GAN och den stora extasen var rubriken till en artikel jag skrev om konstnären i Upsala Nya Tidning 1986. En rubrik som lika gärna kunde ha valts till den nu aktuella utställningen på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm.

GAN, Sjömän, Matros i trefald 1916-17

Ambitionen att återskapa utställningen  Sjömanskompositioner från januari 1918 på Gummessons konsthall ligger bakom projektet och det har resulterat i en eggande samling verk på två plan i huset. Tio av sjutton målningar samt en skiss som var med då finns även nu på plats. Privata inlån gör ett besök till nästintill ett måste. Matrostemat och homoerotiken skapade explosivt starka bilder som verkar än i dag. Matroserna är både verkliga och symboliska, för modernismen, för äventyret och för erotiken. För GAN:s kärlek.

Till GAN har jag under alla år återkommit då och då, med ojämna mellanrum. Ända sedan jag bodde i hans hemstad Lund i början av 1970-talet har jag varit nyfiken på hans liv och leverne, och hans konstnärskap. Med stor behållning läste jag Torsten Ahlstrands bok om konstnären som kom 1985. Författaren utlovade en del II och det ryktas om att den nästan är klar. 2011 visade Prins Eugens Waldemarsudde en fin utställning, en kollektion som innehöll både inlån och arkivmaterial ur den egna samlingen.

GAN, Sjömän, Matros i trefald 1916-17

Utställningen Sjömanskompositioner 1918 blev ordentligt utskälld och ansågs vara skandalöst dålig. Kritiken var helt oförstående. Isak Grünewalds Matisse-inspirerade måleri uppfattades i jämförelse plötsligt som en västanfläkt. När Liljevalchs invigdes ett drygt år tidigare hyllades Bruno Liljefors och Carl Larsson, en försenad nationalromantik lyftes fram.

Idag vet vi att dessa år var GAN:s bästa. I stället för Paris hade han valt att åka till Berlin och sög i sig estetiken som gruppen och galleriet Der Sturm förde fram, något som i hans måleri blev ett kraftpaket, en legering av kubism, futurism, expressionism. Berlin var också den plats där den homosexuella kärleken inte stötte på hinder. Det är ingen tillfällighet att de platser GAN skildrar i Stockholm är träffpunkter för kärlekssugna män: Berzelii park eller Berns.

Foto ur Stockholms stadsmuseums samling

Senare samma dag som jag ser GAN-utställningen läser jag i Stockholms nyinvigda stadsmuseum i ett av de iscensatta rummen på tredje våningen, om nöjeslivet i staden: ”Fram till 1944 spanade Stockholm sedlighetspolis aktivt på män i parker och urinkurar för att ta dem på bar gärning med homosexuella handlingar.” Före 1944 gällde det straffarbete, efter 1944 ansågs homosexualitet som mental rubbning.

En som vet mycket om detta är Göran Söderström som redan tidigare utförligt skrivit om ämnet. Nu medverkar han i den fina katalog som publiceras i samband med Sven-Harrys utställning. Curatorn Pedro Westerdahl har gjort ett bra jobb.

Omdaningen av stadskärnan i Västerås har nu planerats i över ett år. Ett konkret förslag för Stora torget och Bondtorget diskuterades häromkvällen på Konstmuseet. Mathias Ahlgren från Sweco Architects, en av landskapsarkitekterna bakom förslaget, berättade om processen och visade bilder. En intresserad skara västeråsare slöt upp. Mest äldre, tyvärr allt för få unga eller yngre. Det är ju de och deras barn som ska liva upp och nyttja platserna mitt i staden.

Bondtorget och Stora stora torget i Västerås: nygamla visioner

Bondtorget vigs åt marknaden och Stora torget för evenemang och umgänge. Det är bra att de separeras. Ritningarna för Stora torget visar en stor öppen yta med många användningsmöjligheter året om, en scen, ett vattenstråk, kantat av träd, vackra gleditsior, dessvärre i stället för pelarekarna som en gång hörde samman med stadshotellets sena jugendkaraktär. Gleditsior fanns lite längre bort under några år tills de sågades ner.

