Anita Christoffersson på Ystads konstmuseum. Livstrådar – gömt och återfunnet

Smärtan bara fortsätter, stillbild ur filmen Samtal mellan Anita Christoffersson och Susann Bolgar

Cirklar, kvadrater, äggformade och horisontella streck som upprepas och stramas åt i en återhållen färgskala. Svart, vitt, silver och guld. Det vore lätt att tänka sig en filosofisk ingång, en invecklad teoretisk förklaring bakom Anita Christofferssons bilder och verk. Men med en konstnärlig verksamhet sedan 1960-talet bakom sig planerar bon inte att ta en doktorsgrad i konst.

Installation med kartonger i dödsboet efter Anita Christofferssons mor

Land med honung och Glädjens cirkel, emalj på stålplåt, 1997

Flyttkartonger, lådor, rullar och paket tornar upp sig i Ystads konstmuseums stora sal tre trappor upp. Vad ska en göra med ett dödsbo? Anita Christofferssons mor gick bort 1997 och efterlämnade mängder med saker. Hon sparade på allt. Samlingen är en berättelse om ett kvinnligt liv. Här finns inga verktyg, maskiner, skruvar och skrot som exempelvis Éva Mag tog hand om efter sin fars samlande, så som hon visade på Bonniers konsthall. Här är det textilt material, rullar, trådar, nålar, dukar, klädesplagg som speglar en nödvändig sparsamhet inför ovissa tider.

Med extrem känslighet, inlevelse och empati tar Anita Christoffersson delar av detta, lyfter fram och slätar ut. Hon fortsätter på den existentiella berättelsen inifrån sig själv och sina frågor. I stället för etnografisk eller historisk fördjupning dominerar det personliga, trots den konceptuella och minimalistiska framtoningen. Paralleller med exempelvis Louis Bourgois vore lätta att finna men för Anita Christofferssons är dramatik och stora gester främmande. Med samvetskval och sorg synar hon sitt förhållande till sin mor och sina egna val i livet.

Moderskärlek, 2015

Vad är detta? 1998

Det är svårt att inte bli berörd, särskilt när hon tar stöd av citat från Birgitta Trotzigs författarskap. Vackert broderade meningar och enstaka ord på vardagstextilier, tygbitar. Sorgearbete och uppgörelsen med ett modersarv översätts till materialexperiment i ett personligt hållet och sparsmakat bildspråk.

Relationen mellan döttrar och mödrar är ett stående tema i både äldre och samtida litteratur. Anita Christoffersson ställer sig frågan: Är det min plikt att fortsätta det min mor börjat på? För mig känns det främmande med en gnagande tvångsmässig maning att leva om sitt liv under en tillbakablick. Eller att känna tvånget att fortsätta på någon annans liv, även om det är ens egen mor. Empatin gör större nytta i nuet och inför den kommande framtiden än genom känslotyngda tillbakablickar. Samtidigt som Anita Christofferssons konstnärligt gestaltade reflektioner är välgörande i dessa Allhelgonatider. Tidsperspektiven vidgas och i det personliga kan vi finna något som berör oss alla.

Mor (med krullig trådnystan) och far (med rak tråd i nystanet), 2000

(Utställningen visas till den 5 mars 2022)

 

Efter stilheden – konstens kvinder tager ordet på SMK, Statens Museum for Kunst i Köpenhamn

Lene Adler Petersen, Tingene, din historie, befrie dig for tingene, 1976

Jag har alltid haft en aversion mot så kallad politisk konst. Uppvuxen i ett kommunistiskt land där kravet på god konst var det ideologiskt laddade budskapet, blev det för mig lätt att säga att när politisk agitation överröstar fri konstnärlig och estetisk nyfikenhet så är jag inte intresserad. Något utrymme för kritik fanns inte.

Nancy Spero, F111- Offer i en flod av blod, 1967 (detalj)

Käthe Kollwitz, Nie wider Krieg! 1924

Men när kvinnokampen i Sverige under sent 1960-tal och följande decennium kom att engagera kvinnliga konstnärer på många fronter instämde jag i att all konst var politisk och syftet var att nå förändring. Numera är nyanserna och problematiseringen av frågan mer komplexa även om en historisk upprepning och omtag under post metoo-eran bränner.

