Att hopfoga den sönderfallande världen

Lenke Rothman i Sörmlands museum

Vi var ett gäng kollegor och arbetskamrater från Region Västmanland och Västerås konstmuseum som häromdagen åkte till nyligen invigda Sörmlands museum i Nyköping. Carlstedt Arkitekter planerade generöst med dagsljus för många av de intensivt nyttjade lokalerna. I en av de stora salarna, som främst fylls med fina föremålssamlingar, visas nu en fortsättning på den utställning som Forum för levande historia i Stockholm ägnade åt hennes arbeten i somras. Nu uppdateras hennes berättelser genom konstnärliga kommentarer av samtida konstnärer som liksom hon hade flytt och lämnat sitt land.

Ihågkom oss till liv, 1979

Jag träffade Lenke Rothman några gånger innan hon gick bort 2008 och har fortfarande framför mig hennes speciella sätt att berätta om sig själv och sin konst: med envis lågintensiv energi, ett slags besvärjande besatthet – som i det långa loppet hade blivit hennes överlevnadsstrategi och livlina. Född i Ungern, överlevde hon förintelselägren under nazisternas folkmord, utbildade sig till konstnär i Sverige och kom att göra en bestående insats genom sin konst.

Även på Sörmlands museum blir det uppenbart att hennes assemblage, collage, objekt och målningar förvandlar, transformerar minnen och material som har med fångenskap och undergång att göra – taggtråd, brända trästycken, spikar, klädesplagg eller plastfilm – till något nästan levande, besjälat och paradoxalt nog heligt. I en ständigt pågående motståndshandling.

Upplevelsen av Lenke Rothmans arbeten förstärks än mer av att i rummet utanför i en annan utställning, med rubriken Tack för din ansökan, berättar hennes bror Alexander Rothman sina minnen om judeförföljelserna i Ungern och Tyskland under krigsåren.  Det blev de två, Lenke och han, av en familj på tio som överlevde förintelsen. Alexander Rothmans klara, osentimentala och detaljerade redogörelse är ett skakande vittnesmål som är svårt att ta till sig. Det uppväxande barnets, pojken Alexanders oförvillade blick kom att senare kopplas till den vuxnes analys och insikter.

Jag upplever utställningen och vittnesmålen obarmhärtigt plågsamma. Trots att de har berättats av andra överlevande upphör de inte att chockera. Det är berättelser son inte får glömmas och som till slut formar sig till stärkande och välbehövliga stöd för motståndskraft i dag när världen åter hotas av en skrämmande kortslutning.

Regn, temperamålning 1963

Har höstens större utställningar i Stockholm med konst från omkring 1900 något gemensamt? Ett intressant sammanträffande från Budapest ger svaret.

Vaszary János, Stilleben med orientaliskt porslin, 1926

Här kommer ett litet axplock från Stockholm:  Ivan Aguéli som i sitt måleri inspireras av sufismen, konstnärskolonin i Worpswede i Tyskland som söker sig bort från staden till naturen, den brittiska Bloomsburyruppen, intellektuella, konstnärer och kulturmänniskor som trotsar konservativa, viktorianska värderingar och lever tillsammans efter fria (o)regler … ja och så William Morris, Arts and Crafts grundare som både finner skönheten i hantverket och är ute efter befrielsen från industrialismens negativa inverkan på samhället. Samtidigt skördar i höst Hilma af Klints måleri, inspirerat av teosofiska läror stora framgångar i USA.

Det dessa utställningar har gemensamt täcks av ett begrepp som jag upptäcker under min sedvanliga höstresa till Budapest. Mücsarnok, stadens konsthall visar en omfattande genomgång av de så kallade Lebensreform-rörelserna och deras samband till konsterna.  Det är ett samlingsnamn för väldigt olika reformrörelser i särskilt tyskspråkiga länder. Gemensamt för dem är kritiken av industrialiseringen, urbaniseringen och den materialism dessa för med sig. En spretig, politiskt mångfacetterad rörelse, strömmar av tankegångar i tiden som påverkade många.

Utställningens rubrik Rejtett történetek (Dolda/undangömda historier) vill ge en uppfattning om bakgrunden till dessa rörelser, peka på utländska förebilder och i synnerhet redogöra för inhemska paralleller.