Den stora linden i norra hörnet finns kvar, sittplatser och konstverk skapar en avskild liten hörna. Liten, ja. Konsten får rätt litet utrymme i förhållande till den stora öppna torgytan. Lindens söta droppar kommer dessutom att göra både konstverket och sittbänkarna ”Unter den Linden” klibbiga.

Hela Stora torget lutar, som det är i dag. Det behöver rätas upp, något som också är viktigt för BG Broströms konstverk Asea-strömmen, med nästintill ikonisk rang i denna stad vars förflutna hör samman med Sveriges industrihistoriska utveckling. Skulpturgruppen är en hyllning till arbetarna som morgon och eftermiddag tog sig till Asea i kvarteren längre bort. På cykel. (I det nya förslaget är cykelstråket borttrollat vilket säkert kommer att behöva åtgärdas.)

Det är dock just det förflutna som osynliggörs vid varje omdaning av innerstaden. 1960- och 70-talens rivningsvåg av gamla byggnader har givetvis inte kunnat återskapas i centrum. Numera försvinner även senare tillkomna delar då kommersen flyttar ut till ytterområdena. Caféer och restauranger dominerar och torgen tillsammans med gågatorna blir ett slags stadens vardagsrum. Åtminstone under den varmare årstiden.

Tanken bakom uppdraget är också att skapa en plats som förknippas med enbart Västerås, som visar upp en identitet, ett slags unicitet.  Medborgardialog är ett utmärkt verktyg för att skaffa underlag för stadsbildens omdaning med hänsyn till det efterfrågat praktiska och funktionella. Men där hittar vi inte den stora idén som lyfter nya grepp om stadsplaneringsprocesser.

Jakten på den gemensamma nämnaren ger sällan något utrymme för det geniala. Snarare är risken stor att det kvalitativt konstnärliga sänks till en lägsta nivå. Resultatet blir, trots stora ord, ytterligare en omfrisering av stadskärnan som ingen besökare kommer att komma ihåg när de väl lämnat Västerås efter en kort visit. Vi själva kommer att vilja snabbt cykla igenom city, med mål i sikte som ligger längre bort, inte sällan utanför stadskärnan: bostäder, arbetsplatser eller större affärer.

Cyklar. Det är det vad västeråsare gör.

BG Broström, Aseaströmmen vid Stora torget

Visserligen var vi väl rustade inför besöket på Operan häromkvällen. Hade varit på Waldemarsudde och njutit av Julia Becks melankoliskt drömska flodlandskap målade i Grez-sur-Loing, dess nyansrikedom och silvriga skimmer. Men Operans föreställning Karmelitsystrarna var bland de starkaste och mest omvälvande upplevelserna i detta hus på länge. Det var ingen lek och teaterspel, här var det allvar och det gällde även oss i dagens snurrande värld.

Julia Beck, Grez par Nemours, 1885

Bakgrunden är en verklig historia hämtad från den franska revolutionen vars utveckling kulminerade i Robespierres skräckvälde i stil med stalinismen eller Pol-pot regimens. Mot denna fundamentalism står i operan en annan: karmelitordens tolkning och utövning av begrepp som offer, lydnad och martyrskap inom kristen tro.

Berättelsen kretsar kring karmelitsystrarnas väg till martyrdöd genom halshuggning. Flera tidsperspektiv flätas samman i operan. Den hade premiär 1957 och Poulenc hade då arbetat i flera år med den, under en tid då hans partner lång sjuk och avled i lungcancer. Även om karmelitorden grundades under tidig medeltid och vi betraktare förflyttas till den franska revolutionen, till åren kring 1790, så knyts trådar till vår tid idag. Librettot i sin tur bygger på en roman från 1931, Gertrud von Le Forts Die Letzte am Schafott (Den sista på schavotten) som handlar just om de sexton nunnorna som även operan följer. Författaren hade under 1920-talet följt med oro den framväxande nazismen och antisemitismen.