De danska Rödstrumporna var Grupp 8:s motsvarighet under sjuttiotalet. Med upptakten hos en av dess konstnärer startar den pågående utställningen Efter stillheten på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn (till den 21 november). Urvalet cirklar kring de frågor som togs upp då. Liksom i ett prisma speglar sammanställningen en utveckling mot det sammansatta förhållande när konst och politik allt mer flätas samman. Den når fram till dagens läge då vi knappast kommer undan frågor, för att bara nämna några, som handlar om migration, klimatförändring eller hur de stora världsomspännande konstbiennalerna ska ordnas och besökas efter pandemin.

Dea Trier Mørch, Parisrevolten, 1968

När personliga och historiska-politiska händelser utmanar och manar fram handling blir bra konst ändå mycket mer. Då möts vi av visuella formuleringar bortom orden, som ifrågasätter och nyanserar, och där tankar och känslor legeras med personliga experiment vad gäller hantverk, material och teknik. I verkliga och virtuella rum, i processer och  berättelser.

Lene Adler Petersens parafras på Delacroix’ La Liberté, som målades till minne av junirevolutionen i Paris 1830, fångar besökaren redan i ingångshallen. I denna installation ursprungligen från 1976 handlar det om vardagens alla plikter som kvinnan har att segra över.

Hannah Höch, Balans, 1925

Tidsspannet sträcker sig från första världskriget med Käthe Kollwitz’ kolteckningar av barn och kvinnor från det krigsdrabbade Berlin, till dagens postkolonialism. Duon La Vaughin Belle från Caribien och Jeanette Ehler, med rötter i Caribien, har arbetat fram en svart kvinnlig härskare, en skulptur med titeln I Am Queen Mary, till den tomma sockel som står kvar i Köpenhamns hamn, på en plats som minner om den danska kolonin St. Croix där afrikanska slavar arbetade. Nu samlar de medel för att gjuta den i brons.

Kirsten Justesen, Melting#8, isskulptur, 1999

Många verk får mig att stannar upp, jag blir berörd och road. De internationella inslagen är många. Frånvaron av svenska deltagare överraskar då det finns gott om paralleller och överlappningar av högsta relevans och kvalitet i Sverige.

Nya ord dyker upp, som till exempel hydrofeminism hos Tabita Rezaire som i sin filminstallation undersöker den påstått fria teknologin kring cyberspace och digitala nätverk. Ett annat begrepp är kvantmystisk eller kvatum-mysticism som jag hörde Lea Porsager resonera kring häromdagen apropå olika energier som hon forskar kring. De sporrar mig att få veta mer.

Tabita Rezaire, Deep Down Tidel, stillbild ur film, 2017

 

 

Calibans ögon. Jennifer Forsberg på Tomelilla konsthall (till den 7 november)

I Jennifer Forsbergs formvärld pågår ett kontinuerligt långsamt växande. En organisk process av förändring. Obönhörligt, obevekligt men numera på något obehagligt sätt. Den genomsyras av ett slags naturens inneboende kraft när celler delar sig och växer till tumörer, till bulor och högar eller rötter med knölar och tunna förgreningar som sträcker sig mot allt större stora områden. Eller också till långsmala krälande masklika rundstavar.

Ö, våt lera i olika nyanser

Hon har valt rubriken Calibans ögon till sin pågående utställning på Tomelilla konsthall. Caliban i Shakespeares Stormen är ett slags naturväsen. I Jennifer Forsbergs former gestaltas hans hemmahörighet innan han tämjs, som avtryck av processer och rörelser i underjordens mörker och som känsloladdade ord bortom mänsklig klarhet.

Leran är Forsbergs material. Leran representerar både jorden och den mänskliga kreativiteten. Mitt i den ljusfyllda utställningshallen reser sig en stor hög med titeln Ö. Den har formats av rullade långa lerstavar olika nyanser och lagts mjukt lagda över varandra. Här förnimmer jag det krälande växandet som maskar, ålar och ormar bär i sina rörelser. En tidlös förändringsprocess både före och efter människans tid på jorden som planet. Upplevelsen är på samma gång utmanande för tanken som kittlande och äcklande för sinnet.

Svarta lådor, keramik

Ekonomiskan som orakel – om ensamhet, retorik och kärlek. Ida Börjel på Malmö universitet

Den luftiga byggnaden Orkanen vid Malmö universitet är platsen för avslutningen av den första dagen i universitets högtidsvecka i går, måndag. Det blåser starka vindar när uruppförandet av Ida Börjels hörspel Arvodet marginalintäkten sätter i gång. Jag höll hennes bok i handen härom sist i förläggaren Kettil Kasangs antikvariatet Anti och nu var även han på plats. Efteråt reflekterade fyra forskare utifrån olika ingångar, idéhistoriskt, ekonomiskt, statsvetenskapligt.