I reformrörelserna ingår allt som mot 1800-talets slut och fram till första världskriget ansågs kunna hjälpa människorna att komma undan samhällsutvecklingens skadliga effekter. Det handlade om enkelhet, äkthet, renhet, sannhet, skönhet och natur, begrepp som definierades enligt olika program. Också om att trotsa konventioner och leva enligt fria normer, både vad gäller samlevnad, ägande och barnuppfostran. Helhetsaspekten speglades av olika trosformer, teosofi anammades av många, även buddhism och antroposofi. Många intellektuella och aktiva i kulturvärlden såg det som sitt kall att förverkliga sådana program.

För Ungern är det viktigt att visa fram det överflöd av dokument och detaljer som ingår i utställningen. Det handlar om en historieskrivning, om åtminstone fram till murens fall förbjudna idégemenskaper, rörelser och sammanslutningar. Men det blir för mycket och det blir framför allt alldeles för lite konst. De kvalitativt skiftande konstverken är mer som illustration till historieberättelser och det dokumentära materialet.

En mer genomtänkt pedagogisk styrning hade kunnat dela upp allt detta på flera tydligare visningar. Då hade även en katalog med mer strukturerat material vad gäller ungersk relevans kunnat tas fram.

Varför detta intresse för det sjudande kulturlivets jäsande sammansatthet kring 1900, kring tiden före världskriget? Visst finns det paralleller med situationen i dag, de fanns också under 1960-talet. Då var tron på politiken som verktyg dock större än i dag. Lebensreform-rörelserna bottnar i att du reformerar dig själv. Om individen lever i samklang med naturen (klimatsmart) så kan samhällsutvecklingen ta en ny vändning.

När politiken inte klarar av att styra världens länder rätt för jordens och demokratins överlevnad blir det då individens ansvar att agera?

Aladár Karcziány, Ängeln (Ad astra), 1912

Att navigera i livet med ljusets hjälp. Anna Clarén och Ivan Aguéli

Ivan Aguéli, Landskap med kaktus och blommande aloe, 1914

I skuggan av glädjen över Nationalmuseets återinvigning har jag ur den gångna veckans möten lagt två starka upplevelser på minnet: Anna Claréns presentation av sitt konstnärskap under Konstdygnet och Thielska galleriets utställning Ivan Aguéli, måleriet och mystiken som pågår till den 10 februari 2019. Båda kretsar kring ljuset som ett stöd i att navigera för överlevnad och förståelse av sitt liv, sitt öde.

Aguéli-utställningen är upptakten till firandet av 150 års-jubileet av konstnärens födelse som infaller nästa år. Det sker med en rad inlånade verk både från institutioner och privatpersoner, de senare ser man inte så ofta.

Anna Clarén, ur Close to home

Anna Clarén deltog i det som kallas Konstdygnet, ett mötesforum i Mellansverige för konstfolk, konstnärer och konstadministratörer i bred bemärkelse. Arrangerat årligen i ett samarbete mellan regionerna i Uppsala, Västmanland, Sörmlands och Örebro län. Hennes böcker Holding, Close to home och den kommande When everything changed väcker starka känslor.

Anna Clarén föreläser under Konstdygnet i Västerås

Det personliga anslaget i Anna Claréns fotografier och berättelse är svårt att missa: hon vänder sitt och sin familjs liv ut och in inför mötet med betraktaren. Samtidigt förenar hon konstnärlig autenticitet med medvetenheten om integritetsfrågor.

Det är med ljusets hjälp hon berättar om sin lycka och olycka, sin sorg och glädje. Om att livet är skört och att allt som är givet människan är ett lån. ”Allt är mitt, och allt skall tagas ifrån mig…” för att citera Pär Lagerkvist. Att arbeta med foto är att arbeta med ljus, i tagningsögonblicken och vid presentationerna i såväl bok- som utställningsform.

Bilderna badar formligen i ett vitt ljus. Ett dämpat mjölkaktigt sken som skapar inte endast avstånd utan även allvar, sakral tystnad. Det vilar ett drag av helig nåd över familjelyckan liksom över upptäckten av när den håller på att gå i krasch. Ljuset kan ses som en symbolisk formulering av kärlek, av konstnärens kärlek till berättelsen och dess innehåll. Till livet och människorna. Enkelt, drömskt och utan fördjupning i mystik och religion. Det är genom den visuella formuleringen som ljusets verkan som helande och välgörande för människan kommer fram, dess läkande och terapeutiska effekter i vid bemärkelse. För själen och för kroppen.