Denna upprördhet och ångest gestaltas i nästan outhärdligt intensiva scener inför priorinnans död, hennes ångest och tvivel, efter ett liv av övertygelse, på det som tron och andra fundamentalistiska ideologier ger. Ann-Sofi von Otter iscensätter plågan och dödsskräckens ensamhet så att … ja, har man sett detta så kan man sitta, med likaledes strömmande tårar, vid sin närmastes dödsbädd.

När nunnorna förs till giljotinen bevittnar vi en tumultartad kärnfull iscensättning även av dagens konflikter och krockar kring teman som annorlundaskap, mångkultur, slöjdebatt, kvinnors frihet och jämställdhet mellan könen, fundamentalismer, maktmissbruk och/eller demokratiska möten. Allt laddat av starka känslor, ja känslostormar.

Ändå är Poulencs musik lättlyssnad, emellanåt fjäderlätt, andra gånger dundrande stark. Harporna och blåsarna i orkestern kryddar framförandet. Och sångarnas insats var ovanligt jämn, högklassig och mycket bra. En kväll att sporras av och minnas länge.

Visst måste Tidsresa, Edsviks konsthalls utställning med samisk konst ses före Tensta konsthalls. Här finns en imponerande samling med konstnärer som sliter för samernas rättigheter med visuella medel. Jag fortsätter att närma mig flera av verken med Linnea Axelssons Aednan i handen och finner underbara paralleller. Och hör följande rader inför den fem minuter långa filmen som fångar landskapet som en kropp:

Hilde Skancke Pedersen, Aena – Land, video

“Jag sprang över stenarna /…/ Jag sjönk ner på mitt vanliga ställe /…/ Berget veckade sig till en djup bänk nära älven som gled förbi /…/”

“Blicken gled vant över Klippornas orörliga blinda ansikten Som alltid såg mig som svarade mig höll mig sällskap Så långt tillbaka jag kunde minnas”

Renarnas närvaro följer en dag och natt, året om. Den fina kojan, byggd av renhorn från 5-7 år gamla rentjurar . Den skyddar och ger vila. Det är bara att sträcka ut sig på fällen innanför och höra universum andas.

Sapmi – möten i ord och bild

Halsband av 200 delar, ur Tensta konsthalls utställning Låt älven leva

Nyligen firade samerna sin nationaldag. Det uppmärksammades i media och det märks också i utställningssammanhang. Konstnärer med samiskt ursprung deltar flitigt i konstlivet, nationellt och internationellt, under senare år. Filmer som Sameblod har vunnit framgångar. Även jag har haft några starka möten. Blivit omskakad av Helene Schmitz´s fotografiska serie Berggrunden som visar gruvornas förödande inverkan på landskapet i norr. Tensta konsthalls pågående utställning Låt älven leva uppmärksammar den folkliga aktionen från åren kring 1980 mot Altaälvens utbyggnad med både dokumentärt och konstnärligt producerat material. I utställningen kan vi se några av Brita Marakatt-Labbas broderade bilder liksom ett av Máret Ánne Saras stora verk, draperier och halskragar sammansatta av små renskallar.

Om kvällarna följer vi Linnéa Axelssons väldiga diktepos Aednan här hemma.

Helene Schmitz, fotografi från utställningen på Waldemarsudde i Stockholm i höstas. Attikgruvan: landskapet har blivit industriområde

Jag besökte Kiruna och det samiska parlamentet i vintras och hörde berättelser som skakar om. Det är ju ett faktum att när gruvor, skogsavverkningar och några av Europas största vindkraftsparker breder ut sig minskar livsutrymmet för många samiska familjer. Marker som bär deras kultur och näringar ödeläggs.  Även klimatförändringen hotar renskötseln.

