Karmelitsystrarna – en dagsaktuell opera

Visserligen var vi väl rustade inför besöket på Operan häromkvällen. Hade varit på Waldemarsudde och njutit av Julia Becks melankoliskt drömska flodlandskap målade i Grez-sur-Loing, dess nyansrikedom och silvriga skimmer. Men Operans föreställning Karmelitsystrarna var bland de starkaste och mest omvälvande upplevelserna i detta hus på länge. Det var ingen lek och teaterspel, här var det allvar och det gällde även oss i dagens snurrande värld.

Julia Beck, Grez par Nemours, 1885

Bakgrunden är en verklig historia hämtad från den franska revolutionen vars utveckling kulminerade i Robespierres skräckvälde i stil med stalinismen eller Pol-pot regimens. Mot denna fundamentalism står i operan en annan: karmelitordens tolkning och utövning av begrepp som offer, lydnad och martyrskap inom kristen tro.

Berättelsen kretsar kring karmelitsystrarnas väg till martyrdöd genom halshuggning. Flera tidsperspektiv flätas samman i operan. Den hade premiär 1957 och Poulenc hade då arbetat i flera år med den, under en tid då hans partner lång sjuk och avled i lungcancer. Även om karmelitorden grundades under tidig medeltid och vi betraktare förflyttas till den franska revolutionen, till åren kring 1790, så knyts trådar till vår tid idag. Librettot i sin tur bygger på en roman från 1931, Gertrud von Le Forts Die Letzte am Schafott (Den sista på schavotten) som handlar just om de sexton nunnorna som även operan följer. Författaren hade under 1920-talet följt med oro den framväxande nazismen och antisemitismen.

Denna upprördhet och ångest gestaltas i nästan outhärdligt intensiva scener inför priorinnans död, hennes ångest och tvivel, efter ett liv av övertygelse, på det som tron och andra fundamentalistiska ideologier ger. Ann-Sofi von Otter iscensätter plågan och dödsskräckens ensamhet så att … ja, har man sett detta så kan man sitta, med likaledes strömmande tårar, vid sin närmastes dödsbädd.

När nunnorna förs till giljotinen bevittnar vi en tumultartad kärnfull iscensättning även av dagens konflikter och krockar kring teman som annorlundaskap, mångkultur, slöjdebatt, kvinnors frihet och jämställdhet mellan könen, fundamentalismer, maktmissbruk och/eller demokratiska möten. Allt laddat av starka känslor, ja känslostormar.

Ändå är Poulencs musik lättlyssnad, emellanåt fjäderlätt, andra gånger dundrande stark. Harporna och blåsarna i orkestern kryddar framförandet. Och sångarnas insats var ovanligt jämn, högklassig och mycket bra. En kväll att sporras av och minnas länge.