En fruktansvärd grönska. En bok att sluka av Benjamín Labatut.
Är villkoret för vetenskapliga upptäckter vansinne och galenskap? Upplysning, kunskap, rationella beräkningar – leder de till något gott eller är de av ondo?
När den chilenske författaren Benjamín Labatuts tredje bok, En fruktansvärd grönska, nu finns översatt till svenska finner jag kvantfysikens svåra problem framställda i romanform, i en fiktiv berättelse som baseras på verkliga händelser. Författarens sakliga framställning blir alltmer inlevelsefull, allteftersom fysikens, rymdens och den subatomära forskningens giganter gestaltas. Bara för att emellanåt gränsa till febriga hallucinationer.
Utgångspunkten att undergång kantar revolutionära upptäckter ligger fast romanen igenom. Kaos är inte bara granne med Gud, de lever i samma världar. Gud kanske ändå spelar tärning med universum, vilket Einstein förnekade. Och med forskaren själv, utan att han är medveten om det, personligt och historiskt, visar det sig i urvalet under berättelsens gång. För det är alltid en man det handlar om. Här bekräftas den traditionella genibilden: en man, en galenpanna, överväldigad av jakten på att klargöra och förstå. Besattheten gränsar emellanåt till sjukdomstillstånd, verklig och/eller inbillad. Någon kvinna figurerar sällan, möjligen som förlösare eller hinder på vägen framåt där Nobelpriset hägrar.
Mest fascineras jag av avsnittet som handlar om kvantfysiken där Schrödinger och Heisenberg strider mot varandra. Underbart konkreta, visuellt starka beskrivningar av svårgripbara sammanhang i kvantmekanikens värld görs begripliga för en dilettant som jag.
Romanen börjar med kemisterna CW Scheele och Fritz Haber, och med det artificiella färgämnet preusserblått som visar vägen till upptäckten av den gas som användes i förintelsens kamrar. Flera av forskarna genomlider första världskrigets fasor, så Karl Schwarzschild, han som föregriper Einstein i sin teori om singulariteten. Det långa avsnittet om motsatta versioner av kvantmekaniken avslutas med Heisenbergs så kallade osäkerhetsprincip, som i sin syn på relationen mellan undersökaren och undersökningens objekt även är relevant för humanister av alla slag.
Epilogen är en sorgtyngd och dyster påminnelse om mänsklig hybris som skadar naturen, växterna, klimatets balans och jordens överlevnad. Slutsatser och lärdom får läsaren själv dra.