Renen och älven, det vida fjällandskapet är bakgrunden till konstnärernas verk, djupt förankrade i hantverk, som, liksom allt ursprungligt traditionellt folkligt hantverk över världen, utgör en del av människornas liv och världsuppfattning. När konsten och hantverket fylls av aktivistiska budskap händer det inte sällan att uttrycket gungar betänkligt. Men undantagen lyser desto mer.

I Linnea Axelssons Aednan strömmar tiden som de mäktiga älvarna. Från tvångsförflyttningarna på 1920-talet, rasbiologiska mätningar, nomadskolan och juridiska tvister mot staten – allt gestaltas med det självupplevdas känslorikedom. Insikt och förståelse växer i oss när vi läser högt kapitel efter kapitel om kvällarna.

Don´t Fuck With Me,film ur Tensta konsthalls utställning Låt älven leva

En avförtrollning av avförtrollningen

Leda 2018. Detalj ur en assemblage

Den tyske sociologen Max Webers begrepp Entzauberung (avförtrollning) har länge använts för att sammanfatta de rationella och sekulära processer som ligger bakom det moderna västerländska samhällets framväxt.  På senare tid är det extra tydligt att det vi uppfattar som ”förtrollat” här i världen allt mer tar plats i politik och kultur: känslor och tro, det irrationella och det förljugna liksom det mystika och det poetiska.

Christina Skårud, född i Västerås och baserad i Göteborg, har sedan många år i sitt måleri sökt sig till den gräns där drömmar och verklighet, fantasi och fakta glider samman. När hon nu ställer ut i Tomelilla konsthall har hon slagit in på ett nytt spår: återförtrollningen av världen kröns med upplevelsen av det sublima.

Karussel, målning. 2018

Jag gläder mig över att objekten tillåts ta plats bland de senaste årets verk och att färgen stöttar berättelsernas kraft och intensitet. Och låter bli att fördjupa mig i den filosofiska bakgrunden till uttolkningarna av dessa två begrepp, avförtrollning och sublimt, från Burke, Kant och till Lyotard.

Vardagens objekt och situationer får en magisk-poetisk dimension i hennes händer. Loppisfynd förvandlas till gudar av alla slag. I likhet med den hinduiska mytologin skapar hon många egna och åberopar de redan befintliga från olika myter. Ledans skepnader framträder på höga piedestaler, det svarta hålet tecknas mästerligt som naiviserande symbol på en hemlighetsfull speldosa. Uppställningen av flera askar på ett spegelbord bidrar till verkets förtrollade stämning.

Give me your eyes, målning. 2018

Hon vänder och vrider på vad vi kan tänkas hålla viktigt och värdefullt, känslomässigt och existentiellt. Tar fram deras skuggsidor. Detta för att låta motiven växa och för att avlocka dem flera betydelsenivåer och tvetydigheter. Särskilt detta senare, det mångfacetterade och mångbottnade fängslar oss när vi går runt i halvmörkret en trappa ner i konsthallen. Nyfikenheten får inga entydiga svar, frustration blandas med njutning, skönhetsupplevelsen kan skrämma. Budskapet är instabilt undanglidande. Sublimt.

Att hopfoga den sönderfallande världen

Lenke Rothman i Sörmlands museum

Vi var ett gäng kollegor och arbetskamrater från Region Västmanland och Västerås konstmuseum som häromdagen åkte till nyligen invigda Sörmlands museum i Nyköping. Carlstedt Arkitekter planerade generöst med dagsljus för många av de intensivt nyttjade lokalerna. I en av de stora salarna, som främst fylls med fina föremålssamlingar, visas nu en fortsättning på den utställning som Forum för levande historia i Stockholm ägnade åt hennes arbeten i somras. Nu uppdateras hennes berättelser genom konstnärliga kommentarer av samtida konstnärer som liksom hon hade flytt och lämnat sitt land.

