Hemkomsten låter vänta på sig. Cecilia Edefalk i Norrköping.
Jag är i stort sett ensam på Norrköpings konstmuseum som har öppet trots dessa coronatider. Cecilia Edefalks retrospektiva utställning med rubriken Hemkomsten fyller salarna – hon kommer ju från Norrköping. Visst har jag sett många av verken tidigare men jag vill se dem igen. Det är ett konstnärskap som efter det uppmärksammade postmoderna genombrottet har följt en snirklande egensinnig stig. Den konceptuella och den smått provokativa hållningen från 1990-talet bryts av en nyfikenhet som för henne till gränszoner där det synliga tar slut och det osynliga pockar på.
Men kommer hon åt det? Hon forcerar och tar nya tag i jakten på det. Kopierar och gör om. Hon skyr inte det tafatta, det oavslutade – kanske finns det där något att hämta? Den minutiösa noggrannheten är hennes styrka när det går bra. Botaniska studier från sjuttiotalet, gjorda vid varma kuster i Sydeuropa till en fältflora som aldrig publicerades, vittnar tidigt om det. I de små växterna samlas ljuset och hettan, den vetenskapliga hållningen fylls av inlevelse som är på spåret av det väsensartade i växten. Naturens fördolda skrift? I en god romantisk tradition? Det osynliga lockar henne, hon för samtal med Aguéli och Strindberg. De fjuniga maskrosbollarna i fotografierna har en eterisk lätthet, en drömlik transparens i akvarellerna när de är som bäst. Andra gånger faller de platt till marken i halvdana studier. Hon följer månen och kopplar dess gång till en upphittad mask efter Marcus Aurelius – en gåtfull studie av den sideriska månen, en formulering av bandet mellan jorden och månen. De kupade händernas form återkommer i en båt. Havandeskap och svärmande bin binds till varandra.
Egentligen ville jag se Cecilia Edefalks änglar än en gång. Tidigare har jag häpnat över det tafatta i den visuella formuleringen. Jag finner inget fäste i hennes föreställning, känner inte igen mig varken i förhållande till konsthistoriens bilder från världen över eller mina egna läsfrukter och erfarenheter. Änglavärlden består ju inte av dockor. De väldiga makter och krafter, om en accepterar att de finns, finns både här och i andra verkligheter men de vill inte alltid oss väl. Lika väl kan de vilja oss ”ve”, det vill säga annat än vi själva strävar efter.
Visst utmanar Cecilia Edefalk schabloner och romantiskt färgade föreställningar. Hon stångas med dem envist. Det är hennes intensiva uthållighet som för henne till en gräns där tomheten tar vid. Men svaret på vad som finns där bakom återstår att finna.