Ida Börjel och Kettil Kasang inleder uruppförandet i samtal med Andreas Cervenka

I sina tidigare diktsamlingar som Konsumentköplagen – juris lyrik eller Skåneradio undersöker Ida Börjel relationen mellan säljare och köpare och lagens språk i kontrast till vardagsbekymrens trista alldaglighet. I Arvodet marginalintäkten, som kom ut i början av detta år, bryter hon ner finansvärldens, börsens och senkapitalismens ekonomiska formuleringar. Hon målar upp det vi redan vet: ojämlikhet, skuldsättning, gapet mellan rika och fattiga i världen. Det oförutsägbara vädret. Metaforer och metonymer byter plats.

Ett alltmer absurt, språkligt ekvilibristiskt skådespel tar form när de tre karaktärerna samtalar, rättare sagt, talar förbi varandra. Det är lite Beckett över replikerna som haglar likt floskler hämtade från olika organisationsteorier och deras praktik, som new public management och lean. Ibland sammanstrålar de i kallhjärtade omöjliga konfrontationer som visar hur detta språk, ekonomiskan, växer in i vardagen och normaliseras, raderar ut det mänskliga. Gör barnen och kärleken till investering, sjukvården till kommers, skolan till spekulation.

Det handlar om ett språkligt villkorande som griper in och förändrar människans väsen. Synen på relationer, på ansvar och framtid. Målet är att vinna mesta möjliga, för vilket pris som helst. Och det, nu, ögonblickligen. Bara det går under kontrollsystemens radar som dock oftast har gott om kryphål som underlättar.

Det är en omskakande läsning när jag sitter efteråt med den fina lilla boken i handen. Unik i sitt slag som poesi. Och motstånd.

 

Humdrum Days, Mamma Andersson, Louisiana konstmuseum, Humlebæk (till 10 oktober 2021)

Vi blev varnade av pressansvariga att inte komma vid öppningsdags. Kön ringlar lång längs muren som löper mellan parken med de låga museibyggnaderna och gatan utanför. Sundet glittrar i bakgrunden. Barn springer omkring i färggranna kläder och små röda hattar medan de väntar på att få komma in. Jag går redan omkring i Karin Mamma Anderssons bildvärld och ser dem som små vuxna, dockor eller figuriner. Med lustiga huvudbonader tar de trevande stapplande steg i Dick Bengtssonska landskap.

                                                Hisch Hasch, 2020

Genom den första målningen rider vi formligen in i utställningen och följer efter sju hästglada flickor uppför en brant sluttning. Deras dag väntas bli lång och kanske lite farlig, att döma av den dramatiskt röda himlen över landskapet.

På min motionsrunda springer jag varje gång under en vresig tall. En av dess stora grenar bröts i en vinterstorm men den hänger kvar genom barken som en valvbåge över stigen. Några millimeter till och den rasar. Jag springer ifrån den hotande undergångskänslan. Bara för att möta den på Mamma Anderssons utställning om och om igen.

Målningarnas pudrigt torra ytor viskar dämpade runtom oss. Men högljutt har porslinsfiguriner krossats, kärl med kvinnoansikten, avsedda för att smuggla hasch i, ligger huller om buller. Andra, redan svartnade och hoptryckta, som hämtade från grekiska-etruskiska gravar, är ännu hela. I sitt sällskap har de den glada kinesiska lyckokatten som svingar sin ena arm i varje asiatisk matbutik. Lyckohjulets vinst eller förlust. Eller livets?

                                                   Lyckokatt, 2014

Katter gör ju som de vill. En svart katt i en annan målning trotsar mattes hypnotiserande vilja. Fastän hennes ansiktsprofil dubbleras av ansträngningen vänder katten sina gula ögon bort från den betvingande armens hotfulla maning. Det är nog katten som är magikern. Det ser jag i en målning, där den vilar på en underbar soffa som glider bort med bonnardsk doftande sinnlig precision och svärta, hämtad från Manet.

Naturen smyger sig in i vår vandring genom utställningen. Tvetydigheter, ödslighet, svartnade olycksbådande övergivenhet vilar över Hillska genomblåsta träd, mytologiska svanar i teatraliska dammar. Barockens bulliga moln blir till drakar. Det är synd om inte bara människorna, i Strindbergs anda, utan hela jorden inför annalkande klimatkatastrof – den känslan pockar på alltmer obehagligt.