Ihågkom oss till liv, 1979

Jag träffade Lenke Rothman några gånger innan hon gick bort 2008 och har fortfarande framför mig hennes speciella sätt att berätta om sig själv och sin konst: med envis lågintensiv energi, ett slags besvärjande besatthet – som i det långa loppet hade blivit hennes överlevnadsstrategi och livlina. Född i Ungern, överlevde hon förintelselägren under nazisternas folkmord, utbildade sig till konstnär i Sverige och kom att göra en bestående insats genom sin konst.

Även på Sörmlands museum blir det uppenbart att hennes assemblage, collage, objekt och målningar förvandlar, transformerar minnen och material som har med fångenskap och undergång att göra – taggtråd, brända trästycken, spikar, klädesplagg eller plastfilm – till något nästan levande, besjälat och paradoxalt nog heligt. I en ständigt pågående motståndshandling.

Upplevelsen av Lenke Rothmans arbeten förstärks än mer av att i rummet utanför i en annan utställning, med rubriken Tack för din ansökan, berättar hennes bror Alexander Rothman sina minnen om judeförföljelserna i Ungern och Tyskland under krigsåren.  Det blev de två, Lenke och han, av en familj på tio som överlevde förintelsen. Alexander Rothmans klara, osentimentala och detaljerade redogörelse är ett skakande vittnesmål som är svårt att ta till sig. Det uppväxande barnets, pojken Alexanders oförvillade blick kom att senare kopplas till den vuxnes analys och insikter.

Jag upplever utställningen och vittnesmålen obarmhärtigt plågsamma. Trots att de har berättats av andra överlevande upphör de inte att chockera. Det är berättelser son inte får glömmas och som till slut formar sig till stärkande och välbehövliga stöd för motståndskraft i dag när världen åter hotas av en skrämmande kortslutning.

Regn, temperamålning 1963

Har höstens större utställningar i Stockholm med konst från omkring 1900 något gemensamt? Ett intressant sammanträffande från Budapest ger svaret.

Vaszary János, Stilleben med orientaliskt porslin, 1926

Här kommer ett litet axplock från Stockholm:  Ivan Aguéli som i sitt måleri inspireras av sufismen, konstnärskolonin i Worpswede i Tyskland som söker sig bort från staden till naturen, den brittiska Bloomsburyruppen, intellektuella, konstnärer och kulturmänniskor som trotsar konservativa, viktorianska värderingar och lever tillsammans efter fria (o)regler … ja och så William Morris, Arts and Crafts grundare som både finner skönheten i hantverket och är ute efter befrielsen från industrialismens negativa inverkan på samhället. Samtidigt skördar i höst Hilma af Klints måleri, inspirerat av teosofiska läror stora framgångar i USA.

Det dessa utställningar har gemensamt täcks av ett begrepp som jag upptäcker under min sedvanliga höstresa till Budapest. Mücsarnok, stadens konsthall visar en omfattande genomgång av de så kallade Lebensreform-rörelserna och deras samband till konsterna.  Det är ett samlingsnamn för väldigt olika reformrörelser i särskilt tyskspråkiga länder. Gemensamt för dem är kritiken av industrialiseringen, urbaniseringen och den materialism dessa för med sig. En spretig, politiskt mångfacetterad rörelse, strömmar av tankegångar i tiden som påverkade många.

Utställningens rubrik Rejtett történetek (Dolda/undangömda historier) vill ge en uppfattning om bakgrunden till dessa rörelser, peka på utländska förebilder och i synnerhet redogöra för inhemska paralleller.

I reformrörelserna ingår allt som mot 1800-talets slut och fram till första världskriget ansågs kunna hjälpa människorna att komma undan samhällsutvecklingens skadliga effekter. Det handlade om enkelhet, äkthet, renhet, sannhet, skönhet och natur, begrepp som definierades enligt olika program. Också om att trotsa konventioner och leva enligt fria normer, både vad gäller samlevnad, ägande och barnuppfostran. Helhetsaspekten speglades av olika trosformer, teosofi anammades av många, även buddhism och antroposofi. Många intellektuella och aktiva i kulturvärlden såg det som sitt kall att förverkliga sådana program.

