Matisses första separatutställning i Budapest: Henri  Matisse – Tankarnas färg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En vacker kollektion av Henri Matisses arbeten såg jag häromdagen i Budapest i Szépmüvészeti Múzeum, inlånad från Centre Pompidou i Paris och kompletterad med en rad teckningar som finns i Budapest.

I Paris firades Matisses 150:e födelsedag förra året. Han är ju en central gestalt i fransk konsthistoria, i dess utveckling under 1900-talets första hälft och inte minst genom det inflytande han kom att ha både genom sin stil och sitt uttryckssätt och sin skola som många svenska konstnärer besökte. Han finns också väl representerad i Moderna Museets inköp i Stockholm.

Detta till skillnad från i Budapest. Hör och häpna: denna utställning är Henri Matisse solodebut i landet. Intresset för hans verk försvann i Ungern efter första världskriget. Det finns kanhända uppenbara politiska och kulturella skäl till detta.

Matisses användning av färg, ljus, hans måleriska seende. arbetsdisciplin och ärlighet mot sig själv har beskrivits av många, kollegor, kritiker och författare, elever och efterföljare.

Det är för mig närmast hänförande att efter alla år just nu åter se hur Matisse konstnärliga konception utvecklades. Urvalet tydliggör varför många konstnärer kunde uppskatta honom. Här kan en följa hans syn på samspelet mellan rum och figur, rum och yta, det intrikata linjespelet stött av ljusets skiftningar. En fransk kritiker kallade honom ”ljusets skräddare”.

Hans många resor till bland annat Algeriet och Tahiti understödde förkärleken till färgens klarhet och linjens ornamentala kvaliteter. I sina anteckningar, som finns utgivna på svenska (Henri Matisse Om konst, 1997) sina ”juveler eller arabesker”. I utställningen följer jag hur ett bildspråk föds med arabeskens hjälp under åren för första världskriget. Processen kan följas i Algeriskan, Målaren och modellen eller Vasen med fiskarna – de är verk där ute och inne flyter samman, målning i målning tar plats genom en optiskt förvillande rumskonstruktion samtidigt som färgen och ornamentiken flätar allt samman till en väv. Linjespelets förenkling leder mot abstraktion, den välkända ryggserien med stora bronsreliefer i fyra steg från 1909 till 1930 vittnar om detta. Eller den rosa modellen, Nu rose assis från 1935 där formreduktionen drivits långt.

Odaliskerna, kvinnofigurer i olika positioner, förstärker den snurrande dynamiken och förebådar Matisses klipparbeten. Han använder saxen som en skulptör sin mejsel och låter färgen sjunga. ”Man måste måla som man sjunger, utan tvång”, säger han i ett samtal från 1945. Matisse kom att att ses som en livsglädjens målare, le joie de vivre är livsnerven i hans verk även under krigsåren.

 

Det blir därför intressant att upptäcka hur stor vikt utställningens curator Dávid Fehér fäster vid en förbryllande målning, Glasdörren i Collioure från 1914. En stum mörk yta upptar större delen av den stora bilden, inramad av smala vertikala partier i grönt och blått. Den har tolkats olika med tanke på tillkomståret och även betraktats som oavslutad. Kanhända är detta ett försök att lyfta det sorgtyngda, tvivlande och olycksdrabbade i ett måleri som saknar just detta? Söks det efter motgångar som skulle visualiseras i Matisses verk?

Kanhända belyser detta ett slags mentalitetsskillnad mellan olika förhållningssätt hos olika folk (förlåt generaliseringen). Matisse har aldrig varit i ropet under sina aktiva år, ja fram till idag i ett land som historiskt sett och än i dag gärna ser sig som ett slags offerkofta.

Matisse okuvliga livsglädje, viljan att lyfta lust och njutning, så som den visualiseras i hans verk, är något fundamentalt annat. Det har sjungits lovsånger till hans ära som den mest optimistiske inom alla tiders franskt måleri. Den pekar ständigt framåt, både som en modernismens grundbult och som energikälla fortfarande.