Ivan Aguéli i sin tur är sedan barnaåren medveten om vad han väljer och väljer bort. Förtrogen med mystikerns Emanuel Swedenborgs tankevärld genom sin mor Anna fortsätter han som ung och vuxen att fördjupa sig i symbolism och tolkningar av korrespondenser mellan en materiell och andlig värld. Han gör ett uppehåll i sitt måleri för studier i språk, i synnerhet arabiska, och religion som teosofi och islam, innan han återuptar sitt måleri.

Då hade han inte bara konverterat till islam. Han har också insett att han ”måste på nytt bli konstens mystiker” och vänt sitt intresse allt mer mot att skildra mötet mellan himmel och jord. Han såg landskapen i bland annat Spanien och Egypten som speglingar av ett själstillstånd. Torra, ljusa partier i ljusgult och rosa lättas upp av luftperspektivet samtidigt som markens, materiens mörker, möter evigheten och det oändliga genom antingen linjeperspektiv eller en frontal avbildning av ett soldränkt landskap. Med innebörden att ljuset omfattar allt, som strålar av Guds kärlek över jorden.

Genom sin sol- och ljussymbolik kan Aguéli sägas väva samman politik, måleri och religionsfilosofi. Idag har ateismen fått konkurrens av trosfrågor. Forskningen har allt mer uppmärksammat äldre och samtida konstnärernas intresse för det ockulta. Simon Sorgenfreis lilla bok Det monoteistiska landskapet, Ivan Aguéli och Emanuel Swedenborg, ger en inblick i frågeställningar som kan lyftas även inför andra konstnärskap.

Ivan Aguéli, Staden bland kullarna Egypten, 1914

Andlighet och det mystika i konstsammanhang har länge varit ett svårforcerat område. Vårt sekulariserade sätt att se och tolka omvärlden ger föga utrymme för konstnärer som målar syner, visioner och berättar om andliga upplevelser. Trots intresset för outsider art och namn som Aguéli och Hilma af Klint är intresset fortfarande inte särskilt stort. Men i och med globaliseringen, med ett mer mångkulturellt och mångreligiöst samhälle finns det större chanser för att upptäcka bortglömda  konstnärer som här i Sverige har hamnat i skymundan på grund av att de exempelvis skapade ett livsverk förankrat i andlighet eller djup tro.

Ansikten, målning av Violet Tengberg

Violet Tengberg är ett bra exempel. En västmanländsk konstnär, född i Munktorp 1920. Hon började måla tidigt och kom in på Valands konstskola i Göteborg. Hon läste både konst- och religionsvetenskap, skrev senare även en uppsats om William Blake. Hennes måleri uppmärksammades nationellt och internationellt under 1960 – 1970-talen. Recensenterna såg henne som abstrakt expressionist men hon framhöll att det var både hennes kristna tro och andliga upplevelser som utgjorde grunden till det färgstarka och mer eller mindre figurativa uttrycket i bilderna. Ja, uppenbarelser som hon ville dela med sig också genom sin poesi. Hon kombinerade kristna symboler med egna former, också de symboliskt laddade med specifikt innehåll. Innan hon gick bort och innan hennes måleri hamnade i glömska hann Lena Månsson intervjua henne.

Violet Tengberg upplevde att hon hade en profetisk uppgift. Detta får mig att tänka på min far, Dr. Otto Mezei, konsthistoriker och forskare, som livet igenom hade en varm känsla, en förundran inför konstnärer som berättade om sina visioner och syner. Han såg en eld brinna hos dem, en stark inre övertygelse om en sanning – något han kunde känna igen även hos sig själv, eldsjäl som han var.

Violet Tengberg flyttade tidigt från Västmanland och verkade i Göteborg där hon gick bort 2014. Inga verk av henne finns i de offentliga samlingarna.  Visst vore det på sin plats att göra en utställning med hennes verk på ”hemmaplan”. I Västerås.

Pallas Athenas födelse, målning av Violet Tengberg

Max Book, Sirenon – en jättestor målning är inspirerad av resor i Norbergstrakten, i Bergslagen

Kontrasten kunde knappast vara större när Max Book ställer ut i Aguélimuseet i Sala. Här hänger Ivan Aguélis små målningar gjorda för omkring hundra år sedan: små landskap som är som själstillstånd, genomlysta av ett ljus som konstnären kallade det monoteiska ljuset. För Aguéli var måleriet ett sätt att närma sig en transcendental verklighet. Genom universella korrespondenser sökte han helheten i tillvaron.