För Ungern är det viktigt att visa fram det överflöd av dokument och detaljer som ingår i utställningen. Det handlar om en historieskrivning, om åtminstone fram till murens fall förbjudna idégemenskaper, rörelser och sammanslutningar. Men det blir för mycket och det blir framför allt alldeles för lite konst. De kvalitativt skiftande konstverken är mer som illustration till historieberättelser och det dokumentära materialet.

En mer genomtänkt pedagogisk styrning hade kunnat dela upp allt detta på flera tydligare visningar. Då hade även en katalog med mer strukturerat material vad gäller ungersk relevans kunnat tas fram.

Varför detta intresse för det sjudande kulturlivets jäsande sammansatthet kring 1900, kring tiden före världskriget? Visst finns det paralleller med situationen i dag, de fanns också under 1960-talet. Då var tron på politiken som verktyg dock större än i dag. Lebensreform-rörelserna bottnar i att du reformerar dig själv. Om individen lever i samklang med naturen (klimatsmart) så kan samhällsutvecklingen ta en ny vändning.

När politiken inte klarar av att styra världens länder rätt för jordens och demokratins överlevnad blir det då individens ansvar att agera?

Aladár Karcziány, Ängeln (Ad astra), 1912

Att navigera i livet med ljusets hjälp. Anna Clarén och Ivan Aguéli

Ivan Aguéli, Landskap med kaktus och blommande aloe, 1914

I skuggan av glädjen över Nationalmuseets återinvigning har jag ur den gångna veckans möten lagt två starka upplevelser på minnet: Anna Claréns presentation av sitt konstnärskap under Konstdygnet och Thielska galleriets utställning Ivan Aguéli, måleriet och mystiken som pågår till den 10 februari 2019. Båda kretsar kring ljuset som ett stöd i att navigera för överlevnad och förståelse av sitt liv, sitt öde.

Aguéli-utställningen är upptakten till firandet av 150 års-jubileet av konstnärens födelse som infaller nästa år. Det sker med en rad inlånade verk både från institutioner och privatpersoner, de senare ser man inte så ofta.

Anna Clarén, ur Close to home

Anna Clarén deltog i det som kallas Konstdygnet, ett mötesforum i Mellansverige för konstfolk, konstnärer och konstadministratörer i bred bemärkelse. Arrangerat årligen i ett samarbete mellan regionerna i Uppsala, Västmanland, Sörmlands och Örebro län. Hennes böcker Holding, Close to home och den kommande When everything changed väcker starka känslor.

Anna Clarén föreläser under Konstdygnet i Västerås

Det personliga anslaget i Anna Claréns fotografier och berättelse är svårt att missa: hon vänder sitt och sin familjs liv ut och in inför mötet med betraktaren. Samtidigt förenar hon konstnärlig autenticitet med medvetenheten om integritetsfrågor.

Det är med ljusets hjälp hon berättar om sin lycka och olycka, sin sorg och glädje. Om att livet är skört och att allt som är givet människan är ett lån. ”Allt är mitt, och allt skall tagas ifrån mig…” för att citera Pär Lagerkvist. Att arbeta med foto är att arbeta med ljus, i tagningsögonblicken och vid presentationerna i såväl bok- som utställningsform.

Bilderna badar formligen i ett vitt ljus. Ett dämpat mjölkaktigt sken som skapar inte endast avstånd utan även allvar, sakral tystnad. Det vilar ett drag av helig nåd över familjelyckan liksom över upptäckten av när den håller på att gå i krasch. Ljuset kan ses som en symbolisk formulering av kärlek, av konstnärens kärlek till berättelsen och dess innehåll. Till livet och människorna. Enkelt, drömskt och utan fördjupning i mystik och religion. Det är genom den visuella formuleringen som ljusets verkan som helande och välgörande för människan kommer fram, dess läkande och terapeutiska effekter i vid bemärkelse. För själen och för kroppen.

