Shapeshifters och gudarna

Guilia Cenci, Mondo seculare, 2020

Jag blir stående i ett av de små rummen på Malmö Konstmuseum där Guilia Cencis Mondo seculare visas, ett av de många spännande och roliga verk som ingår i sommarutställningen Shapeshifters. Ett annat verk tränger sig fram i mitt minne, från en annan tid, annan plats och helt andra sammanhang. (En sommar som denna då vi inte åker utomlands.) I den skulpturen draperas våld och övergrepp i hängiven skönhetshunger inför den mänskliga kroppen och publikens förväntningar, frammejslad med virtuos skicklighet av den romerska barockens mest uppburne och anlitade konstnärer Gian Lorenzo Bernini. Skulptör, arkitekt, påvars och kardinalers gunstling och djupt troende i jesuiternas anda: han hade sin egen loge i den utsökt vackra kyrkan Sant´Andrea al Quirinale i Rom. Han lutar sig mot antikens skulpturideal när myten om den sköna nymfen Daphne gestaltas. Hon jagas av den upphetsade guden Apollon och ber till gudarna att få undkomma honom, bevara sin jungfrudom genom att förvandlas till ett lagerträd. Kärleksrus och extas blandas med rå panik, hopp går över i förtvivlan. Vinst och förlust går hand i hand.

Gian Lorenzo Bernini, Apollo och Daphne, 1622-1625

Hos Gulia Cenci dominerar sorgen den metamorfos som hennes hybridformer utstrålar. Det våldsamma övergreppet har redan inträffat. Vi ser gråa förvrängda kroppar efter djur och människor, sönderslitna upphängda rester som har levat. Jag ryser, säger någon bredvid mig. Installationen skapar främmande känslor som skrämmer och oroar. Materialet är inte heller vad det ger sig ut för att vara. Glasfiber, metall blandas med damm och färg. Skenet bedrar, synen finns där ändå på riktigt framför våra ögon. Människan och djuren tycks ha svikit varandra. Vi kan inte skylla på några gudar som vi flytt ifrån. Frågan är om livet alls kan fortsätta på de rester som finns kvar. Och i så fall hur?

Gulia Cenci, Mondo seculare, detalj.