Max Book gör tvärtom. Hans mörkt turbulenta måleri, ofta i stora format, söndrar. Collageinslagen fragmenterar och styckar helheter i bitar. Landskapen snurrar och gungar som i ett hallucinatoriskt rus. Bildvärldar och referenser blandas. Det omtalade glappet smälter ihop när verklighet och fiktion blandas. Arbetsprocessen och tekniken kopplas till berättelserna: avfolkningsbygder, övergivna hus, mörka skogar och hotfull natur. Och brand, eld och rök.

Lokal brand är utställningens rubrik och temat anknyter till den stora branden i Västmanland 2014. Max Book har rest runt i trakterna av Norberg och tittat på övergivna hus och nerlagda industrier. Och i en av hans senaste bilder brinner faktiskt ett hus till tillskyndande människors förtvivlan.

Kombinationen Max Book och Ivan Aguéli ger mersmak.

Max Books senaste målning anknyter till den stora branden i Västmanland 2014

Dan Wid, Cake, skulptur

”Det var en gång ett litet län som inte såg just någonting ut för världen. En tillknycklad fyrkant, inkilad mellan betydligt bättre trakter runtomkring.” Så skriver Sven Olof Karlsson i sin bok om länet. Men sommaren 2014 riktades hela landets intresse mot den stora skogsbranden som härjade där. Tre år senare har bränderna med än större styrka återkommit även på andra platser i landet. Branden gav Västmanland erfarenheter och nya insikter på många plan. Först nu börjar de summeras.

Ur aska är rubriken för Västerås konstmuseums höstutställning. Ur aska växer, har det visat sig, mer än nytt liv: även kunskap, insikter och ny konst. Femton konstnärer har handplockats med hjälp av curatorn Linda Wallenberg, alla västmanlänningar och mer eller mindre bosatta i länet.

Någon regional särprägel ska vi nog inte söka efter i ett län som har svårt att behålla sina unga konstnärer. Men utställningen hävdar sig gott i nationellt sammanhang, med verk skapade kring ett speciellt tema: branden och dess påverkan på naturen och människorna.

Ett par insatser sticker ut med det samma. Självupplevd närhet med dödens låga fräsande i hasorna på livet å ena sidan och det historiskt långa perspektivet med nuets förföriska skönhet å den andra.

Maria Koolen Hellmin, De saliga…

Maria Koolen Hellmin kombinerar den kliniska undersökningssituationen med innerlig sorg och förtvivlan i sin installation där en 25 meter lång film med tryckta bilder spänns upp mellan två stålpallar. Patrik Karlström i sin tur följer i fem stora fotografier Svartån genom länet där den passerar olika markområden. Vattenytans färger och mönster skiftar. Fotografierna som i nuets skönhet fångar historia och tid erinrar om abstrakt måleri.

Martin Holm, Scorched Mirth Tatics, ur en serie i fem delar

Flera yngre konstnärer visar sig från sina bästa sidor och är involverade i nya utvecklingsbara arbetssätt. För att bara nämna några uppskattar jag särskilt Jennifer Esplings projektion med plastexperiment: grönfärgade, bubblande ytor, jäsande av nytt liv, kombinerad med i rummet utspridda objekt, formlösa Terraformer som också de är till synes delvis täckta av nya gröna tillväxtsceller. Dan Wid paketerar den västmanländska marken och med en ironisk gest bjuder ut den till förtäring.

Martin Holm har gjort stora framsteg i sitt konstnärskap på senare tid. Serien Scorched Mirth Tactics’ titel får mig att tänka inte endast på bränders förödande verkan på mark och bebyggelse. Den intrikata bearbetningen av ytorna och de oregelbundna pannåformerna alluderar också till konstnärens omsorgsfulla praktiker.

Ur aska ruvar på ett mångfacetterat koncept som mycket väl kan användas på åtskilliga andra kulturområden. Västerås konstmuseums utställning är rik på uttryck och ingångar. Den fortsätter på Västmanlands teater. I sinnet tar jag med mig skönheten i Johanna Byströms Sims videoverk I dag vaknar skålsvampen, ett ljust och hoppfullt impromptu i färg. Med en latent kraft som nu så väl behövs när klimatförändringen ständigt gör sig påmind.

Jennifer Espling, Hypertrophy, videoprojektion

Konstens roll i länet. Vad säger Region Västmanlands politiker om det?