                                            Hängande man, 2014

Det går inte att magiskt svinga sig ut ur denna situation, även om vi skulle följa den mekaniska dockan à la Tiepolo i en målning som tidigare varit installation. Lugnet ligger inte på sin egen skugga, för att parafrasera en av Jila Mossaeds senaste innerliga dikter. Vi ”går runt på taggar och ropar efter namn”.

                                                       Lördag, 2017

Jag finner trots allt tröst i den ljusgula eftermiddagsstämning som får väggen att vibrera av solkatter bakom ett piano. Lördag. Här drabbas jag av att känna mig hemma. Boktraven, de små bilderna ovanpå locket oroar visserligen något, tillsammans med den hängande makraméns mörka skuggor. Men sammantaget: det känns som i livet. Döden flåsar oss i nacken.

Med avskalad nödvändighet: Leonilson, Drawn (1975 – 1993)

José Leonilson (1957 – 1993) är en av de större brasilianska konstnärerna i Generation 80 – men han är knappast känd i Europa. Hur kan det komma sig? Malmö konsthalls utställning under denna pride-sommar gör slag i saken med en rik och stark presentation av ett alltför kort konstnärskap.

Extreme necessity between two people, 1990 (detalj)

Redan vid tjugoårsåldern sökte Leonilson frihet och oberoende – till att börja med, med ekonomiskt stöd från sin välbärgade familj i textilindustrin – och begav sig till Europa för att skapa en egen konstnärskarriär, innan han senare återvände till Brasilien. I Madrid, Paris, Milano och London kunde han leva i relationer som bilderna berättar om. Möten och händelser skildras och kommenteras löpande och alltmer som ett slags dagboksanteckningar. I början med starka färger och i stort format, till och med skulpturalt, senare i mer åtstramade, strikt strukturerade serier med små intima teckningar, fulla av återhållna känslor och reflektioner, parallellt med kritik och satir över rådande samhällsfenomen och hyckleri.  Han skapar ett eget gåtfullt symbolspråk med tecken, siffror och bokstäver,

Stadens gator, 1988 (200×95 cm)   Mirro, 1975 (30×40)

När han kring 1990 drabbas av hiv och insjuknar i aids använder han alltmer tråd, mjuka tyger och klädesplagg i avskalade, renskrapade verk, laddade av tystat begär och sorgen över kroppens försvinnande. De skälver av en poetiskt levande, emellanåt nästan spöklik närvaro.

Det är en utställning som berör, så viktig i dag då hivsmitta och aids trots bromsmediciner stämplar människor i många länder till utanförskap och förföljelse.

Minnet och sinnet. Zvi Goldstein, Vindar från Jeriko och John Zurier, Åter fjärran. Moderna Museet Malmö

 

Reconstructed Memories (Lariam B), 2001-05Reconstructed Memories (Lariam B), 2001-05. Detalj

Att aktivt minnas och att bearbeta minnesbilderna, detta förenar de två sinsemellan så olika konstnärerna som nu är aktuella på Moderna Museet i Malmö. De tillhör olika generationer och följer skilda konsttraditioner. Tycker du att Zvi Goldsteins bildvärld är för mörk och teoretisk, kan du ta igen dig inför John Zuriers luminösa sinnessmekande färgmåleri.

/… läs mer på Omkonst – Zvi Goldstein, John Zurier – Moderna Museet Malmö /

Liv och verk sammanflätas i ett slags allkonstverk hos Zvi Goldstein. När den legendariske curatorn Harald Szeeman 1983 ordnade vandringsutställningen Der Hang zum Gesamtkunstwerk samlade hans team utopister, visionärer, romantiker, modernister, surrealister och fundamentalister som i sin konst skapade mer eller mindre målmedvetet nya värdesystem. Var och en med sin egen föreställning i centrum, med ett eget perspektiv på utvecklingen av konsten, människorna och samhället både bakåt och framåt i tiden. Vid det datumet valdes dock endast det västerländska och det europeiska perspektivet. I dag när modernismen har en mer öppen laddning inkluderar allkonstverksbegreppet en större övergripande helhet, och kan handla om hela jordens överlevnad.
Det som hägrar är fortfarande en annorlunda och ny värld. En som är bättre. För Zvi Goldsteins del: den fria människan som rör sig över jorden utan att hindras av vare sig inre trauman eller landgränser.

ON−HOLD! Celsius Projects, Malmö.

Gallerirond i en ”ny” stad. På cykel är det alltid nära i Malmö. Närmare tjugo gallerier har öppet denna helg. Fastän maj vanligen är en socialt och kulturellt fullbokad månad gäller det i pandemitider fortfarande att hålla ut.

