Lenke Rothmans verk upphör inte att skaka om

Att hopfoga den sönderfallande världen

Lenke Rothman i Sörmlands museum

Vi var ett gäng kollegor och arbetskamrater från Region Västmanland och Västerås konstmuseum som häromdagen åkte till nyligen invigda Sörmlands museum i Nyköping. Carlstedt Arkitekter planerade generöst med dagsljus för många av de intensivt nyttjade lokalerna. I en av de stora salarna, som främst fylls med fina föremålssamlingar, visas nu en fortsättning på den utställning som Forum för levande historia i Stockholm ägnade åt hennes arbeten i somras. Nu uppdateras hennes berättelser genom konstnärliga kommentarer av samtida konstnärer som liksom hon hade flytt och lämnat sitt land.

Ihågkom oss till liv, 1979

Jag träffade Lenke Rothman några gånger innan hon gick bort 2008 och har fortfarande framför mig hennes speciella sätt att berätta om sig själv och sin konst: med envis lågintensiv energi, ett slags besvärjande besatthet – som i det långa loppet hade blivit hennes överlevnadsstrategi och livlina. Född i Ungern, överlevde hon förintelselägren under nazisternas folkmord, utbildade sig till konstnär i Sverige och kom att göra en bestående insats genom sin konst.

Även på Sörmlands museum blir det uppenbart att hennes assemblage, collage, objekt och målningar förvandlar, transformerar minnen och material som har med fångenskap och undergång att göra – taggtråd, brända trästycken, spikar, klädesplagg eller plastfilm – till något nästan levande, besjälat och paradoxalt nog heligt. I en ständigt pågående motståndshandling.

Upplevelsen av Lenke Rothmans arbeten förstärks än mer av att i rummet utanför i en annan utställning, med rubriken Tack för din ansökan, berättar hennes bror Alexander Rothman sina minnen om judeförföljelserna i Ungern och Tyskland under krigsåren.  Det blev de två, Lenke och han, av en familj på tio som överlevde förintelsen. Alexander Rothmans klara, osentimentala och detaljerade redogörelse är ett skakande vittnesmål som är svårt att ta till sig. Det uppväxande barnets, pojken Alexanders oförvillade blick kom att senare kopplas till den vuxnes analys och insikter.

Jag upplever utställningen och vittnesmålen obarmhärtigt plågsamma. Trots att de har berättats av andra överlevande upphör de inte att chockera. Det är berättelser son inte får glömmas och som till slut formar sig till stärkande och välbehövliga stöd för motståndskraft i dag när världen åter hotas av en skrämmande kortslutning.

Regn, temperamålning 1963