Glaskonst med teckningar – Ann Wolff på Waldemarsudde i Stockholm

”The Past, the Future, O dear, is from you. You should regard both these as one.”

Det är ett citat från Rumi, sufismens stora poet från 1200-talet. Det dyker upp när jag går omkring på den, som det beskrivs i katalogen, största museiutställningen någonsin med Ann Wolff i Sverige som Waldemarsudde i Stockholm nu sammanställt.

Jag säger med det samma: här saknas en pusselbit som skulle kunna foga samman Ann Wolffs livsverk till inte bara en konstnärligt koherent helhet utan också som en viktig del av svensk konsthistoria, i synnerhet vad gäller glas. Det förflutna, som Rumi antyder, fortsätter mot nuet trots avbrotten i liv och verksamheternas art. Teckningarna bär upp en personligt färgad mytologi bakom alla olika uttryck i och genom glaset som material.

Ann Wärff, som hon hette på 1960-talet, blev känd som glasformgivare med bland annat den mycket populära Snöbollen som hon skapade på tiden hos Kosta Boda. Hon sadlade om och gjorde starkt innovativa insatser inom studioglasrörelsen. Från den lilla glashyttan i Transjö, i småländska storskogen vid en å, som hon byggde upp och drev i tillsammans med glasblåsmästare som Wilke Adolfsson och Jan-Erik Rietzman, kom oförglömliga pjäser där Ann Wolffs konstnärliga begåvning fick ljusomstrålad gestaltning i stora fat, skålar, mer eller mindre skulpturala verk.

Till skillnad från formgivaruppdragen, kom hennes teckningskonst nu till rätta, en personligt färgad bildvärld med kvinnoansikten, kroppar, jagade djur och fåglar. Den svarta sagofågeln, en blandning av råka-kråka-korp och kaja är numera gjuten i brons och är ett slags följesagare under besöket på Waldemarsuddes utställning.

Som vi vet gick luften och ekonomin ur glasbrukens och glasindustrins historia i Sverige. Den utvecklingen, som bakgrund, lyser med sin frånvaro i den redovisning som utställningen ger. Ann Wolff övergick till att arbeta med gjutna glasskulpturer, arkaiska, modernistiskt förenklade former. Det är dessa som dominerar utställningen, skulpturala arbeten efter studioglastiden, efter 1989.

Men de senaste teckningarna finns här i fängslande överflöd. Den långa raden av ”huvudfotingar” gjorda av en konstnär med sextio års erfarenhet bakom sig, är ömsint avklädda, Schjerfbeckslikt närgångna självporträtt. De utgör en ögla på den livstråd som vars kontinuitet en utställning av sådan dignitet som denna borde ha belyst mer ingående.