitt. En handsydd helvetesbild, en installation i svart och rött öppnar sig mot taket. Hängande armar och ben omger en nerstörtad gudafigur, Ishtar eller Inanna, en gudinna för fruktbarhet och kamp, att döma av flera bröst och vaginor och de väldiga vingarna. Hantverket är slående, sinnligt och sakligt på samma gång, minutiöst gestaltande och samtidigt storslaget. Vid sidan om resliga gestalter finns här figurer med små böjliga fingrar och broderier av bland annat växter med detaljer som vore de hämtade från finaste herbarium. Allt kopplat till ett narrativ som kretsar kring såväl folkliga föreställningar, dockteater som konsthistoriska kopplingar. I Filippa Arrias måleri formuleras minnesbilder från ett svunnet sextiotal i ett centralamerikanskt land, drömska bilder med kvinnliga förtecken.

Mette Björnberg Ur Dagar och nätter hos Galleri Magnus Karlsson, Stockholm

Richard Johansson Ur Dagar och nätter hos Galleri Magnus Karlsson

När Richard Johansson och Mette Björnberg, i Galleri Magnus Karlsson i Stockholm, flörtar med svunna decennier och införlivar resterna i nya verk så sker det i trä, målat i matta eller glänsande lackfärger. Två särpräglade världar där det personliga inte blir privat och uttrycket balanserar mellan sval distans och upprörd empati.

Karl Patrik Näsman i Enköpings konsthall

Som om det inte vore nog, så visar Karl Patrik Näsman i Enköpings konsthall ett alltigenom textilt måleri. I sina stora allvarsamma verk återanvänder han gamla tyger. Nytvättade, färgade, tillklippta och hopsydda till kompositioner med geometrisk renodlade former återbrukar han även modernismen språk. Och inte sällan med en sakral underton.

Guilia Cenci, Mondo seculare, 2020

Jag blir stående i ett av de små rummen på Malmö Konstmuseum där Guilia Cencis Mondo seculare visas, ett av de många spännande och roliga verk som ingår i sommarutställningen Shapeshifters. Ett annat verk tränger sig fram i mitt minne, från en annan tid, annan plats och helt andra sammanhang. (En sommar som denna då vi inte åker utomlands.) I den skulpturen draperas våld och övergrepp i hängiven skönhetshunger inför den mänskliga kroppen och publikens förväntningar, frammejslad med virtuos skicklighet av den romerska barockens mest uppburne och anlitade konstnärer Gian Lorenzo Bernini. Skulptör, arkitekt, påvars och kardinalers gunstling och djupt troende i jesuiternas anda: han hade sin egen loge i den utsökt vackra kyrkan Sant´Andrea al Quirinale i Rom. Han lutar sig mot antikens skulpturideal när myten om den sköna nymfen Daphne gestaltas. Hon jagas av den upphetsade guden Apollon och ber till gudarna att få undkomma honom, bevara sin jungfrudom genom att förvandlas till ett lagerträd. Kärleksrus och extas blandas med rå panik, hopp går över i förtvivlan. Vinst och förlust går hand i hand.

Gian Lorenzo Bernini, Apollo och Daphne, 1622-1625

Hos Gulia Cenci dominerar sorgen den metamorfos som hennes hybridformer utstrålar. Det våldsamma övergreppet har redan inträffat. Vi ser gråa förvrängda kroppar efter djur och människor, sönderslitna upphängda rester som har levat. Jag ryser, säger någon bredvid mig. Installationen skapar främmande känslor som skrämmer och oroar. Materialet är inte heller vad det ger sig ut för att vara. Glasfiber, metall blandas med damm och färg. Skenet bedrar, synen finns där ändå på riktigt framför våra ögon. Människan och djuren tycks ha svikit varandra. Vi kan inte skylla på några gudar som vi flytt ifrån. Frågan är om livet alls kan fortsätta på de rester som finns kvar. Och i så fall hur?

Gulia Cenci, Mondo seculare, detalj.