De samlades till en debatt på Karlsgatan 2 gångna veckan, med en ansenlig skara lyssnare i publiken.

Utgångsläget var ju givet: Region Västmanlands satsning på konstområdet ligger näst-näst längst ner i listan bland regioner och landsting i Sverige. Medvetenheten om detta har funnits bland tjänstemän länge men det har tagit tid innan politikerna börjat förstå allvaret.

Följderna har varit tydliga och ackumulerats under senare år. Konstutbudet i länet är magert, konstnärskåren föryngras föga, konstuppdragen är få, enprocentregeln har använts rätt nyckfullt, konstinköp från det offentliga är minimalt.  I den gamla industristaden Västerås, med historiska rötter i järnbrukarland, i länets mindre brukssamhällen med medföljande samhällsstrukturer, lever föreställningen kvar att konsten är en guldkant på tillvaron. Och inte som en grundläggande del i livet. En föreställning som har motverkat grundlig förändring.

Under debatten kände Konstnärsnätverkets representanter sig tvungna att förtydliga skillnaden mellan amatörer och professionella konstnärer. Att även om vem som helst kan arrangera utställningar med egna alster av olika slag så är konstnärsyrket en professionell syssla ofta med åtskilliga år av högskoleutbildning. Som består av slitsam vardagproduktion, kräver kontinuerlig övning och förbättring, uppfinningsrikedom, självständighet och på samma gång lyhörd anpassning vid uppdrag och beställningar. I professionalismen ligger mer än hantverkskunskap, där finns även den genuina individualismen och den kreativitet som driver varje egenföretagare och entreprenör. Det är svårt att försörja sig som konstnär. Och det kan Region Västmanland ändra på. Vill man det?

Erik Jersenius, längst till vänster (VLT) ) leder utfrågningen. Där efter mot höger Karin Thorborg (V), Lena Johansson (S), Andreas Porschvald (MP), Mikael Palmqvist (C), Agne Furingsten (L), Elisabeth Wäneskog (KD), Tomas Högström (M).

Regionens senaste kulturplan visar att det bland politikerna finns en insikt om att bildkonstområdet alldeles för länge har varit eftersatt i Västmanlands län. Enstaka projekt har visserligen syftat till att föra samman kommuner för att kartlägga behov och stötta initiativ till förbättringar. Men det har gång på gång visat sig att även om det iscensätts bra utställningar med konstnärsmedverkan på olika platser i länet så är det just bristen på kunskap som hindrar förändring. Eldsjälar brinner en tid men saknas den organisatoriska förankringen blir det inget kvar att bygga på på sikt.

Även om det under debattkvällen emellanåt var svårt att hålla sig till ämnesområdet konst så kom det fram goda idéer både från politikerna själva och genom kommentarer från publiken. Konstnärsnätverket uppmanade till fortsatt dialog och Lena Johansson(S) tog bollen med det samma. Det kanske inte var så svårt mot bakgrunden att Region Västmanlands senaste kulturplan har tagits fram och redan förankrats i en omfattande dialog med representanter för civilsamhälle och kommuner i länet.

Sopa framför egen dörr! Regionen ska bli en förebild! Nästintill samstämmigt instämde flera i panelen i att en långsiktig förbättring på bildkonstområdet måste bli verklighet. Enprocentregeln, rimlig ersättning för konstnärers medverkan, ateljéstöd och utställningsmöjligheter nämndes. I Västmanland har, till skillnad från många andra regioner och landsting i landet, sjukvårdsbyggandet dröjt, men nu finns det beslut på flera stora projekt där det ska kunna finnas uppdrag för länets konstnärer, även om man följer lagar och regler för upphandling. Den konsekventa tillämpningen av enprocentregeln kan visserligen i verkliga kalkyler bli flexibel, en konsekvent ”strävan” efter den kanske är gott nog till att börja med.

Den konstnärliga utsmyckningen är mer än fast byggnadsintegrerad konst. Dit hör även den allomfattande estetiska omsorgen om vårdmiljön, naturen och trädgårdarna runt vårdbyggnaderna, tavlorna på väggen i korridorer och väntrum, och kanske ett artotek. Med framsynt bemanning och organisation, liksom större konstinköpsanslag kan även det bli verklighet. Konstinköpsanslagets höjning lovades inför publiken.