Eller ”On-Hold” som konstnären Johan Nahoj kallar sin sammanställning av ett tiotal konstnärers verk på Celsius Projects i Malmös gamla industriella utkanter som är på väg att förvandlas till kontor och bostäder. Han är specialist på att bygga hyllor ­− för förvaring, för att visa upp eller gömma undan saker, estetiska objekt, som blir till vardagsting i ett utsökt hyllsystem.

Endast över helgen står det nu på första våningens trånga avsats, som leder från trapphuset in mot lokalerna, en samling av sinsemellan mycket olika verk, löst grupperade och utan upphovspersonens namn. Detta, säger Johan Nahoj, för att påpeka att konst är att betrakta som vanliga objekt och varor. Men visst är det roligt att veta att det är Olof Marsja som fogat samman glasblåseri med torkad rölleka och avgjutningen av en handske eller att det är David Nilssons smältande istapp i glas och plast som hänger i utkanten av en hylla. Ellinor Lager använder det textila hantverkets tekniker för en svällande skulptur av virkade, knutna och bundna gummiband, inpressad mellan två hyllplan. Utställningen genljuder av Marie Raffns verk om små myror på frammarsch. Anne-Marte Overaa silhuett-klipper det ledord som många på senare tid blivit tvingade att utropa: Vive la tristeza!

Men utställningen med sin sinnrika mångfald ger mersmak.

Fyndigt oskyldigt – Kristina Matousch i Simris

Installation på  Galleri Thomas Wallner Trip, Installation av Kristina Matousch på Galleri Thomas Wallner

Det är riktigt roligt att åter våga sig ut i utställningslivet när vaccinationerna nu tagit fart. Konstupplevelser av alla slag blandas, ger sprudlande energi och glädje.

Till min egen överraskning blev jag upplivad av Kristina Matouschs installation på Galleri Thomas Wallner i Simris häromdagen. Förgyllda små rör bubblar upp ur galleriets golv, lagda som i sand i ett rutmönster. De är snedsågade och korta, lysande mässingsgula och vända åt olika håll. Det är tyst i utställningslokalen. Med sprudlande lekfullhet och till synes egen inre styrka tränger de sig fram, artificiella men med växandets kraft, kikar de runt och riktar sig uppåt mot målningar placerade högt upp på galleriet vita väggar. Perforerade rundlar i bleka himmelsfärger avtecknar sig i mjuka mönster, som det så ofta sker i Kristina Matouschs verk.

Hålen är inget tomrum, de innehåller liksom allt ovanför oss. Där nere och där uppe binds samman. I Trip finns en oskyldig renhet som är rätt ovanligt för henne.

 

 

Vilse i vardagens magi. MC Lundberg i Surahammar

Mikael Lundberg och jag samtalar i dag utan publik vid den digitala invigningen av hans utställning i Stenhusets konsthall i Surahammar. En snirklande väg tar gestalt i berättelserna om hans väg till sina motiv, mot en surrealistisk värld som öppnas genom bilderna. Han har färdats från den stockholmska kändisvärlden till ensamheten i Karbenning i norra Västmanland. Vid snart femtio års ålder har han tjugotal publicerade texter och närmare tjugo separatutställningar bakom sig.

Som i Alice i Underlandet dyker vi ner i kaninhålet och hamnar bland annat inför sjungande berg och grottan i sjön Jättum i Dalarna, vid en busshållplats i Fagersta där narkomaner väntar liksom på psykakuten, i Dr Kralls barnprogram från 1970-talet där medicin mot depression hos råttor tillverkas, i gamla Beatleslåtar eller i texter av en Maurice Blanchot och en Ernest de Gegenbach, en katolsk pater och surrealistisk författare. Men framför allt i Mikaels föreställningar där sinnesintryck och minnen flätas samman. Hans ornamentalt sköna och sagoaktiga akvarellmåleri är numera ersatt av en till synes naivistisk lekfull framtoning. Under ytan skymtar dock en intelligent, vitt förgrenad och mycket associativ bildbank. Klottrade anteckningar i de till formatet små målningarna vittnar om tillkomstprocessen.

Det är oförhappandes överraskande, det tafatta är träffsäkert på pricken och hos Mikael Lundberg går det oftast motvals i vardagens magi. Det dystert mörhågade varvas med det ljuva och ljusa.

Se invigningssamtalet på Stenhuset Facebook sida (20+) Facebook och läs mer om konstnären på C.M. Lundberg