En avförtrollning av avförtrollningen. Christina Skårud i Tomelilla konsthall

En avförtrollning av avförtrollningen

Leda 2018. Detalj ur en assemblage

Den tyske sociologen Max Webers begrepp Entzauberung (avförtrollning) har länge använts för att sammanfatta de rationella och sekulära processer som ligger bakom det moderna västerländska samhällets framväxt.  På senare tid är det extra tydligt att det vi uppfattar som ”förtrollat” här i världen allt mer tar plats i politik och kultur: känslor och tro, det irrationella och det förljugna liksom det mystika och det poetiska.

Christina Skårud, född i Västerås och baserad i Göteborg, har sedan många år i sitt måleri sökt sig till den gräns där drömmar och verklighet, fantasi och fakta glider samman. När hon nu ställer ut i Tomelilla konsthall har hon slagit in på ett nytt spår: återförtrollningen av världen kröns med upplevelsen av det sublima.

Karussel, målning. 2018

Jag gläder mig över att objekten tillåts ta plats bland de senaste årets verk och att färgen stöttar berättelsernas kraft och intensitet. Och låter bli att fördjupa mig i den filosofiska bakgrunden till uttolkningarna av dessa två begrepp, avförtrollning och sublimt, från Burke, Kant och till Lyotard.

Vardagens objekt och situationer får en magisk-poetisk dimension i hennes händer. Loppisfynd förvandlas till gudar av alla slag. I likhet med den hinduiska mytologin skapar hon många egna och åberopar de redan befintliga från olika myter. Ledans skepnader framträder på höga piedestaler, det svarta hålet tecknas mästerligt som naiviserande symbol på en hemlighetsfull speldosa. Uppställningen av flera askar på ett spegelbord bidrar till verkets förtrollade stämning.

Give me your eyes, målning. 2018

Hon vänder och vrider på vad vi kan tänkas hålla viktigt och värdefullt, känslomässigt och existentiellt. Tar fram deras skuggsidor. Detta för att låta motiven växa och för att avlocka dem flera betydelsenivåer och tvetydigheter. Särskilt detta senare, det mångfacetterade och mångbottnade fängslar oss när vi går runt i halvmörkret en trappa ner i konsthallen. Nyfikenheten får inga entydiga svar, frustration blandas med njutning, skönhetsupplevelsen kan skrämma. Budskapet är instabilt undanglidande. Sublimt.