Dialog och samverkan är magiska lösenord inför framtiden. Och det finns professionell kunskap att luta sig mot.

En dystopisk karneval utlovas när Art Mobile-gruppen samlar sina medlemmar till ett sensommarevenemang.

Art Mobile är en löst sammanställd grupp av konstnärer i Västerås med omnejd. Under senare år har gruppen ordnat performance med utställning, ja, händelser i ett ruffigt hus med konstnärsateljéer. Nu väntar huset på rivning och gruppen har hyrt in sig i Konstnärsföreningens lokaler på Slottsgatan. Stora ytor med stora fönster som kräver strategier för att den utlovade karneval-stämningen ska infinna sig. Fastan, döden, uppståndelsen och extasen, det kristna årsloppets högtider apostroferas i en roligt formgiven affisch men besöket ger snarare uttryck för uppstramad ordning och reda.

Anna Granberg Naturens hämnd

Sophie Elmén Music box

Nära trettio konstnärer deltar med ett verk var, en orolig och mycket ojämn blandning av professionalism och amatörism. Några verk borde absolut ha utelämnats medan andra är värda att lyftas fram för både budskap och gestaltning. Det utflippade och skräniga kan formuleras med finess, ironin och dystopin framgår bättre med konstnärlig skärpa.

För det är dystopiska framtidsutsikter som är temat, klimathotet och miljöförstöringen som återkommer hos de flesta. Jag stannar upp med bävan inför Anna Granbergs trollsländor i jätteformat och drar igenkännande på munnen inför ett avslöjande Hitlerporträtt maskerat med blåsippa av Marcus Ivarsson. För att lite senare förskräckt rygga tillbaka inför en lösdraperad gestalt i godisregn av Sari Jacobson. Och att dra runt med det rejäla handtaget i Sofie Elméns musikbox ger tid att fundera över den kaninpest som drabbar våra hedar i sydöstra Sverige.

Visst är det roligt när det händer något i Västerås konstliv. Det är dock ännu roligare när medvetenheten om kvalitet kopplas till det tillfälliga, burleska och det improviserade. Självkritik och gallring är nödvändiga när Art Mobile visar upp sig nästa gång.

Marcus Ivarsson Maskerad

Aida was here. Aida Chehrehgosha i Hallstahammar

Att vara artist in residence under en period innebär en oförutsägbar tid för inte bara huvudpersonen utan även för dem som är inblandade i kanten av projektet. När Aida Chehrehgosha valdes bland sökanden för Art Space projektet i Hallstahammar visste vi inte riktigt vad hon skulle göra av sin tid. Visst hade hon presenterat ett slags idéskiss och det utskickade open call förfarandet hade givna ramar och förväntningar. Men hon är ju erfaren stillbildsfotograf och filmare, van att jobba i team och under strikt schemalagd tidspress … Nu skulle hon arbeta med tuffa material, verktyg och bara händer, fysiskt och, ja, hålla på.

Samarbetet mellan Strömsholms Kanal AB, Kanalbolaget kallat, Ekomuseum Bergslagen, Konstfrämjandet och Region Västmanland gav stora möjligheter. Kanalbolaget förvaltar 11 mil med 60 slussportar som också är en del av sevärdheterna i Bergslagen. Slussarna behöver ständigt underhåll, kräver specialvirke, stockar med ålder och hållbarhet, hantverkskunskaper och naturkunskap i stort. Ett historiskt belastat material – som också blir över när det inte längre håller mot väta och tidens tand.

Aida Chehregosha fick tillgång till allt detta samt en liten röd stuga vid vattnet, nära ”hyttan” där reparationerna utförs. Efter workshops med ungdomar i början av sommaren fick hon några veckor för att förverkliga sin idé. En föreställning som genomgick förändringar under processens gång. Enkelt sammanfattat: från åsnan ”Iors depphus” till ”Familjen” med 7 små barn.

Nio meter höga träpålar med ristningar och vitmålade toppar ligger i Strömsholms Kanals reparationsverkstad, hyttan kallad, och väntar på att resas på en framtida plats i Hallstahammar

Bakgrunden är mycket personlig: Aida kom till Hallstahammar vid åtta års ålder. Den ständiga känslan av att vara invandrare, tjej och utanför skapade frustration, avstånd och traumatiska minnen. Motsättningarna med omgivningen, skolan och familjen, blev stora och hon ville bort. Nu, när hon står mitt i en konstnärlig karriär och har egen familj ser hon dessa år med en annan förståelse. Verket som hon skulle göra var tänkt att spegla den här förvandlingen. Det kan låta okomplicerat och självklart.