Pompe Hedengren och Sara Mac Key återförtrollar världen när de gestaltar den förföriska drömmen om en tillvaro utan motsatser i Avesta denna sommar. I Facts and fantasies berättas den otroliga historien om en hittills okänd expedition till Siljansringen 1897. I en allomfattande installation med olika medier, film, foto, teckningar, skulpturer och objekt presenteras den förhistoriska människoarten Homo Aquatis, eller aquanauterna. De sägs ha levt efter ett meteoritnedslag för 377 miljoner år sedan och uppstod i planetens vatten.

Homo Auguatis

Två kvinnliga forskare, paleontologen Beate Gardelius och geologen Inga-Lisa Blomgren kommer dem på spåren under sin expedition sommaren 1897. De samlar in fossilerade fynd, artefakter, mineraler och bergarter, antecknar och dokumenterar noggrant sina upptäckter. De fascineras så till den grad att de slutligen ger upp sina vetenskapliga karriärer, flyr de rovgiriga gruvbolagen och förenas med aquanauterna. Kvinnorna försvinner spårlöst från denna värld. En försändelse, koffertar fyllda med deras kvarlåtenskap, som nyligen kommit till det så kallade Ontologiska museet i Stockholm nystar upp historien som vi besökare nu får möta.

I det gamla järnbrukets mäktiga martinhall redovisas till synes sakligt och vetenskapligt de två forskarnas upptäckter. I halvdunklet frodas dock mystiken, fantasier blir till fakta, natur, kultur och vetenskap flätas samman. En skalle med speciell öronsnäcka tillhör de sensationella fynden. Vackra kroppar täckta av musselskal reser sig i dunklet. Eller också är de trädlika och täckta av bark. Androgyna är dessa varelser, könen är inte separerade. Deras fortplaning ser vi i ett akvarium där äggen kläcks. Individerna lever i ett kärleksfullt kollektiv i samförstånd med naturen och dess väsentliga element. Solen och månen är deras vänner. Vattnet flödar och förenar.

Skallfynd Arbetsbord

Denna paradisiska dröm utspelas mot det sena 1800-talets framväxande industrialism och kapitalism, med en syn på naturen vars resultat är dagens klimatkatastrof. Kvinnorna kräver rättigheter och patriarkatet ifrågasätts. Även i Anna-Karin Palms biografi över Selma Lagerlöf ser vi hur kvinnorna väljer varandras vänskap, delar ambitioner, kärlek och förenas i vilja och målmedvetenhet. Selma Lagerlöf, som bygger sin karriär vid denna tid, blir till skillnad från dem som upptäckte aquanauterna världsberömd redan under sitt liv. Det är dock en annan, men mycket läsvärd historia.

Teckning

  Påklädd kropp i lera

Ordning och reda

Har det hänt dig att du blev tvungen att gå igenom ett dödsbo efter en nära släkting? Och upptäckt lager efter lager i familjen hundra och hundra år bakåt i tiden, där du i grund och botten upplever att allt berättar om dig själv?
När Éva Mag tar itu med sin fars samlade skrot förvandlas akten till en del av hennes konstnärskap. Som den ”doer” hon är flätar hon samman processen med sitt arbete kring leran och kroppen bara för att upptäcka att det inte räcker med att sätta igång. Utan en plan kan den kreativa akten lika gärna skapa kaos, anarki och ännu mer oreda. Att få lerkropparna att stå upp bygger på omtag och omprövning, men att skapa ordning i en kaotisk samling av prylar och tingestar av alla slag kräver en vilja som leder mot ett mål, en disposition, en avsikt att skapa struktur, ordning och reda. Av vilket slag är upp till omförhandling, men en plan som är under arbete.
Jag har kollegor som säger att de har så mycket att göra att de antecknar i kalendern när de ska sätta igång med att förbereda sig för att göra en planering som håller. I stället för att sätta igång och upptäcka att tiden inte räcker till och det nerlagda arbetet rinner ut i sanden.

Dead Matter Moves, video från Performa i New York, 2019

Éva Mags utställning på Bonniers konsthall visar hur den konstnärliga arbetsprocessen är beroende av både medveten och intuitiv styrning för att navigera fram mellan ordning och kaos, kroppsliga minnen och intellektuella överväganden, personlig bakgrund och samtida konstscener. Hon lyckas med att skapa en egen nisch, en profil med frågeställningar som bär hennes konstnärskap långt i de tider som efter coronakrisen väntar oss.

Porten är ett minne från Transsylvanien