Surrealistiska spår – ett axplock från utställningsrond kring pingstdagarna i Stockholm

Har en en gång disputerat på surrealismen som konstnärlig teori, livshållning och arbetspraktik så verkar de erfarenheterna som långlivade droger i medvetandet. Ögonen lyser upp nästintill instinktivt igenkännande som vid en vittring innan förnuftet börjar dra upp rationella argument för de favörer som upptäcks till exempel under promenader med utställningsbesök och möten med olika bildvärldar.

Här kommer ett litet axplock från senare dagars vistelse i Stockholm.

Tilda Lovells skarpa ögon och säkra händer driver objet-trouvé-praktiken så långt som det bara går. Trädrötter, krokiga grenbitar kombineras med skelettdelar, i synnerhet fågelhuvuden i olika storlekar. Hon skapar makabert förvridna men dansanta figurer som till och med animeras i en film hos Anna Bohman Gallery Laddat med konsthistoriska referenser är det obönhörligt och starkt, även som inslag i klimatdebatten.

I utställningen dominerar undergångstemat. Världen begråter sin undergång, djur och växter sörjer i mörka grymt tystlåtna scener. Som genom framtida arkeologiska fynd bevittnar vi hur människan utlånat sig själv.

Det är ett dystert konstaterande som gestaltas av deltagare i flera avgångsutställningar denna vår från konsthögskolor i Stockholm, Umeå och även Malmö. Klara Zetterholms många verk fastnar i minnet, på Konstakademien visar hon bland annat reliefer med stort materialintresse, hantverksskicklighet och outtömlig fabuleringsförmåga.

Surrealismen gör sig påmind även i Mausell Eksell Strindbergs arbeten. Vid sidan om hennes många flyhänta porträtt hittar jag små pannåer där odefinierbara former metamorfoseras och prövar sin skavande obekvämlighet inför våra nyfikna ögon.

Lustigt nog färgas även Mona Hatoums arbeten av overkliga överdrifter. Konceptuellt drivna, politiskt glödande men djupt humanistiskt genomförda performanser, objekt som i sin avskalade enkelhet utstrålar våldsamhet och tvång överraskar inte längre efter alla år men gestaltningarna och budskapet är starkt nog för att än en gång få en att gå runt på Magasin 3.

Ett besök i Studio L2 är ett måste för mig i detta sammanhang där Lambert Werner fortsätter att visas fram till 11 juni. Till min glädje intresserar hans livsverk, genom min nyligen publicerade bok och det påfyllda antalet utställda verk, allt fler.