Arbetet i trä och i stora mått får mig att tänka på Baselitz, Kirkeby. Den inspelade processen under residencytiden med utgångspunkt i arbetsprocessen är under produktion, med Aidas makes, Christian Haags assistans. Med tanke på allt arbete i trä och ristningar – det är bara träsnitt i stort format som jag saknar. Tänk om verket kunde få placeras enligt Aidas önskan: i den närbelägna Skantzjön med trampstenar för att komma nära.

Sättet att arbeta med de stora trästockarna, med verktyg från finstilta borrar till kraftig motorsåg, tjärlukten, färg- och kalklösningarna var något nytt för Aida. Långsamheten, ron, ett meditativt flow när hon ristade sitt tonårsklotter i stockarna: Aida was here, Aida was here … om och om igen.

Art Space som projekt, genom sina samarbetspartners, är också en påminnelse om naturens värden ur framtidsperspektiv. Konstverk, placerade på rätta ställen gör att vi uppmärksammar värdet av en vattenåder i stora skogstrakter, växtlighetens mångfald och att vi stannar kvar på de kultur- och näringshistoriskt viktiga platserna.

Nu återstår väntan på kulturnämndens godkännande av plats för utplacering av de fem stycken nio meter höga stockarna som stöttar varandra likt familjemedlemmar under barnens uppväxtår. Därtill sju låga stubbar, också de svarta och försedda med klottret Aida was here. Väl det gjort har Hallstahammar fått ett konstverk som berättar om vikten att hålla samman, stötta varandra och att släppa in dem som är nya och annorlunda. Ett verk som både pekar bakåt och framåt i tiden. Och utgör på samma gång en anslående blick i stadslandskapet.

Överläggning mitt under arbetet. Aida Chehrehgosha och Christina Haag i Kanalbolagets hytta.

Ord, kommunikation och språk är temat för ett par utställningar i Göteborg denna sommar. Det verkar som om att använda ord för att dela upplevelser, erfarenheter, kunskap och åsikter har blivit problematiskt på senare tid.

Det är ju med ordens hjälp vi skapar och ordnar vår omvärld.  Vår förståelse av sammanhang runtom oss nyanseras ytterligare av konstnärligt genomarbetade visuella uttryck, de öppnar för nya föreställningar och kreativa omdefinitioner. Som konsthistoriker, kulturjournalist och konstadministratör som arbetar med båda väger jag orden ofta på guldvåg och försöker paradoxalt nog vara både exakt och öppen för skiftande förståelsehorisonter.

Den marockanske konstnären Mounir Fatmi, aktuell på Göteborgs konsthall, bär på en enorm misstro på ordens kommunikativa betydelse i sociala sammanhang och för mellanmänskliga relationer. Han ser bakåt i tiden och hävdar att ord är något obsolet och inexakt. Det är denna frustration som han formulerar i sina verk. Han ser misslyckandena i religiösa och ideologiska sammanhang.

Mounir Fatmi, In the Absence of Evidence to the Contrary. Ljusrörsinstallation och detalj med texter kring Ljus ur Koranen

Och visst: idag finns det allt fler personer och grupper som fråntar orden det hävdvunna och traditionella, överenskomna innebörd och betydelser. Så skapas instabilitet och ett gungfly där information misstolkas och missförstås. Till slut ifrågasätts den fasta gränsen mellan sinnenas och kunskapens sanningar.

Säkerligen kan konstnärliga uttryck illustrera den här brännande aktuella processen som nu pågår världen över och som vi under tidigare kristider i historien redan bevittnat flera gånger om. Konstverket behöver dock mer än att vara en kommentar. Innebörden ligger till syvende og sist i betraktarens ögon, förståelsen sker i samverkan mellan avsändare och betraktare, i en globaliserad värld oftast på olika villkor. Vi uppskattar medeltida altarskåp och renässansens storverk med kristendomens berättelser även om vi är icketroende. Vi lämnar, som tur är, fastlåsta ideologiska och religiösa tolkningar. Och i ett öppet möte mellan konstverk och betraktare uppstår dialog och tankar som pekar framåt, i stället för bakåt.

Mounir Fatmi, The Paradox (sågklinga med utsågad arabesk, verser ur Koranen) och Modern Times, video