Konst i kyrkor och järnverk: Sjätte sinnet och Avesta Art sommaren 2019

Sjätte sinnet är en samtidskonstutställning som Svenska kyrkan i Västerås stift sedan 2007 står bakom. Om somrarna öppnas ett antal kyrkor och en utvald grupp konstnärer tar sig an var sitt kyrkorum. I den plötsliga stillheten där inne rinner stressen av en, tankar kring liv och död kommer nära. Och att tiden alltid har ett flöde, att nu förvandlas till då, samtidigt som allt bildar ett kontinuerligt flöde. Livet fortsätter mot en framtid att värna om.

Marie Andersson i Surahammars kyrka

Jag stannar till vid Surahammars kyrka, “den nya” säger jag, som bott på orten några år medan även den gamla träkyrkan fanns kvar, innan den katastrofalt och oersättligt brann upp för ett tiotal år sedan. Maria Anderssons textila verk växer utöver kyrkorummet, griper tag i himlen utanför och får ljuset att strila ner på oss som står runtomkring. Kroppsligen och själsligen andas vi med dess förankring på jorden och dess lyft mot höjderna. Vidden där uppe, med allt vad det innebär för troende, mystiker eller ateister, framstår som ett gåvokärl.

Ekopark Öjesjöbrännan efter stora branden i Västmanland

På väg till nästa anhalt tar jag genvägen över brandområdet efter den stora skogsbranden 2014. Det västmanländska landskapet växlar mellan mindre åkrar och stora skogar. I sommar blommar prästkragarna som aldrig förr och blåklinten växer över sådden på många ställen. Oväntat får jag syn på en skylt: Ekopark Öjesjöbrännan. Inte det omtalade turistmålet Hälleskogsbrännan. En smal bilväg kantad av tjockt växande högt gräs, björksly. Höga, ännu sotsvarta trädstammar bildar en ridå, en vägg som endast ljuset bryter sig igenom. Uppresta plockepinn. Tystnaden och vindens sus bryts av några kraxande fåglar som varnar. Det bländande sommarljuset grumlas och naturen blir kuslig. Men den lever sitt liv, grönskan tar över och insekter är det gott om.

Helene Schmitz i Västerfärnebo kyrka

Bilden av den brända skogen ser jag vid nästa anhalt i Helene Schmitzs fotografier i Västerfärnebo kyrka, en mäktig byggnad som minner om ortens storhetstid för några hundra år sedan. De sparsmakade fotografierna med sina bildkvaliteter har svårt att ersätta känslan av det jag sett under mina besök i brandområdet sedan 2014.

Thomas Nordberg, Ett stycke tid, 1995

När jag nu har kommit så långt norrut i länet kör jag vidare till Avesta, passerar Dalälven och kommer till Verket. Avesta Art har ju sedan 1995 förvandlat det gamla järnverket till närmast ett kulturhus. Här legeras industriminnesvård, lokala kulturverksamheter, teater, workshops och konferenser med samtidskonstutställningar. De har skiftat i kvalitet under åren. Mycket av tidigare verk står kvar, skapar mystik och berikar hårda historiska kunskaper med skönhet och nyanseringar. Konstfulla ljudverk genljuder mörkret.

Natasha Dahnberg, Sista middagen, 2019

Avesta stads hundraårsjubileum är upptakten för årets upplaga vilket föranleder rubriken Festen och Presenten. Men utställningen är magrare, mindre generös och det vilar något forcerat, tillrättalagt över det hela. Inför Natasha Dahnbergs installation Sista middagen får jag tyvärr en känsla av att Festen är slut. Hoppas jag har fel.