Fotostjärnan som försvann – Eva Klasson hos Thomas Wallner i Simris
Jag måste erkänna att jag inte kände till Eva Klassons fotografi före ett besök på ett litet galleri i Malmö för något år sedan. Men så tituleras hon också som fotostjärnan som försvann. Det var 1975 som hennes svartvita bilder gjorde succé i Paris där hon arbetade som porträtt- och reportagefotograf.
Thomas Wallner vet mer att berätta om henne när han nu visar ett exklusivt urval på sitt galleri i Simris. Det var i Paris som Eva Klasson en dag fick rådet av en vän, en reklamman, att fotografera sig själv. Hon riktade kameran mot sin egen kropp, sina ringar och veck på olika intima ställen, använde blixt som gav skärpa och starka kontraster. Hon komponerade intuitivt och med säker känsla.
Resultatet blev fotoserien Le troisième angle (Den tredje vinkeln). Den tredje, kanske efter den fysiska, mentala och slutligen kamerans egen vinkel. Fotoserien blev också en exklusiv fotobok och en separatutställning med lysande recensioner. Men det dröjde inte länge innan hon slutade fotografera, flyttade till Kanada och Uganda där hon sedan dess är verksam inom en andlig, spirituell rörelse.
Turligt nog bevarades negativen av hennes föräldrar i Borås ända tills hon återigen tog fram dem. Numera finns de på museer och har visats på några utställningar även om de mest uppseendeväckande ofta utelämnas, bilder där kroppens dolda öppningar både utifrån och även inifrån synas och där slemmigheter, avföring och vätskor glimmar och glittrar. Förstoringseffekten och ljuset gör sitt för den nyskapande estetiken.
För inte länge sedan såg jag Kulturhusets stora Tuija Lindström-utställning i Stockholm och det är klart att Eva Klasson var en föregångare med sin explosiva syn på kroppen. Utan feministiska och sexuella övertoner men med dallrande sinnlighet. Begär och äckel balanseras med saklig och mänsklig värme. Nyfikenheten sporrar. De är fortfarande häpnadsväckande.
Hos Thomas Wallner ackompanjeras Eva Klassons svartvita fotografier med träffsäker fingertoppskänsla av Sophi Vejrichs skulpturer som också de kretsar kring kroppen som tema. Fast med en än större egensinnighet och även distans. Det burleska tillåts ha övertaget, humor och smärta legeras.