Sapmi – möten i ord och bild
Sapmi – möten i ord och bild
Nyligen firade samerna sin nationaldag. Det uppmärksammades i media och det märks också i utställningssammanhang. Konstnärer med samiskt ursprung deltar flitigt i konstlivet, nationellt och internationellt, under senare år. Filmer som Sameblod har vunnit framgångar. Även jag har haft några starka möten. Blivit omskakad av Helene Schmitz´s fotografiska serie Berggrunden som visar gruvornas förödande inverkan på landskapet i norr. Tensta konsthalls pågående utställning Låt älven leva uppmärksammar den folkliga aktionen från åren kring 1980 mot Altaälvens utbyggnad med både dokumentärt och konstnärligt producerat material. I utställningen kan vi se några av Brita Marakatt-Labbas broderade bilder liksom ett av Máret Ánne Saras stora verk, draperier och halskragar sammansatta av små renskallar.
Om kvällarna följer vi Linnéa Axelssons väldiga diktepos Aednan här hemma.
Jag besökte Kiruna och det samiska parlamentet i vintras och hörde berättelser som skakar om. Det är ju ett faktum att när gruvor, skogsavverkningar och några av Europas största vindkraftsparker breder ut sig minskar livsutrymmet för många samiska familjer. Marker som bär deras kultur och näringar ödeläggs. Även klimatförändringen hotar renskötseln.
Renen och älven, det vida fjällandskapet är bakgrunden till konstnärernas verk, djupt förankrade i hantverk, som, liksom allt ursprungligt traditionellt folkligt hantverk över världen, utgör en del av människornas liv och världsuppfattning. När konsten och hantverket fylls av aktivistiska budskap händer det inte sällan att uttrycket gungar betänkligt. Men undantagen lyser desto mer.
I Linnea Axelssons Aednan strömmar tiden som de mäktiga älvarna. Från tvångsförflyttningarna på 1920-talet, rasbiologiska mätningar, nomadskolan och juridiska tvister mot staten – allt gestaltas med det självupplevdas känslorikedom. Insikt och förståelse växer i oss när vi läser högt kapitel efter kapitel om kvällarna.