The Milk of Dreams, om Venedigbiennalen 2022

Venedig är en förtrollad stad. Det är ett under att den över århundraden har kunnat bestå med all den prakt och förruttnelse som blandas där. Vid mitt första besök i min ungdom drabbades jag av magsjuka och avsky, just då förmådde stadens skönhet och konsthistoriska skatter inte att ta upp kampen mot sensommarens stank och råttornas invasion. Men jag har återvänt och kommer igen med mer tålamod och aldrig sinande nyfikenhet om och om igen.

På årets konstbiennal har jag envist i två hela dagar och i sakta mak, i hetta och oväntat nerstörtande skurar, vandrat förbi konstverk efter konstverk och sugit i mig både inspiration från det förflutna och samtiden. Ambitionen att koppla samman tidigare mer eller mindre undanskuffade kvinnliga konstnärers erfarenheter med dagens omvärdering av konstnärlig kvalitet och begrepp knutna till vår tids aktuella frågor är slående redan utan att ha läst de två tegelstenar som katalogen består av.

The Milk of Dreams är rubriken för Venedigbiennalen 2022. Men det tar ett tag innan Drömmarnas mjölk dyker upp. Leche del sueño, som originaltiteln lyder, är en barnbok av Leonora Carrington, en av surrealismens framstående konstnärer. Med sin mystiska och ohämmat kreativa föreställningsvärld skapade hon en värld av blandväsen mellan människor och djur, inte sällan i gåtfullt grymma scener i både målningar, teckningar, akvareller, skulpturer och även murala verk.

Under kvällarna läser jag sonen Gabriel Weisz Carringtons memoarer om sin mor. Det var för honom, ett litet barn på 1950-talet, som hon ritade och berättade sina sagor. De kom att samarbeta även senare i hans teater- och cirkusprojekt. Hon lockar oss ut på ett visuellt träsk, skriver han, bort från vårt normala liv, där vår kreativa föreställningsförmåga kan frodas. Som på alla träsk är förmultnande, död, återfödelse och nytt liv kontinuerligt sammanflätade. Så också i hennes konst som visas både i Giardinis stora utställning och i Arsenalen. Tillsammans med kollegorna i Mexico City, kallades Leonora Carrington, fotografen Kati Horna och Remedios Varo De tre häxorna.

Och fler av deras likar möter jag här, då fler kvinnliga konstnärer än någonsin tidigare deltar. Både självmedvetna och med visuellt slående formuleringar från olika håll i världen men också vittnade om sin utsatthet. De allra flesta med en konstnärlig kvalitet och säker målmedvetenhet mot den av män styrda konstscenen. Så kallade tidskapslar är infällda på utställningen, i raden av oftast ännu verksamma konstnärer, med ett imponerande urval och inlån. Flera redan utforskade, andra för en större publik nyupptäckta eller överraskande okända. Godbitar för finsmakare dyker upp.

Vad sägs om den österrikiska Birgit Jürgenssen som med sina hybridvarelser och -ting väl kunde hävda sig i den aggressivt manliga konstscenen i Wien under 1970-talet. Eller Ovartaci från Danmark som efter att ha åkt i väg och rest runt i sex år i Argentina, låstes in på hospital av sin familj men fortsatte att skapa hallucinatoriskt överrumplande, både stora och mindre verk. Snart återöppnas hennes museum i Århus. Minnie Evans besjälade blom- och växtbilder har överraskande en bakgrund i Trinidad, med rötter i slavförhållanden. Paula Regos kompromisslösa skildringar av kvinnlig utsatthet både som mor och sexobjekt bygger på erfarenheter av diktaturen i Portugal.

Till min förtjusning upptäcker jag att författarens Djuna Barns frigjorda sinne också tog visuella formuleringar. Och en av Claude Cahuns små skrifter med hennes små fotografier som illustrationer är inlånade, Le Coeur du Pic. Den tidiga dadaistiska dansens kostymer överraskar, rekonstruerade som de från Bauhausskolan eller i fotografier, drivna till absurdum av Elsa von Freytag-Loringhoven. För att bara nämna något smått i det överdådigt omfattade utbudet.

De många kvinnliga konstnärernas insatser belyser att konsthistorien om surrealismen behöver inte bara justeras eller kompletteras utan snarare skrivas om. För vid sidan om den manligt hårt styrda bildvärlden och med den objektifierade och barnförklarade synen på kvinnan finns en stark fåra som speglar mjuka förändringsprocesser och långsam förvaltning. Det handlar inte om den hårda chocken i det plötsliga mötet utan om föreställningarnas drömlika men oundvikliga förvandlingar. På livets, växlighetens och överlevnadens villkor, i samverkan med jorden och universum. Och det är de inte sällan osynliggjorda kvinnliga konstnärernas bedrift.

Närheten till feministisk flummighet och politisk aktivism på bekostnad av konstnärlig gestaltning är farligt nära när detta spår följs upp. Och i den rika mångfald av samtida konst som biennalen erbjuder finns exempel på båda delarna. Men mot många nationella paviljongers pliktskyldigt historiskt eller sociopolitiskt engagerade teman är fantasins frigörande kraft i samlingsutställningen en befrielse.