Ivan Aguéli i sin tur är sedan barnaåren medveten om vad han väljer och väljer bort. Förtrogen med mystikerns Emanuel Swedenborgs tankevärld genom sin mor Anna fortsätter han som ung och vuxen att fördjupa sig i symbolism och tolkningar av korrespondenser mellan en materiell och andlig värld. Han gör ett uppehåll i sitt måleri för studier i språk, i synnerhet arabiska, och religion som teosofi och islam, innan han återuptar sitt måleri.

Då hade han inte bara konverterat till islam. Han har också insett att han ”måste på nytt bli konstens mystiker” och vänt sitt intresse allt mer mot att skildra mötet mellan himmel och jord. Han såg landskapen i bland annat Spanien och Egypten som speglingar av ett själstillstånd. Torra, ljusa partier i ljusgult och rosa lättas upp av luftperspektivet samtidigt som markens, materiens mörker, möter evigheten och det oändliga genom antingen linjeperspektiv eller en frontal avbildning av ett soldränkt landskap. Med innebörden att ljuset omfattar allt, som strålar av Guds kärlek över jorden.

Genom sin sol- och ljussymbolik kan Aguéli sägas väva samman politik, måleri och religionsfilosofi. Idag har ateismen fått konkurrens av trosfrågor. Forskningen har allt mer uppmärksammat äldre och samtida konstnärernas intresse för det ockulta. Simon Sorgenfreis lilla bok Det monoteistiska landskapet, Ivan Aguéli och Emanuel Swedenborg, ger en inblick i frågeställningar som kan lyftas även inför andra konstnärskap.

Ivan Aguéli, Staden bland kullarna Egypten, 1914

Andlighet och det mystika i konstsammanhang har länge varit ett svårforcerat område. Vårt sekulariserade sätt att se och tolka omvärlden ger föga utrymme för konstnärer som målar syner, visioner och berättar om andliga upplevelser. Trots intresset för outsider art och namn som Aguéli och Hilma af Klint är intresset fortfarande inte särskilt stort. Men i och med globaliseringen, med ett mer mångkulturellt och mångreligiöst samhälle finns det större chanser för att upptäcka bortglömda  konstnärer som här i Sverige har hamnat i skymundan på grund av att de exempelvis skapade ett livsverk förankrat i andlighet eller djup tro.

Ansikten, målning av Violet Tengberg

Violet Tengberg är ett bra exempel. En västmanländsk konstnär, född i Munktorp 1920. Hon började måla tidigt och kom in på Valands konstskola i Göteborg. Hon läste både konst- och religionsvetenskap, skrev senare även en uppsats om William Blake. Hennes måleri uppmärksammades nationellt och internationellt under 1960 – 1970-talen. Recensenterna såg henne som abstrakt expressionist men hon framhöll att det var både hennes kristna tro och andliga upplevelser som utgjorde grunden till det färgstarka och mer eller mindre figurativa uttrycket i bilderna. Ja, uppenbarelser som hon ville dela med sig också genom sin poesi. Hon kombinerade kristna symboler med egna former, också de symboliskt laddade med specifikt innehåll. Innan hon gick bort och innan hennes måleri hamnade i glömska hann Lena Månsson intervjua henne.

Violet Tengberg upplevde att hon hade en profetisk uppgift. Detta får mig att tänka på min far, Dr. Otto Mezei, konsthistoriker och forskare, som livet igenom hade en varm känsla, en förundran inför konstnärer som berättade om sina visioner och syner. Han såg en eld brinna hos dem, en stark inre övertygelse om en sanning – något han kunde känna igen även hos sig själv, eldsjäl som han var.

Violet Tengberg flyttade tidigt från Västmanland och verkade i Göteborg där hon gick bort 2014. Inga verk av henne finns i de offentliga samlingarna.  Visst vore det på sin plats att göra en utställning med hennes verk på ”hemmaplan”. I Västerås.

Pallas Athenas födelse, målning av Violet Tengberg